På önskelistan: mer miljötänk mot oss medborgare

För tredje gången gillt (de andra två har blivit avslagna) söker Kramfors kommun nu bidrag ur klimatinvesteringsbidraget Klimp. Sammanlagt handlar det om energieffektiviseringar för drygt 400 miljoner kronor, som ska minska utsläppen av koldioxid. Ansökan görs tillsammans med ett antal företag och fokuserar bland annat på att bygga ett nytt industrispår vid Dynäsfabriken, bygga om ångpannan vid Bollstasågen och konvertera el till pellets vid Hotell Höga Kusten. Dessutom tänker man sig bygga om hetvattencentralen i Kramfors samt lära förare av entreprenadmaskiner att köra sparsamt/eco-driving.

Bra så! Mycket bra till och med!

Men jag skulle också önska att man satsade på öppna ögonen hos kommuninvånarna, alltså lägga lite krut på upplysning och attitydpåverkan. Det kan också ske med konkreta insatser, till exempel att skapa bilpooler, förmå fler mackar att sälja etanol, jobba för en ökad status att åka kollektivt, satsa på fler pendlarparkeringar (se bara hur bra den i Ullånger blev) och så vidare. Det finns mängder av saker som vi vanliga kan göra för att dra vårt strå till stacken.

Det jag saknar hos Kramfors kommun är ett långsiktigt miljötänkande och miljöengagemang som är riktat till oss medborgare.

Överraskande sammanträffande

Igår hade jag ett verkligt trevligt sammanträffande. Jag var på ett av Höga Kustens större företag för att göra en intervju. När hälsningsproceduren nådde en av männen glimtade det plötsligt till i min skalle - honom kände jag igen! Det visade sig vara en gammal klasskompis från gymnasietiden på Ådalsskolan. Superkul eftersom jag inte träffat killen sedan examensdagen i juni 1985.

Det har alltså gått 22 år sedan jag såg honom sist och jag kan ärligt säga att jag inte tänkt många gånger på honom. Ändå fanns hans förnamn genast i min hjärna.

Mötet blev extra roligt för mig, eftersom killen hade förändrat sig så totalt. I skolan, jag minns honom också från högstadiet, var han blyg, försagd och lite nervös. Annorlunda. På högstadiet kan jag gissa att han inte hade det alltför roligt. Jag har dock inget minne av att någon i vår gymnasieklass var taskig eller nedlåtande, vi var en trevlig grupp (som jag minns det i alla fall). Däremot var han väl aldrig riktigt inne i gemenskapen, mest beroende på att han var så udda.

Nu var det som om killen genomgått en metamorfos! Den blyge och i våra ögon konstige pojken hade förvandlats till en säker och öppen man. Så jäkla kul att se!

Och det är väl så det är - människor förändras och om man bara bortser från de etiketter som klistras på oss kan vad som helst hända. Själv hade jag också en töntstämpel i pannan under uppväxttiden i Ullånger. I tonåren "hängde" jag med ett kristet gäng, vilket andra inte tyckte var så hippt. Men vi hade verkligen jättekul, vi var ett 20-tal tjejer och killar i samma ålder som träffades i Docksta på lediga stunder. Vi hittade på allt möjligt och omöjligt. Samtidigts som vi diskuterade tro, värderingar och kristenhet lyssnade vi på hårdrock, tittade på hemska videofilmer och... gick på hajk i skogen.

Just det faktum att jag valde bort "tuffa gänget" i Ullånger mot "kristna mesarna" i Docksta gjorde att jag tappade kontakten med många barndomskompisar. Sedan har jag ju alltid tillhört den snacksaliga skaran, vilket säkert också retade Ullångerstuffingarna. De visade att de tyckte jag och mina kompisar var nördiga - och jag svarade tillbaka! Och skrattade dessutom högt och vägrade sluta synas. Vilken oerhörd fräckhet.

Självklart har jag, precis som mannen jag träffade, gått vidare i livet och har det så bra man bara kan. Jag undrar dock om han, precis som jag, har ett litet ledset barn inombords som gråter över det faktum att man har varit betraktad som fel...

Fast ärligt - det är inte många av tuffingarna som det blivit nåt av. Det är liksom tuffingarnas roll att hävda sig på bekostnad av andra. När det inte finns någon att trycka ned krymper de till ett intet. Och - vem bryr sig om det?

Tajming

Att vara på rätt ställe på rätt plats - viktigt. Kolla in den här länken http://sawse.com/2007/11/02/25-photographs-taken-at-the-exact-right-time

Den här är också kul - säger inte så mycket om fåglar, mer om det mänskliga beteendet...

Nä, så vare inte...

Läste precis att Anders Pihlblad är öppet homosexuell och har pojkvän. Eller åtminstone hade pojkvän.

Då handlade det nog bara om människor som ville ha en trevlig kväll tillsammans. Vicket antiklimax det blev...

Men fotografen - var sjutton kom han ifrån? En frilansande hungrig jäkel som bestämt sig för att hitta en godbit?

En sådan journalist kan jag aldrig bli. Det är under min värdighet. För ett tag sedan fick jag ett telefonsamtal från en person som tipsade om att Grynet (inte Mollvig utan hon med rosa klänning, tiara och girlpower-taingenskit-attityd) skulle gifta sig i Nordingrå. Det var hysch-hysch på hög nivå. Ironiskt nog var det faktiskt ägaren av stället där bröllopsfesten skulle hållas som tog kontakt.

Men att jag skulle smyga omkring i buskarna utanför, kika in genom fönstret, trixa in objektivet för att få ett shot var helt omöjligt. Om Grynet och hennes blivande man ville ha en privat högtid som inte skulle förstöras av utomstående nyfikna, så inte tänkte jag vara den som klev över gränsen.

Jag hade säkert kunna sälja fotona dyrt till Se & Hör, Svensk Damtidning och andra tidskrifter. Men nej tack. Sådan är inte jag.

Modde igen

Apropå moderaterna, så finns det en sak som jag är brydd över. Det gäller Schenströmaffären. Hur i hela friden kunde det komma sig att det fanns en fotograf lägligt placerad vid den där restaurangen? Och så undrar jag helt stilla om det inte var så att Ulrika Schenström faktiskt var lite förälskad i Anders Pihlblad. Och han i henne? Det vill jag gärna tro. Fast det ursäktar förstås inte att de lämpade över notan till Nyheterna. Och det faktum att hon hade "jour".

Fasen, jag undrar också vad som händer i människor som får dem att tappa moralen och omdömet. Visst borde väl Schenström, som säkert är en intelligent kvinna, ha förstått att det hon gjorde var emot reglerna?

Mycket roligare än moderaterna

Här är en liten filur som jag och min man föll för långt innan vi fick barn. Pingu är en favvo än idag.

Moderat soppa

Maria Borelius, Cecilia Stegö Chilò, Anders Borg, Tobias Billström, Ulrika Schenström, Nikola Clase och nu senast Carl och Charlotte Cederschiöld - raden av moderata toppolitiker med topplöner som orsakar skandal växer...

Jag har bara ett ord att säga - sjaskigt!

Det är aldrig för sent...

Så har vintern hälsat på för andra gången i Höga Kusten. Blött och slaskigt är det, så snön lär inte ligga kvar den här gången heller.

Däremot fick nederbörden den positiva effekten att jag fick tummen ur... De inköpta blomsterlökarna kom äntligen ned i jorden. Med behövlig hjälp av svärmor och äldsta sonen.

Bättre sent än aldrig...

Jag är ÖVERNORMAL!

Äntligen har jag fått det bevisat - jag är smartare än de flesta!

Närå, jag har inte drabbats av hybris, bara gjort Illusterad Vetenskaps intelligenstest. Det säger att jag tillhör resultatkategorin Övernormal, det vill säga hade bättre resultat än 85% av populationen.

Man kan säga vad man vill om testet (finns en del kritik att framföra, speciellt på den språkliga delen), men det var ganska kul att utmana sig själv. Naturligtvis lyckades jag bäst på ordtestet, men även den matematiska delen och det logiska tänkandet gick bra.

Hej och hå. Övernormal. Sanningen å säga ligger den kategorin faktiskt bara snappet över genomsnittlig. Hade ju hellre velat prestera hög och mycket hög. Fast nu tänker jag som en kvinna igen, duktighetssyndromet slår till. Varför ska jag vara så perfekt hela tiden?

Ska uppmana min man att göra testet ikväll, tror han platsar i Mensa.

Du då? Ska du inte en gång för alla (hihi) slå fast var du ligger på intelligensskalan. Besök http://www.illvet.se/htm/IQTest/sv/index.html

Tjingeling!

Lyckan ligger närmare än man anar

Ibland kan jag fyllas av sådana lyckokänslor att jag nästan spricker. Som idag under en joggingtur i arla morgonstund.

Som alla vet är Höga Kustens kuperade terräng inte att leka med, men när jag flåsande närmade mig toppen av en lång, seg backe uppenbarade sig lyckan! Solens strålar färgade omgivningen guldgul och på andra sidan väntade nedförsbacke och Edsättersfjärdens fiskeläge i maffigaste höstskrud.

Tröttheten var helt plötsligt som bortblåst och jag kände mig som jordens lyckligaste människa när jag sprang rakt in i solen.

Svårare än så behöver inte livet vara!