Christer Sjögren och I love Europe - jag bara dånar! Tönt-konceptet går hem i stugorna. Vad säger det om oss svenskar och vår intelligensnivå?
Personligen tyckte jag Brandur var bäst (vilken röst), men förstod att han var chanslös. Allt annat var endera bullshit eller mainstream. Melodifestivalen börjar spela ut sin roll i fru Granbäcks huvud. Och jag som var dess största fan under 80-talet. Kan det tyda på en viss mental utveckling? Mja, man kan ju alltid hoppas!
10 februari, 2008
09 februari, 2008
Är jag en häst?
Svaret på den frågan är JA! I alla fall om man går efter den kinesiska traditionen att dela in åren. Ingen kan väl ha missat att vi (läs de) alldeles nyligen trädde in i råttans år.
Själv är jag född i december 1966, som ligger inom ramen för hästens år. Så här sägs en person som är född då vara:
"Häst-människor besitter ett outsinligt lager av energi och kampvilja. Över allt annat måste alla tävlingar vinnas, men till skillnad mot Tigern skall de vinnas med stil. De har en bred förmåga, stor talang och mycket ambition.
Deras ambitionsnivå är så hög eftersom Hästar alltid har lätt att segra, både på det fysiska och mentala planet. Då de nästan alltid når framgång lätt, kan de ibland bli arga på sig själva för att de inte lever upp till sina högt uppsatta förväntningar. Lagkamrater blir inte skonade om de inte presterar lika bra som Hästen. Trots att Hästar är mycket egensinniga kan de bli bra lagkamrater, bara de kan bekämpa sin vilja att leda och bestämma. Till platsen som kapten för ett lag passar de utmärkt då de genom sin stora karisma inspirerar andra till stordåd. Deras favorittid på året är högsommaren när deras energi och livslåga brinner som ljusast."
Ärligt talat så stämmer mycket av ovanstående in på mig. Det jag intensivt värjer mig emot är det där med att vara kapten eller ledare för en grupp. Till det har jag allt för mycket Jante inom mig och drabbas ofta av prestationsnoja. Har med åren blivit mer och mer en ensamvarg när det gäller att utföra saker - då kan man ju bara skylla på sig själv om det skulle gå snett. Jag har extremt höga inre krav och är något av en perfektionist när det gäller jobbet. Det passar mig därför bra att vara min egen chef, men jag vill inte bossa över någon annan. Detta eftersom jag naturligtvis skulle ha lika höga krav på denne och min konflikträddhet gör att jag då backar på ledarskapet.
Själv är jag född i december 1966, som ligger inom ramen för hästens år. Så här sägs en person som är född då vara:
"Häst-människor besitter ett outsinligt lager av energi och kampvilja. Över allt annat måste alla tävlingar vinnas, men till skillnad mot Tigern skall de vinnas med stil. De har en bred förmåga, stor talang och mycket ambition.
Deras ambitionsnivå är så hög eftersom Hästar alltid har lätt att segra, både på det fysiska och mentala planet. Då de nästan alltid når framgång lätt, kan de ibland bli arga på sig själva för att de inte lever upp till sina högt uppsatta förväntningar. Lagkamrater blir inte skonade om de inte presterar lika bra som Hästen. Trots att Hästar är mycket egensinniga kan de bli bra lagkamrater, bara de kan bekämpa sin vilja att leda och bestämma. Till platsen som kapten för ett lag passar de utmärkt då de genom sin stora karisma inspirerar andra till stordåd. Deras favorittid på året är högsommaren när deras energi och livslåga brinner som ljusast."
Ärligt talat så stämmer mycket av ovanstående in på mig. Det jag intensivt värjer mig emot är det där med att vara kapten eller ledare för en grupp. Till det har jag allt för mycket Jante inom mig och drabbas ofta av prestationsnoja. Har med åren blivit mer och mer en ensamvarg när det gäller att utföra saker - då kan man ju bara skylla på sig själv om det skulle gå snett. Jag har extremt höga inre krav och är något av en perfektionist när det gäller jobbet. Det passar mig därför bra att vara min egen chef, men jag vill inte bossa över någon annan. Detta eftersom jag naturligtvis skulle ha lika höga krav på denne och min konflikträddhet gör att jag då backar på ledarskapet.
08 februari, 2008
07 februari, 2008
Gemensam gemenskap
Idag har jag haft lunch för tre företagarvänner. Vi är fyra soloföretagande kvinnor i Nordingrå och Nora som under några års tid med jämna mellanrum brukar träffas för att äta en bit mat tillsammans och -viktigast- prata. Det blir garantera många härliga skratt, men också gråt ibland. Vi berättar tämligen öppenhjärtigt för varandra hur det går i våra respektive företag; vi gläds med varandra i framgång och stöttar varandra när det känns tungt.
Att ha ett sådant här kontaktnät är helt ovärderligt. Våra träffar betyder mycket för mig och det är alltid ett lyft att få dryfta sina ups and downs med förstående kamrater. Det finns en sådan samlad kompetens, kunskap och kreatitivitet i vår lilla grupp att jag blir alldeles förstummad. Vi är alla olika - faktiskt inte lika varandra ett dugg - men det är det som gör vår gruppering så spännande.
Att ha ett sådant här kontaktnät är helt ovärderligt. Våra träffar betyder mycket för mig och det är alltid ett lyft att få dryfta sina ups and downs med förstående kamrater. Det finns en sådan samlad kompetens, kunskap och kreatitivitet i vår lilla grupp att jag blir alldeles förstummad. Vi är alla olika - faktiskt inte lika varandra ett dugg - men det är det som gör vår gruppering så spännande.
06 februari, 2008
Musik på ångbåten Stjärn i Nordingrå
En liten glimt från ångbåten Stjärn som trafikerar Vågsfjärden i Nordingrå, Höga Kusten.
Stolt skidmorsa
Dessa skidor har inte blivit använda många gånger i år - två för att vara exakt. Tjejvasan har ju som bekant slagits ur hågen, eftersom snömängden lyser med sin frånvaro.
Men en skidresa blir det trots allt för mig. Anton har nämligen lyckats ta sig till Kalle Anka Cup i H13. Han har utvecklats rejält som skidåkare i vinter och säger att han aldrig någonsin haft så kul på träningarna. Än har han väl en bit fram till de absolut bästa åkarna, men eftersom en kille tackade nej till att vara med i Ångermanlands lag fick Anton chansen. Det var en rafflande strid mellan honom och kompisen Dennis som båda låg på 5:e plats i sammandraget (4 får åka). Lotten avgjorde till Antons favör. Stor glädje hos min son!
Nästa vecka bär det av till Sveg för fyra dagar av "nu-ska-vi-kämpa-järnet-och-ta-dem". Sammanlagt är det 18 ungdomar som ska försvara Ångermanlands färger, ivrigt påhejade av dubbelt så många föräldrar och ledare.
05 februari, 2008
Ett offer av barndomen?
Häromdagen såg jag en dödsannons i tidningen som berörde mig. Den avlidne var en kvinna som jag umgicks lite grann med i barndomen. Hon bodde granne med min bästa kompis, så det föll sig naturligt att vi ibland spenderade tid ihop. Jag vill inte säga "lekte", eftersom det här var under mellanstadiet; som jag kom ihåg det pratade vi mest om ditt och datt. Mycket om killar så klart.
Karin var en glad och sprallig tjej, som jag inte hade något emot. Men det hade andra... Till hennes nackdel var att hon bar på några kilon för mycket. Hon bodde hos sin mormor och morfar och som jag minns det älskade de sitt barnbarn. Mormodern var dock Ullångers bästa bagerska och det satte sina spår på Karin.
I klassen var hon både utstött och en driftkucku. Hon var nog inte av den kalibern att hon tystnade som mobboffer, tvärtom sade hon emot och hårdnade allt mer av behandlingen. I tonåren hade jag tappat kontakten med henne, men jag såg att skalet och hennes attityd blev allt mer tuff. Hon hade bland annat en moped, vilket killarna utnyttjade till fullo. Minns att hon var jättekär i den snyggaste tuffingen av dem alla. Och han låtsades vara kär i henne med, de bytte till och med amuletter. Alla, utom Karin, förstod att killen bara drev med henne!
Än idag när jag ser denne kille vill jag fråga honom om han förstår vådan av vad han gjorde. Troligen gör han det inte.
Karin dog förra veckan 42 år gammal. Av vad eller hur vet jag inte. Hon verkar inte heller ha haft någon familj som sörjer henne. Karin blev ett offer för mobbningen och jag tror att hon led av detta under resten av sitt liv. Tillsammans med några andra bildade hon bland annat föreningen Utfryst. http://medlem.spray.se/utfryst/index.htm Där kan man också läsa Karins egen berättelse om hur skoltiden var. Helt horribelt och jag blev chockad. Visst förstod jag att hon var mobbad, men att den var av den grova art hon beskriver gör mig bedrövad.
Hoppas att föreningen Utfryst lever vidare och kan föra Karins talan mot kränkande särbehandling.
Karin var en glad och sprallig tjej, som jag inte hade något emot. Men det hade andra... Till hennes nackdel var att hon bar på några kilon för mycket. Hon bodde hos sin mormor och morfar och som jag minns det älskade de sitt barnbarn. Mormodern var dock Ullångers bästa bagerska och det satte sina spår på Karin.
I klassen var hon både utstött och en driftkucku. Hon var nog inte av den kalibern att hon tystnade som mobboffer, tvärtom sade hon emot och hårdnade allt mer av behandlingen. I tonåren hade jag tappat kontakten med henne, men jag såg att skalet och hennes attityd blev allt mer tuff. Hon hade bland annat en moped, vilket killarna utnyttjade till fullo. Minns att hon var jättekär i den snyggaste tuffingen av dem alla. Och han låtsades vara kär i henne med, de bytte till och med amuletter. Alla, utom Karin, förstod att killen bara drev med henne!
Än idag när jag ser denne kille vill jag fråga honom om han förstår vådan av vad han gjorde. Troligen gör han det inte.
Karin dog förra veckan 42 år gammal. Av vad eller hur vet jag inte. Hon verkar inte heller ha haft någon familj som sörjer henne. Karin blev ett offer för mobbningen och jag tror att hon led av detta under resten av sitt liv. Tillsammans med några andra bildade hon bland annat föreningen Utfryst. http://medlem.spray.se/utfryst/index.htm Där kan man också läsa Karins egen berättelse om hur skoltiden var. Helt horribelt och jag blev chockad. Visst förstod jag att hon var mobbad, men att den var av den grova art hon beskriver gör mig bedrövad.
Hoppas att föreningen Utfryst lever vidare och kan föra Karins talan mot kränkande särbehandling.
04 februari, 2008
Resursslöseri
Idag basunerar allehanda.se ut nyheten att försvaret överger Hägglunds i planerna på att skapa ett svensktutvecklat stridsfordon. Samarbetet mellan försvarsmaken och Hägglunds varade i 14 år och man har hittills lagt ned en miljard kronor på projektet. EN MILJARD!
En helt oförståeligt stor summa pengar som bara gått upp i rök! Betänk då också hur mycket pengar som genom åren pumpats in i försvaret. Ständigt nya maskiner, fordon och utrustning som i princip stått och rostat bort. Helt ansvarslöst, påstår jag!
Enligt min åsikt är det varken ekonomisk eller etiskt försvarbart (haha) att ha en stand by-resurs av den kaliber som Sverige hade under många år. Nedrustningen är därför av godo. Säkerhetspolitiskt kan vi klara oss med en yrkessoldatkår. Och jag kommer absolut inte att uppmuntra mina söner att göra rekryten.
Dessutom borde Sverige "skämmes, ta mig fan" (citat Robinson-Errol), att sälja stridsmateriel till utlandet!
En helt oförståeligt stor summa pengar som bara gått upp i rök! Betänk då också hur mycket pengar som genom åren pumpats in i försvaret. Ständigt nya maskiner, fordon och utrustning som i princip stått och rostat bort. Helt ansvarslöst, påstår jag!
Enligt min åsikt är det varken ekonomisk eller etiskt försvarbart (haha) att ha en stand by-resurs av den kaliber som Sverige hade under många år. Nedrustningen är därför av godo. Säkerhetspolitiskt kan vi klara oss med en yrkessoldatkår. Och jag kommer absolut inte att uppmuntra mina söner att göra rekryten.
Dessutom borde Sverige "skämmes, ta mig fan" (citat Robinson-Errol), att sälja stridsmateriel till utlandet!
Måndag vs fredag
Känns det så här för dig?
Vilken tur då att det snart är fredag igen!
Inte helt nya filmer, jag vet... men de är kul ändå!
Vilken tur då att det snart är fredag igen!
Inte helt nya filmer, jag vet... men de är kul ändå!
01 februari, 2008
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
