Nyfiken i en strut

Jag har en ovana. Min man kan absolut inte förstå den, men själv hänger jag mig ofta åt den.

Nej, det har inget med godisätande (har faktiskt avlagt godislöfte fram till jul) eller andra frosserier att göra. Även om jag mer än gärna att erkänner att jag har en faiblesse för sötsaker. Har haft sedan barnsben när jag ofta länsade frysen på småkakor. Till mammas stora irritation...

Den ovana jag nu talar om härrör sig faktiskt också från barndomen. Det handlar om bokläsande. Jag är en bokmal, älskar att läsa. Det finns inget bättre än att dyka in i en bok och därmed en helt annan värld. Problemet är bara att jag är så himla NYFIKEN! Jag vill läsa fort, fort, så att jag snabbt får veta hur det går.

Tyvärr tar nyfikenheten ofta överhanden och jag KAN inte bärga mig. Jag bara MÅSTE få veta hur det går. NU!

Så vad gör jag? Läser lite i slutet så klart!!! Min man menar att jag tar död på boken genom att göra det, men för mig handlar det nästan om överlevnad. Haha...

Just nu läser jag Försvunnen av Joy Fielding. Det är inte någon större litterär prestation, utan en historia som berättas rakt upp och ned om en mor vars 20-åriga dotter helt plötsligt försvinner. Jag bärgade mig till ungefär hälften av boken innan nyfikenheten tog överhanden. Vad har hänt med dottern? Är hon död? Kanske sexmördad?

Nä, så kittlande var det inte. Har "tjyvläst" lite och ser att hon lever på slutet av romanen. Men var hon har varit eller varför hon hållit sig undan, det har jag inte tagit reda på. Man vill väl inte ta död på spänningen helt heller...

Dagens boktips

I sommar har jag läst två helt underbara romaner av Khaled Hosseini; Flyga drake och Tusen strålande solar.

Handlingen i de båda böckerna utspelar sig i Afghanistan vid tiden före och under Talibanregimen. Böckerna är fantastiska tidsdokument samtidigt som de är underhållande och gripande. De är också mycket upplysande om hur det har varit och till viss mån fortfarande är i ett inte alltför avlägset land. Det är otroligt vad lite man vet om situationen i andra länder, jag tänker till exempel på det faktum att talibanerna kunde komma till makten och genomföra sådana kvinnofientliga lagar och regler utan att någon sade ifrån. Jag är ingen fan av USA och kan ingenting om utrikespolitik, men jag börjar nu tycka att deras insats kanske inte var helt fel.

Böckernas handling i korthet:

Flyga drake:
Amir och Hassan växer upp som bästa vänner under en omvälvande tid i Kabul. Trots att de uppfostras sida vid sida lever de i två helt skilda världar. Amir är son till en framstående välbärgad man, medan Hassan, som är son till Amirs fars tjänare, tillhör det fattiga och lågt stående hazarfolket. Hassan gör allt för Amir, han försvarar honom i alla lägen, men när Amir en dag får chansen att återgälda Hassans totala lojalitet sviker han.

Tusen strålande solar:
Ödet, krig och förlust för Mariam och Laila samman, två generationers kvinnor med olika syn på kärlek och familj. Bortgifta med samma man. Och medan de uthärdar det ständigt upptrappade våldet omkring dem, i hemmet såväl som på Kabuls gator, kommer de allt närmare varandra. De blir som systrar, som mamma och dotter för varandra, och deras starka vänskap kommer till sist att förändra inte bara deras liv, utan även den kommande generationens liv.

Summering

Imorgon (idag för er som läser detta på onsdag) kan visst jorden gå under! Läs själva HÄR!
Det gäller därför att summera vad man gjort denna sista dag.
Få se...

* jag har släppt en ny hemsida jag jobbat på ett tag. Uppdragsgivare är nätverket KlöverDam i Örnsköldsvik. Kika på http://www.kloverdam.org/

* jag har jobbat och haft kul med barnen på Föräldrakooperativet Järnstagården.

* jag har träffat min grannar som kommit hem från sin resa till Småland där de gifte sig i lördags. Vi hade inte möjlighet att åka ned till vigseln, men jag hade skrivit ett tal som deras toastmaster läste upp. Talet föll brudparet i smaken och jag fick en ros samt en flaska bubblande rosé som tack (jorå, tacket gällde nog djurpassningen också).

* jag har varit på biblioteket med min yngste son och lånat böcker. Det är mysigt!

Summa summarum känns det som om jag ligger på plus idag.
Livet är just nu en enda stor vinstlott!

Mamma Mia, vad bra! Eller?

Under lång tid har jag värjt mig mot att se filmen Mamma Mia. Under uppväxten var ABBA mina absoluta favoriter och jag när än idag en slags vördnad mot dem rent musikaliskt. Jag tycker fortfarande att mycket av deras låtar håller och många av dem är rena klassiker.

Allt som görs i "efterhand" kan enligt mitt tycke aldrig mäta sig med originalet. Dessutom känns det som om man tar död på magin när man till varje pris försöker mjölka ut nya kronor ur ett redan vinstgivande koncept.

Mamma Mia som musikal har därför aldrig varit aktuell för mig, mycket på grund av avståndet till Stockholm. Filmen beslutade jag dock att ge en chans, alla resencerande tidningar var lyriska och jag blev nyfiken. Dessutom känner jag folk (läs kvinnor i 40-45-årsåldern) som sett filmen både två och tre gånger.

Igår var det alltså dags. Min vän Åsa och jag samt Åsas båda döttrar begav oss till Härnösand för en mysig stund tillsammans. Och jorå, filmen var klart sevärd. Lite hysterisk kanske och med en handling som måste något av det mest banala jag sett. Skådespelarinsatserna och musiken höjde dock filmen från kalkon till trevlig. Faktiskt rördes jag vid ett tillfälle också till tårar - det är när Meryl Streep i sin roll som mamma funderar över att dottern ska gifta sig och snart kommer att försvinna ur hennes absoluta närhet. Tankarna gick naturligtvis till mina egna söner och hur fort livet går.

Streep gjorde en alldeles förträfflig sånginsats, men jag föredrar originalet. Så här kommer min stora idol Agnetha i Slipping through my fingers:

Snart lika utdöd som dinosarierna?

För några år sedan skrev jag krönikor i Tidningen Ångermanland. Här kommer en av dessa funderingar i repris. Mina åsikter är i princip intakta, det enda som ändrat sig är att jag numera nästan aldrig har några kontanter i börsen. Däremot ett betalkort av märket Visa. Det värsta är att jag är LIKA strulig med börsen än. Vid åtminstone tre tillfällen har den fått åka på biltaket...

För ett tag sedan publicerade det danska institutet för framtidsstudier en lista över vardagsfenomen som inom en snar framtid spås vara döda. Vad tycks om följande? Mina högst personliga kommentarer finns efteråt.

TV-kanaler - kan väl aldrig tro... vi har bara en bråkdel av USA:s utbud och svenskar i gemen (inte jag då…) är ju lätt amerikaniserade. Ju fler och sämre, desto bättre känns det som. Själv säger jag bara: Heja Public Service och oberoendeskapet.

TV med bildrör - är totalt ovetande när det gäller innehållet i tv:n, bara den funkar struntar jag i om den drivs med bildrör eller nåt annat.

CD-skivor - men herregud, jag köpte ju nyss en CD-spelare. Min första...

DVD-skivor - vad kommer istället då? Och vad ska jag använda min dvd-spelare till? Ställa den i samlingen med skivspelaren och visa barnbarnen hur arkaiska vi 60-talister var på vår tid kanske.

Nycklar - äntligen! Nu slipper jag kanske irra omkring som en dåre i sista minuten och leta bilnycklarna.

Armbandsur - det går lika bra med mobben.

Solbad - kan väl inte tänka mig. Vi behöver väl snarare mer tid att göra ingenting?

Rökning - apselut!!! Inte en dag för sent! Skulle vilja titta in i en rökares huvud. Hur går det till när man fortsätter bolma trots att man känner till alla risker samt är medveten om hur mycket pengar som bokstavligen bränns upp. Oförståeligt!

Biljetter - jaha?

Sedlar - tror inte på kortsystemet alls. Är nog en av få bakåtsträvare som inte har skaffat mig ett betalkort. Fast det beror mer på att jag är så strulig med plånboken, kan lägga den på biltak och andra mindre lämpliga ställen.

Dagstidningar - nänämen, vi kommer nog alltid ha behov av dagstidningar. Fast risken är att de blir allt mindre lokala och i stället täcker en större region. Det är trist!

Kontorstid - Good riddance! Flexibilitet är honnörsord i mitt liv!

Kassörer - men vem ska man då skälla på när extraerbjudandet på köttfärs inte blev registrerat på kvittot?

Konduktörer - ska man aldrig mer få höra "Några nya påstigande?" sägas med en myndig stämma?

Brevbärare - skriv fler brev för guds skull!

Piloter - men kära nån, snart har vi inga yrken kvar! Arbetslösheten förutspås nog öka rejält i och med den här listan.

Bibliotekarier - de som är så trevliga. Bokbussen i Nordingrå är i alla fall en höjdare och ingenting jag vill mista!

Nationalbanker - jaharu, här har jag faktiskt ingen åsikt.

Elmaster – va´ bra, då kan vi sova lugnt vid nästa snöstorm. Minns nyåret 97/98…

Korvkiosker - de är väl i det närmaste redan utrotade? Stackars mojjarna...

Svartarbete – rätt så. Vad var och en gör är dess ensak, men personligen tar jag aldrig några svarta jobb. Vi har ett samhällssystem som bygger på solidaritet, vill jag åtnjuta olika former av service får jag också vara med och pröjsa för det.

Det ska bli spännande att se vad som slår in. Mest anmärkningsvärt tycker jag dock är att framtidsforskarna på allvar verkar tro på hockeyfrillans överlevnad. Trevlig helg!

Vissla i regnet

Hur kommer det sig

att några människor

sitter sura och stirrar på solen

medan andra

kan vissla i regnet?

Nostalgitripp

Alla ni som var i tonåren under tidigt 80-tal, håll i er nu. För här kommer en riktig nostalgitripp! I alla fall om du är tjej! Åh, vad jag älskade detta program! Jag var fast besluten att bli som Coco - snygg och framgångsrik. Och Leroy, hur läcker var han inte. Och Bruno så gullig! Doris så rolig!

Sång och musik var en stor del av hela min uppväxt, tyvärr har jag tappat bort det nu. Fast jag kan bli så sångsugen att jag nästan dör. Då får man vråla lite i bilen eller hemma i ensamheten i köket.

Men nu - check it out! Höj volymen, flickor!




Ni kommer väl ihåg den här filmen?



För att inte tala om den här...

Var det bättre förr?

Det bästa med mitt jobb är att jag har så många olika och skiftande uppdrag. En stunden fnular jag med en hemsida, nästa layoutar jag ett nyhetsbrev och sekunden efter ringer telefonen med ett erbjudande om att översätta en text till engelska. Det blir många möten med människor, vilket är det absolut bästa med mina uppdrag som Ordpilot.

Häromdagen var jag med om ett möte som kommer att sitta kvar länge. Jag ska skriva en artikel åt Tidningen Ångermanland om en kvinna som snart fyller 99 år och som i 30 år bott på ett äldreboende. Hennes levnadshistoria berörde mig djupt.

Hon föddes i en familj med 19 barn. Av naturliga skäl hade familjen det mycket knapert och kvinnan fick som så många andra på den här tiden gå ut och tjäna som piga efter genomgången skoltid. Hon var då cirka 12 år. Hos bonden inträffade en händelse som totalt förändrade flickans mentala status och därmed resterande liv.

På den tiden kylde man mjölkvaror utomhus i speciellt grävda brunnar. Flickan råkade vid ett tillfälle tappa ut en kanna mjölk så att den blandade sig med vattnet. Straffet blev att hon stängdes in i ”svalen”. Efter det blev hon aldrig mer sig själv, det snurrade runt helt enkelt.

Vid det förra sekelskiftet fanns fortfarande systemet att auktionera bort mindre bemedlade barn. Vann gjorde de vuxna som bjöd lägst, alltså accepterade den lägsta penningen från staten för att inackordera barnet. Detta skedde med föremålet för min artikel i början av 1920-talet. Så fruktansvärt hemskt - tänka sig att auktionera ut människor!

Men det är inte slut än. Flickan hamnade i flera olika familjer och togs även i på "mentalsjukhus". Till slut blev hon lobotomerad, eller som det står i en dokumentation genomgick hon en "stor hjärnoperation".

Flickans räddning var att hon i 16-årsåldern hamnade hos en godhjärtad familj som hon bodde med från 1925 till 1978. Flickan blev en åldrig kvinna och hamnade till slut på ett äldreboende, där hon på onsdag ska fira sin 99-årsdag. Eller hon kanske inte kommer att fira, till det tror jag att hon är för borta. Men hennes "fosterfamilj" kommer att ställa till med stort kalas.

Var allt bättre förr? Nej, skulle jag vilja hävda. Tänk sådana grymheter som begåtts mot de som varit annorlunda (eller eljest som vi säger här i Höga Kusten). Tvångsteriliseringar, lobotomi, fastbindingar, undangömningar...
Men jag vill också lyfta fram den medmänsklighet och kärlek som fick familjen att under 50 år ta hand om flickan/kvinnan. Hon gick så att säga i arv, när den äldre generationen inte orkade med tog den yngre över ansvaret. De lät den "tokiga kvinnan" få vara precis som hon var, hon älskade till exempel dockor (skulle säkert ha gjort allt för att få ett eget barn) och sågs ofta ute längs vägarna med sin dockvagn. Helt underbart!

Fira med Pernilla Wahlgren

Jag skäms nästan lite att erkänna att jag då och då surfar in på Pernilla Wahlgrens blogg. Varför jag inte vill medge det in public vet jag inte riktigt. Förmodligen för att jag innerst inne inte tycker hon är så rätt för mig som är frilansskribent och egenföretagare med akademisk bakgrund.

Ni hör hur jag låter, va...?!

Nåväl, tjejen har mängder av besökare på bloggen och trots att hon brister en hel del rent stilistiskt sett är hon riktigt underhållande. Och utlämnande. Den som vill veta sanningen om familjen Wahlgren bör läsa Pernillas blogg istället för Se och Hör och annat trams.

Alldeles nyss läste jag att Pernilla i helgen var i Kumla på ett gig. Där firade man att staden fått sin 20 000:e invånare. Då slog det mig plötsligt: För något år sedan gick Kramfors kommun för första gången någonsin under 20 000-strecket. Med den kräftgång som råder här är vi numera cirka 19 500 invånare.

Frågan är vad vi Kramforsinvånare ska fira. Vilka positiva tendenser kan vi plocka fram och låta vara anledning till en kommunfest?

Ny vecka - nya möjligheter

Så var det än en gång måndag. Det känns inte helt fel. Ingen måndagsblues här inte. Veckan innehåller en hel del redan inbokade jobb, men förhoppningar finns ju alltid om nya och oväntade möten med männniskor.

Solen skiner in genom fönstret på mitt arbetsrum, det är 6-7 grader ute och jag ska börja dagen med att mata grannarnas grisar, hästar och katter. De är nämligen i Småland för att gifta sig. Grannsämjan är god i Orsta och det är självklart att ställa upp med allt från att hämta posten och vattna blommor till att just ta hand om deras djur. Det senare till mina söners stora förtjusning, eftersom deras allergiske pappa omöjliggör innehav av pälsdjur. Då är det kul att då och då få gosa med grannarnas kattungar och marsvin.