Kanske snart vuxen?

Det finns tillfällen när jag känner att "jo fasen, visst har jag utvecklats - jag är nog snart vuxen..."

Idag var en sån dag. Min yngste son har varit på en halvdags dansläger i Kramfors. Från Nordingrå där vi bor är det fyra mil enkel väg. Alltså ingen sträcka man bara skvimpar in på en kafferast för att glad i hågen köra hem igen och återvända efter några timmar för att hämta.

Jag packade bilen med min gullklimp samt två andra barn. Tillbringade eftermiddagen arbetandes på biblioteket och hann faktiskt med en hel del. Hann också köpa ett par dubbade löparskor för 1300 kronor, men det är en annan historia.

Anyway. Klockan 17 var det så dags för dansens avslutning. Föräldrarna skulle hämta och vi skulle också bli bjudna på en grande final, dvs dansuppvisning.

Vem möter jag då om inte en blek, glosögd 9-åring som genast tog på sig jackan, mössan och skorna och sa:
- Nu far vi hem!

- Vadå hem? Ni ska ju ha dansuppvisning? Pappa har ju tagit bussen från Härnösand bara för att titta på dig! (Behöver jag säga att jag var irriterad?)

Min son är dock inte så lätt att tvinga till saker och ting, jag ville inte heller göra det. Så minsta medlemmen av familjen Granbäck satt hela uppvisningen och surade bakom ryggen på sina föräldrar. Och jag sa ingenting!

Fatta! Hade det varit för några år sedan hade jag tvingat fram honom. Av princip. Men nu kände jag att jag måste respektera Gustaf och hans känslor. Även om han inte kunde sätta ord på varför han inte ville dansa så räckte hans ovilja för mig.

I bilen gav jag honom en stor godisburk från Dollarstore istället för en skopa ovett. Nu ligger han helt däckad på soffan och sover, så jag vet att jag gjorde rätt. Fast det kändes ärligt lite snopet...

Dagens citat

De flesta människor är så lyckliga som de bestämt sig för att vara.
Abraham Lincoln

När kroppen vill, men inte hjärnan

Det här med att vara morgonpigg kan vara ett gissel. I vanliga fall tycker jag det är underbart att vakna tidigt och smyga ned innan resten av familjen vaknar. Men nu börjar det gå till överdrift. Och jag skyller fortfarande på vintertiden, har inte hunnit ställa om mentalt än.

I morse vaknade jag 04.19. Det var som om en strömbrytare slagits på och BANG var hjärnan igång. En och en halv timme senare var det bara att kapitulera och lämna den varma sänghalmen.

Det värsta är att allt sedan hamnar i en ond spiral. Jag kommer att vara dödstrött ikväll, somna framför TV:n, sussa mina 6 timmar och - vakna ännu tidigare imorgon. Undra vad jag ska göra?

Ett glas vin eller två ikväll, tänker du. Sorry, då blir jag ännu tröttare. Och vin på morgonen är ju inte att tala om...

Historiska åsikter

Ett av mina arbetsuppdrag för tillfället är att intervjua ett antal företag i Kramfors kommun om deras jämställdhetsarbete. Ett mycket trevligt och intressant uppdrag, som föregåtts av en del research. I min jakt på kunskap hittade jag en kartläggning över hur män sett på kvinnor genom århundradena.

"Kvinnan är i förhållande till mannen vad slaven är till sin herre, kroppsarbetaren till den intellektuelle, barbaren till hellenen. Kvinnan är en outvecklad man." (Aristoteles 300 före Kristus)

På ett kyrkomöte i Nicea år 585 fanns följande på dagordningen: "Kan kvinnan över huvud taget räknas till människosläktet?" Efter tre dagars häftig debatt och votering fastställdes med en rösts övervikt att kvinnan tillhörde människosläktet.

"Om en kvinna går och är trött av ständiga barnafödslar och till sist dör därav så är däråt inget att göra. Låt henne bara dö. Hon är i världen för att föda barn." (Martin Luther 1500-talet)

Den gode Luther yppade också följande: "Naturen har gett kvinnan breda höfter och en stor bak och har därmed tydligt tillkännagett att kvinnan ska sitta stilla och passa sitt hus."

!!!!

Vad ska man säga? Inte underligt att kampen ännu inte är avslutad... Och kyrkan är än idag lika konservativ. Jag tänker då på rätten för homosexuella att ingå äktenskap.

Var är brudarna?

Läste ni den intressanta artikeln i dagens DN om kvinnoöverskottet i Kina? Det enorma landet har idag 37 miljoner fler män än kvinnor och antalet ungkarlar blir bara fler och fler. Varför är det så här?

På grund av landets ettbarnspolitik har tiotals miljoner kinesiska familjer medvetet valt bort flickorna. När läkaren vid fosterdiagnostiken ser att fostret är av feminint kön gör han tummen ned, vilket får de majoriteten av föräldrarna att välja abort.

Skälet är främst ekonomiska, föräldrarna vill ha en pojke som kan försörja dem på ålderns höst. Ett annat skäl är att släktens namn ska föras vidare.

Tack och lov har vi inte en sådan medveten politik för att hålla nere befolkningssiffrorna. Här är det snarare tvärtom. Min hemkommun Kramfors har alltjämt ett vikande underlag och man välkomnar varje ny individ.

Men en sak slog mig. En fenomen där vi är lika med Kina, men som jag faktiskt aldrig tidigare reflekterat över. Det handlar om att föra släktens namn vidare - varför är det i mångt och mycket förbehållet män? Jag bytte gladeligen Könberg mot Granbäck. Jorå, med det efternamnet var beslutet kanske inte så svårt... men ändå. Visst finns det män som byter till sin frus efternamn, men det handlar ofta om att kvinnan har ett väldigt annorlunda och eget efternamn. Jag känner till exempel en Bo Hansson som blev Bo Arketeg.

Sedan är det ju en del som envisas med att ha dubbelefternamn - för mig skulle det blir Ann-Cathrin Könberg-Granbäck. Nä tack, det är nog svårt att få folk att stava mitt förnamn rätt.

Vart vill jag då komma med detta inlägg? Jo, visst är det konstigt att det än idag är det "normala" att kvinnan tar sin mans efternamn? Att hon går in i hans släkt och för det namnet vidare. Om en man vill ta sin makas efternamn höjer vi nog många gånger på ögonbrynen. "Åhå, ska han det?" Lite weird, så där.

Time flies...

Satt i bilen på förmiddagen på väg hem från ett jobb. Snöglopp längs E4:an, vindrutetorkaren viftade frenetiskt och det var minsann lite halkigt.

Helt plötsligt kom mina tankar in på en utlandsresa till Kanarieöarna som jag och min familj gjorde i början av december ifjol. Och jag drabbades av vild och oresonlig längtan dit igen...

Inte för att jag otrivs med vintern på något sätt. Mer för att vi hade en sådan underbar tid tillsammans. Sol, värme, slappa vid poolen, en drink i ena handen och en bra bok i den andra. Vi hade all tid i världen att vårda och uppskatta varandra.

Mmmmmm.... jag vill åt den känslan igen. Enda gången jag är i närheten av den är när vi seglar på sommaren. I en segelbåt kan man liksom inte göra nåt annat än att vara tillsammans.

I like!

Snööööö!

Tjoho! Nu har det kommit ett snötäcke värt namnet! Uppemot en decimeter ser det ut som. Och flingorna singlar fortfarande ned.

Jag är glad som ett barn - jag älskar vintern!

Idag har vi fixardag på Järnstagården. Känns lite konstigt att putsa fönster i snöfall, men det blir nog bra. Jag brukar alltid ha en trevlig stund med Åsa Mattsson när vi putsar fönster! Prat, diskussion och liiiite skvaller. Bara najs!

Att byta plats

Usch, vad jag ogillar reklampauser! Och ännu värre är när TV4 visar nyheter mitt i en bra film. Ser just nu en lättsam och smårolig film och en tjej och hennes mamma som oavsiktligt byter kroppar. Naturligtvis uppstår det en massa förvecklingar, både roliga och tankeväckande.

Den här filmen får mig att tänka på en krönika jag skrev för nåt år sedan i Tidningen Ångermanland. Så här är den...

En god vän uttryckte en gång lite halvt desperat ”Oh, jag önskar jag kunde klona mig själv!” Vardagssituationen med hus, familj, djur och jobb, jobb, jobb kändes övermäktig och hon önskade kraft någonstans ifrån.

Visst känns situationen igen? När dygnets alla timmar är fullspäckade av krav, både ”riktiga” och självpåtagna måsten, kan livet faktiskt te sig dystert. Min väns önskan om duplicering var skämtsamt yttrad, men en stor portion allvar fanns där bakom.

Vem har inte någon gång funderat över livet och dess mening? När den grå lunken stelnat till själlösa rutiner, när det man egentligen tycker om att göra inte längre förmår att skänka glädje och när till och med fritidsintressena känns stressiga. Då är det lätt att desillusionerat sucka ”Jaha, är livet inte mer än så här?”

Det är klart att tillvaron ska kännas ljus! Min inställning till livet är att jag ska må gott i det och det kan jag bara göra genom att tänka glada, positiva tankar om mig själv och min familj.
Lättare sagt än gjort, kanske någon tänker nu, men jag är helt övertygad om att det man matar sin hjärna med blir självuppfyllande. Intalar jag mig själv att jag är otillräcklig, liten och värdelös blir jag också det. Den verkligheten provade jag som lärare och, tro mig, det är inte kul.

Många av de trista måsten som finns har man själv skapat, vilket följaktligen innebär att ett förändringsarbete till syvende och sist hamnar på den egna listan över åtaganden.

I mitt hem har vi till exempel dragit ned på städningen till ett minimum. Vi håller en ständigt hög nivå på att plocka undan, men dammtorkning och golvskurning tillhör exklusiviteterna. Att dela på hushållssysslorna är en självklarhet, dock inte rakt av i rabiat jämställdhetsanda utan mer av praktiska skäl, intresse och fallenhet.

Men trots positivt tänkande och minskning av trista krav kan jag ibland ändå känna ett frustrerat invärtes skri bubbla upp från magen. Jag vill nåt mer, jag vill nåt annat, jag vill, jag vill jag vill…

För det är när JAG inte får plats i mitt liv som missbelåtenheten infinner sig. Min väns fundering om kloning känns därför faktiskt lite kittlande. Om det fanns fler Ann-Cathrin skulle ju alla möjligheter öppna sig!

Ann-Cathrin2 skulle bara ligga på sängen och läsa bra böcker. Ann-Cathrin3 föredrar att sätta sig under en björk i vitsippsbacken för att studera vårfåglarna och lyssna till humlornas surr. Den sportiga delen av mig skulle få sitt lystmäte stillat genom att Ann-Cathrin4 ständigt befann sig i skidspåret på Vågsfjärden. Naturligtvis skulle solen alltid lysa och himlen vara vackert mörkblå.

Eftersom jag hela mitt liv bott på landet (förutom studieåren i Umeå) känner jag nyfikenhet på stadslivet och dess fördelar. Ann-Cathrin5 bor därför i en läckert inredd vindsvåning i Gamla Stan och är mitt inne i en lovande karriär som… ja, det är en hemlis. Men jag kan säga att Stockholmsjaget är smal, snygg och alltid följer de senaste modetrenderna.

Men å andra sidan finns det en Greenpeaceaktivist i mig också, så Ann-Cathrin6 har kastat pumpsen och iklätt sig fotriktiga kängor samt en bekväm outfit. Miljömedvetenheten är stor och åsikterna om hur samhället ska förändras för att följa den ekologiskt hållbara linjen är många.
Ann-Cathrin7 vore nöjd med om tiden skulle räcka till för att läsa dagstidningen i lugn och ro, kanske börja skriva på den där romanen som finns i huvudet, pussa oftare på maken och spela spel med barnen. Den 8:e upplagan vill lära sig fota manuellt.

Nr. 9 av mitt ego skulle frigöra mer tid till att hälsa på föräldrar och de närmaste släktingarna. Men 10:an tror jag skulle längta efter sitt ursprungliga jag; originalet av Ann-Cathrin.

För i slutänden är det bara att konstatera – jag är rätt nöjd med livet som det är. Och alla de olika Ann-Cathrinarna finns ju faktiskt redan i någon form. Förutom karriäristen i Stockholm då… men man kan jobba bra med Nordingrå som bas också!

Heja heja...

Marie Picasso!

Är egentligen dödsless på Idol, men hamnar på nåt konstigt sätt alltid framför det programmet på fredagar. Trots att Doobidoo är mycket bättre. Måste bero på att mitt liv är trist ur ett socialt perspektiv. Att jag tittar på sådan skit jag egentligen inte vill alltså. Likaså att sitta och skriva några rader om det hela här. Och tro att nån bryr sig...

Skulle önska att nåt omvälvande händer - nåt som skakar om det trygga och invanda. Men vad vet jag inte.

Så nu väntar jag bara på att få se när Andreas åker ut.

Ciao!

Dagens visdomsord

Det är verkligen ingen vidare mening med att uppleva intressanta saker som översvämningar om man inte får vara två om dem.
Det är bra mycket trevligare att vara två.
(Källa: Nalle Puh)