Sätt på en skiva av den här herren http://www.youtube.com/watch?v=bff5eXJV-C4, sätt på stereon på högsta blås, fram med dammvippan - och ha kul!
Jag är en sucker for Italian! Måste lära mig det nån gång. Italienska måste vara världens vackraste språk.
16 oktober, 2008
Dåligt humör
Det finns få saker som kan få mig att bli på så dåligt humör som städning. Särskilt dammtorkning.
Nu är det dags. Svärföräldrarna kommer i eftermiddag och stannar över helgen. Jag har vetat om det i månader, ändå står jag här nu med dammtrasan i sista momangen. Mästare på att skjuta upp, jag vet.
Blä!
Men när det är gjort, kommer det att kännas härligt. Då ska jag njuta av att vara med mina "extraföräldrar" i tre dagar. På söndag blir det stort tårtkalas eftersom min svärmor fyller 75 år!
Nu är det dags. Svärföräldrarna kommer i eftermiddag och stannar över helgen. Jag har vetat om det i månader, ändå står jag här nu med dammtrasan i sista momangen. Mästare på att skjuta upp, jag vet.
Blä!
Men när det är gjort, kommer det att kännas härligt. Då ska jag njuta av att vara med mina "extraföräldrar" i tre dagar. På söndag blir det stort tårtkalas eftersom min svärmor fyller 75 år!
15 oktober, 2008
Bästa eleverna utanför rankinglistan
Här är Sveriges 15 bästa skolor (fjolårsplaceringen inom parantes):
1. Lund (2)
2. Lomma (1)
3. Tjörn (5)
4. Vindeln (51)
5. Hammarö (9)
6. Pajala (12)
7. Mörbylånga (15)
8. Borgholm (61)
9. Arvidsjaur (54)
10. Ydre (23)
11. Piteå (22)
12. Lysekil (33)
13. Torsby (45)
14. Båstad (3)
15. Skellefteå (41)
Finns Kramfors med på denna topplista? Svar: nej.
I vilken kommun går mina barn i skolan? Svar: i Kramfors.
Bör jag då vara orolig? Kanske. Fast det är jag inte. Inte ett dugg. Jag ser den inneboende kraft som finns hos mina bägge söner och känner mig helt trygg med den.
Anton presterar redan på MVG-nivå på högstadiet. Han går bara i sjuan och lägger inte ned många knop på plugget. Jag ser till att han gör läxorna (det vill säga jag förhör honom, han kan läxan redan när han kommer hem med den), sedan är det en baggis för honom att repetera inför provet. Han har så himla lätt för sig och kan själv dra slutsatser som är få förunnat i den åldern.
Ikväll har jag varit med Gustaf på utvecklingssamtal och även han ligger på topp. Plikttrogen, lite tillbakadragen, men alldeles förbaskat bright. Historia är hans favoritämne och enligt läraren lyser hans stjärna klart. Han kan sådant som ingen annan i klassen kan och när Gustaf talar så lyssnar alla andra. Härligt! Min lille exemplariske 10-åring som fixar allt från egen väckning, frukost och packning av skolväska...
Jag vet inte vad jag gjort för att förtjäna sådana fina grabbar, men nåt bra är det! Jag är väl helt enkelt den perfekta morsan för grabbarna Granbäck. Och jag är så stolt över dem!
Så för mig gör det inget att Kramfors inte finns med i toppen av skolor. För vad är väl en rankinglista annat än en mätning bland alla andra. Och ni vet - som man frågar får man svar. Ändra lite på parametrarna och spörsmålen, så ligger Kramfors i topp. För att nästa gång vara i botten. Som ni förstår ger jag inte ett vitten för alla dessa rankinglistor.
1. Lund (2)
2. Lomma (1)
3. Tjörn (5)
4. Vindeln (51)
5. Hammarö (9)
6. Pajala (12)
7. Mörbylånga (15)
8. Borgholm (61)
9. Arvidsjaur (54)
10. Ydre (23)
11. Piteå (22)
12. Lysekil (33)
13. Torsby (45)
14. Båstad (3)
15. Skellefteå (41)
Finns Kramfors med på denna topplista? Svar: nej.
I vilken kommun går mina barn i skolan? Svar: i Kramfors.
Bör jag då vara orolig? Kanske. Fast det är jag inte. Inte ett dugg. Jag ser den inneboende kraft som finns hos mina bägge söner och känner mig helt trygg med den.
Anton presterar redan på MVG-nivå på högstadiet. Han går bara i sjuan och lägger inte ned många knop på plugget. Jag ser till att han gör läxorna (det vill säga jag förhör honom, han kan läxan redan när han kommer hem med den), sedan är det en baggis för honom att repetera inför provet. Han har så himla lätt för sig och kan själv dra slutsatser som är få förunnat i den åldern.
Ikväll har jag varit med Gustaf på utvecklingssamtal och även han ligger på topp. Plikttrogen, lite tillbakadragen, men alldeles förbaskat bright. Historia är hans favoritämne och enligt läraren lyser hans stjärna klart. Han kan sådant som ingen annan i klassen kan och när Gustaf talar så lyssnar alla andra. Härligt! Min lille exemplariske 10-åring som fixar allt från egen väckning, frukost och packning av skolväska...
Jag vet inte vad jag gjort för att förtjäna sådana fina grabbar, men nåt bra är det! Jag är väl helt enkelt den perfekta morsan för grabbarna Granbäck. Och jag är så stolt över dem!
Så för mig gör det inget att Kramfors inte finns med i toppen av skolor. För vad är väl en rankinglista annat än en mätning bland alla andra. Och ni vet - som man frågar får man svar. Ändra lite på parametrarna och spörsmålen, så ligger Kramfors i topp. För att nästa gång vara i botten. Som ni förstår ger jag inte ett vitten för alla dessa rankinglistor.
Vad gör vi med Fröken Ur?
Ingen kan väl ha undgått att det sedan 1 oktober finns en feminin variant på gamle Herr Gårman. Fru Gårman ska nu med sin vippiga kortkort kjol säkert lotsa oss över vägen. Allt för att Vägverket ska leva upp till alla fina ord om jämställdhet.
Men är det det jämställdhet handlar om? Att ta fram en vägskylt som faktiskt ännu mer cementerar könsrollerna?
Frågan är bara - vad kommer att hända med Fröken Ur?
13 oktober, 2008
Helgens begivenheter
Ännu en helg har gått. Lördagen i Umeå blev en trevlig upplevelse. Jag hade gott om tid att strosa på stan, fika på NK och göra fynd. Med i bagaget på vägen hem fanns en ny höstjacka.
Jag tog också bussen upp till Mariehem där jag bodde för 18 år sedan. Och herregud så mycket som hänt! Stan har verkligen svällt, det har poppat upp bostadsområden som svampar på hösten. Men "mitt" gamla hus var sig precis likt. Fast lite trist såg det ut med alla persienner neddragna. Även om jag bodde på nedre plan så vägrade jag att dra för fönstren. Den som var nyfiken och ville kika in var välkommen att göra så.
Nostalgiska jag drabbades naturligtvis av tanken "så fort tiden går". Dessa 18 år har verkligen seglat iväg. Nästa tanke hamnar naturligtvis 18 år framåt från nu. Då är jag 60 år!!! Huvva!!! Jag fick verkligen pressa tillbaka tårarna och tyst upprepa för mig själv "Lev här och nu, här och nu!"
Och det ska jag försöka med. Därför blir det till att ta itu med lite jobbuppgifter nu. Vi hörs!
Jag tog också bussen upp till Mariehem där jag bodde för 18 år sedan. Och herregud så mycket som hänt! Stan har verkligen svällt, det har poppat upp bostadsområden som svampar på hösten. Men "mitt" gamla hus var sig precis likt. Fast lite trist såg det ut med alla persienner neddragna. Även om jag bodde på nedre plan så vägrade jag att dra för fönstren. Den som var nyfiken och ville kika in var välkommen att göra så.
Nostalgiska jag drabbades naturligtvis av tanken "så fort tiden går". Dessa 18 år har verkligen seglat iväg. Nästa tanke hamnar naturligtvis 18 år framåt från nu. Då är jag 60 år!!! Huvva!!! Jag fick verkligen pressa tillbaka tårarna och tyst upprepa för mig själv "Lev här och nu, här och nu!"
Och det ska jag försöka med. Därför blir det till att ta itu med lite jobbuppgifter nu. Vi hörs!
10 oktober, 2008
Tillbaka till brottsplatsen
Det har varit några dagar av dålig uppdatering från min sida. Sanningen att säga har jag inte haft många sekunder över och de få stunder som inte fyllts av jobb och andra måsten har jag inte orkat tillbringa vid datorn.
Imorgon blir det en heldag borta från skrivbordet. Min löpartokige make och en god vän till honom ska springa ett marathonlopp i Umeå och jag tyckte att de båda kunde behöva en chaufför på hemvägen. Jag antar att de kan känna sig liiiiite möra efter drygt fyra mils löpning.
För mig hägrar alltså några härliga timmar i min forna studiestad. Levde och pluggade i Umeå från 1986 till 1990. Tänka sig att det är 18 år sedan examen!
Jag planerar att strosa omkring, besöka campus, åka upp till Mariehem och kika in i mitt gamla rum. Säkert tar jag en fika på NK också. Och softar rent allmänt. Barnen ska inte med så jag har några härliga timmar för mig själv.
Imorgon blir det en heldag borta från skrivbordet. Min löpartokige make och en god vän till honom ska springa ett marathonlopp i Umeå och jag tyckte att de båda kunde behöva en chaufför på hemvägen. Jag antar att de kan känna sig liiiiite möra efter drygt fyra mils löpning.
För mig hägrar alltså några härliga timmar i min forna studiestad. Levde och pluggade i Umeå från 1986 till 1990. Tänka sig att det är 18 år sedan examen!
Jag planerar att strosa omkring, besöka campus, åka upp till Mariehem och kika in i mitt gamla rum. Säkert tar jag en fika på NK också. Och softar rent allmänt. Barnen ska inte med så jag har några härliga timmar för mig själv.
08 oktober, 2008
Det är aldrig för sent att sluta gnälla
Man kan själv välja att vara lycklig!
Ibland blir jag sugen att köpa en veckotidning. Problemet är bara att det inte finns någon som jag tycker är bra. Jag är inte intresserad av de traditionella damveckotidningarna med korsord och matrecept, inte heller modemagasinen är vad jag är ute efter. Då återstår tidningar som till exempel Leva.
Leva är en snyggt layoutad tidskrift i glansigt material med många vackra bilder. De riktar sig till både män och kvinnor, fast jag gissar att köparna är av det feminina könet. Jag har faktiskt själv medverkat med en artikel i tidningen, så jag är inte helt missnöjd med den.
MEN helt plötsligt står alla "så-gör-du-för-att-få-bättre-självkänsla-och-må-bra-artiklar" mig upp i halsen! En snabb genombläddring av det senaste numret ger detta resultat:
- Leva tankeverktyg: vaccinera dig mot prestationsångest, perfektionism och kontrollbehov
- Du är perfekt därför att du inte är perfekt
- Prestationsprinsessor har för höga förväntningar på livet
- Testa dig själv, hur stressad är du?
- Bli vän med rädslan för att misslyckas
- Ändra tankemönstren
- Det finns ett enormt duktighetskrav
- Lär dig hantera besvärliga människor
Sen finns det en mängd av andra artiklar, alla tangerande temat att vi nog egentligen inte mår så bra, livsstilscoacher som kommer med råd som "Var inte rädd för misstag" och "Berätta om din oro" samt en hel uppsjö av annonser som ska locka oss att köpa naturpreparat, gå på spa eller skaffa en personlig coach.
Pust! Livsstila mig hit och livsstila mig dit... Jag tror minsann att det blivit geschäft av detta med feelgood. Ibland undrar jag vad som kom först - vårt behov av självförverkligande, bekräftelse och må bra eller coacherna och livsstilsmagasinen. Vad tror ni?
Igår var jag ute på en promenad i det vackra höstvädret. Solen lyste från en intensivt knallblå himmel och luften var krispigt klar. Promenaden gick både på landsväg och genom en liten skogsglänta. På ett ställe såg jag en rönn där alla löv ramlat av, det var bara bären som lyste mot den blå himmelsbakgrunden. Då fick jag en intensiv lyckokänsla som förstärktes av att jag hemma på gården kunde nappa till mig ett äpple och sätta mig på altanen för att äta det.
Sådana enkla saker får mig att må bra!
Jag tror att vi kan välja att vara lyckliga. Det är "bara" att bestämma sig - vad vill jag mata min hjärna med? Negativa och nedbrytande tankar, en ständig känsla av missnöjdhet. Eller positiva tankar och glädjas åt det lilla. Själv föredrar jag det sistnämnda. Då blir ju också det stora så mycket häftigare!
07 oktober, 2008
Pappa dålig tröstare?
I en undersökning utförd av tidningen Kamratposten visade det sig att pappor hamnar ända nere på femte plats när det gäller vem man helst blir tröstad av. Näst efter ingen alls.
Av de närmare 6.000 barn som var med i undersökningen skulle de flesta, hela 40 procent, gå till sin mamma när de behöver bli tröstade. Papporna är inte alls lika populära på den punkten - de kommer först på femte plats. I andra och tredje hand får barnen tröst av kompisar eller någon annan (35 procent). Innan de går till sin pappa väljer de att inte bli tröstad av någon alls (11 procent)!
Jaha, funderar jag. Säger det här något? Kan det ha med jämställdheten att göra? Med hur man ställt frågan? Vilka som deltagit i undersökningen?
Tyvärr har jag inget svar på frågan, men vid första anblicken tyckte jag resultatet var skrämmande.
Sedan frågade jag min yngste son vem han väljer att få tröst av när han är ledsen. Svaret blev:
- Min X-box. I alla fall när jag är arg.
Ridå!!!!! Fast i det här fallet gick ridån UPP för mig. Barn svarar ofta spontant och det fanns troligen ingen chans till dialog i undersökningen. Jag vet bara att mina grabbar lika ofta går till sin pappa som till mig när de är ledsna.
Av de närmare 6.000 barn som var med i undersökningen skulle de flesta, hela 40 procent, gå till sin mamma när de behöver bli tröstade. Papporna är inte alls lika populära på den punkten - de kommer först på femte plats. I andra och tredje hand får barnen tröst av kompisar eller någon annan (35 procent). Innan de går till sin pappa väljer de att inte bli tröstad av någon alls (11 procent)!
Jaha, funderar jag. Säger det här något? Kan det ha med jämställdheten att göra? Med hur man ställt frågan? Vilka som deltagit i undersökningen?
Tyvärr har jag inget svar på frågan, men vid första anblicken tyckte jag resultatet var skrämmande.
Sedan frågade jag min yngste son vem han väljer att få tröst av när han är ledsen. Svaret blev:
- Min X-box. I alla fall när jag är arg.
Ridå!!!!! Fast i det här fallet gick ridån UPP för mig. Barn svarar ofta spontant och det fanns troligen ingen chans till dialog i undersökningen. Jag vet bara att mina grabbar lika ofta går till sin pappa som till mig när de är ledsna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
