Hur är det ställt?

Jag hittade en så rolig bild på nätet. Det här tricket ska jag ta till när mätaren på vågen sticker iväg. Har klarat mig hyfsat i jul, bara 1 kg upp.

Får man skoja om vad som helst?

Vad tycker ni? Kan man skoja om vad som helst? Personligen tycker jag nog att Gevalia gått över gränsen med den här bilden. Fast det kanske är så att den publicerades INNAN 11 september? Det vet inte jag. Och då ställs också bilden i en annan dager. Då blir den nästan till en läskig profetia.

Vardag igen

Så är julen över för denna gång. Och lika fort gick det som vanligt. Men vi har haft en härlig ledighet och trevliga stunder tillsammans med släkten.

Idag har dock vardagen smugit sig på och jag jobbar i Härnösand. Det kändes så där lagom roligt att ensam kliva upp i ottan och åka iväg. Väl på plats var det bara att köra på som vanligt.

Men minsann har jag inte börjat längta efter nästa ledighet tillsammans. Sommaren nästa...

Tröttheten jag talade om i förra inlägget utvecklade sig en veckas lång feberdos. Magnecylen sköt på helandet, så när jag väl blev ledig i fredags ökade febern och jag blev som en disktrasa. MEN nu är jag hyfsat fit for fight igen. Det måste man ju vara dan-före-dopparedan! Här är lite av vad familjen Granbäck sysslat med idag.

Jag vill också passa på att önska alla GOD JUL!

Energi av en tonåring

Jag känner mig allmänt hängig och slutkörd. Är så där in i märgen dödstrött och bara väntar på att få vila lite, har arbetat stenhårt under det senaste halvåret och nu säger kroppen ifrån. Inte blir situationen heller bättre av att jag har jobbat hela den här veckan med feber i kroppen. Det komplicerar till sig när man är egenföretagare och tar ett kortare vik som anställd. Ni vet, Försäkringskassan vill man inte strula för mycket med... Så jag har kört på som vanligt med en rejäl näve magnecyl i kameraväskan.

Ikväll kände jag dock att jag fick behövlig energi. Jag var och hälsade på min syster och hennes familj. Vi ska inte fira jul på samma ställe i år så huvudorsaken till mitt besök var utbyte av julklappar.

Större delen av tiden var det bara syrran och hennes 13-åriga dotter Sofia hemma, vilket gjorde att vi hade ett trevligt "tjejsnack". Eller tjejsnack är nog fel term, vi pratade mest om hur situationen i ett klassrum på högstadiet kan vara, varför en del har behov av att tuffa sig, mobiltelefoner och annat.

Helt plötsligt fick syrran telefon, så ett långt tag var det bara jag och Sofia som bubblade. Och jag tyckte det var så trevligt. Och mysigt. Jag riktigt kände hur mycket jag tycker om min systerdotter som person. Hon är alltid glad och öppen. Jag är helt övertygad om att även hon har sina truliga tonårsfasoner, men det är inget hon visar för mig. Att prata med Sofia går lätt och ledigt och jag glömmer ofta bort att hon är så ung.

Sofia är helt enkelt en toppentjej, som jag är stolt över. Jag hoppas att vi ska ha samma goda kontakt livet igenom!

Ro hit me råm!

Jag är ensam hemma några dagar, eftersom Anton och Gustaf följt med Stefan på jobb i Gävle. Då får killarna det stora nöjet att vara några dagar med sina älskade kusiner. Och jag får det ännu större nöjet att tillbringa två kvällar på egen hand!

Det gillar jag. Har ett ganska stort behov av att få vara ensam. Eller själv, som många numera säger.

Igår bad jag Stefan plocka undan allt godis innan han åkte iväg. Gjorde så när jag hade min viktnedgångsperiod och det funkade jättebra. Någonstans har min man alltså ett förråd med massor av godsaker. Någon gång då och då plockar han fram nåt gott, det kan vara kex eller chokladbitar. Efter ett tag avtog mitt sötsaksbegär och jag har kunnat ha skafferiet fyllt av godis utan att det gjort mig nåt. Det är lite så jag funkar - avstå helt eller frossa.

Nåväl, förra veckan var det julbord på Tidningen och då tog jag några chokladpraliner. Skulle jag ha gjort det? Näää! Genast vaknade sötsaksmänniskan i mig! Jag tror benhårt på att man kan vara sockerberoende.

Inför resan bad jag därför Stefan plocka undan allt vad sött heter. Och det har han gjort. Han har varit jätteduktig!

Så duktig att han till och med gömt RUSSINPAKETET! Är inte det att gå till överdrift? Att inte ens unna sin älskade fru några ynka russin!

Ni fattar hur tufft jag har det?

Tjock vs platt

Idag läste jag i DN att vi svenskar köper platt-tv-apparater som aldrig förr. Vi förutspås att handla för hela 7 miljarder under 2007. Ursäkta mig, men sa någon miljaaaarder?

I år tror man att cirka 800 000 plattisar ska få nya hem. En ökning med 55% sedan ifjol då bara 520 000 såldes.

Det här innebär att det sålts nästan 1,5 miljon platt-tv:ar på två år. Hur ska detta sluta? Kommer varje människa att sitta och uggla på rummet med en egen tv om några år? Ja, så kan det nog bli. I alla fall om Anders Appelqvist, vd för Elektronikbranschen får rätt i sina förutsägelser. Han säger:
- ...trenden är att tv-tittandet blir allt m er individuellt och att tv:n inte längre är en "lägereldsprodukt".

Och jag som älskar lägerbål! Tänk att få sjunga "Omkring vår eld vi nu samlats har liksom så ofta förr. Och innan någon till orda tar så sjunga vi uti kör. På läger, på läääääger, på läger trivas vi! På läger, på läääääger, på läger vi vilja förbli. Är ni med på den? Jaaaaaaa!"

En sak är säker - det blir ingen platt-tv i Orsta än på ett tag.

DÖD ÅT KONSUMTIONSSAMHÄLLET!

Luciafirande med Nordingråskolan åk 6

I fredags stod Antons klass för Luciafirandet i Nordingrå kyrka. Enligt traditionen bjöd sexorna på ett finstämt program med både nya och gamla lucia- och julsånger.

Med risk för att låta partisk (!!) vill jag utbrista att det var ett OVANLIGT fint, duktigt och trevligt luciatåg. Antons klass har alltid varit duktig och eleverna bevisade nu att de är mogna för nästa års högstadietid!


Med Lucian Julia Melander i spetsen tågar klass 6 in i kyrkan.


Anton och hans killkompisar skötte sig perfekt som stjärngossar.


Klass 6 är Nordingråskolans största klass.


Staffan var en stalledräng...


Anton är van att mamma fotar och riktar vant blicken framåt!


En vacker Lucia!


Amanda Danielsson och Micaela Juica Sundin.


Joel Öhlén.

Hur stort är stort?

Häromdagen gick nyheten om att en mobbad tonårspojke skulle få ett rekordstort skadestånd som en löpeld genom Sverige. Han hade under flera år varit utsatt för trakasserier, bland annat blivit fasttejpad på skolgården. Omkring 15 elever tittade på. En av dem filmade och filmen lades efteråt ut på internet. Vid det andra tillfället tejpades pojken vid ett träd, också då inför flera "kamrater".

Så hur hur mycket fick han då? 87 500 kronor!!!

Är det stort? Är det mycket pengar för ett sådant mänskligt lidande? Jag bara undrar. Hade det varit min son hade jag rivit upp himmel och jord, därefter flyttat från orten.

Hildur, 3, fällde orre med boben

Ibland blir man förvånad över vad tidningar och andra media väljer att skriva om. Undra hur jag skulle ha agerat (och reagerat) om jag fick DET HÄR JOBBET?