Om två veckor ska jag åka med en grupp kvinnliga företagare till Tallin. Det ska bli fantastiskt roligt att både spendera tid med trevliga entreprenörer och få tillfälle att utforska en stad som sägs vara otroligt vacker.
Men det finns ett aber med i spelet. Vi ska flyga. Först från Sundsvall till Stockholm och därefter till Tallin. Total flygtid cirka två timmar. Det går fort och är ett bekvämt sätt att resa på. Fast för mig känns det bara så fel!
Alla känner vi till klimatkrisen. Trots det fortsätter vi att leva i stort sett som om ingenting hänt. Faktum är att flygets utsläpp av växthusgaser har fördubblats på mindre än tjugo år och kurvan pekar stadigt uppåt. Vi förväntar oss hela tiden billigare och billigare flygpriser. Fort ska det gå, vi vill inte sitta på tåget och skumpa. Trots att tåget släpper ut en bråkdel i jämförelse med flyget.
Faktum är att jag gärna skumpar på tåg. I vår familj åker vi kollektivt så mycket vi kan. Min man åker buss varje dag till jobbet i Härnösand och när han åker på tjänsteresa är det alltid tåget som gäller. Och han reser inte bara då och då; nästan en gång i veckan är han borta. Det hedrar honom tycker jag att han lever upp till sina miljöideal. De flesta av hans kollegor låter jobbet betala flygresan, men Stefan vill inte belasta miljön mera än nödvändigt.
Jag hörde i en radiodokumentär en man säga att vi västmänniskor skulle behöva sänka vår levnadsstandard med uppemot 70 procent för att häva den negativa trenden. För visst kan vi väl ärligt säga att vi upplever en förändring i klimatet? Jag menar, det är november och 5-10 grader varmt dagtid. Inte en snöflinga i sikte.
Så vad ska jag då göra? Åka med på resan och ha det trevligt. Det har jag beslutat. Men kanske köper jag några utsläppsrätter eller skänker ett bidrag till naturskyddsföreningen för att stilla lite av det dåliga samvetet. Som tur är använder jag mig av flyget ungefär en gång vart tionde år.
11 november, 2008
10 november, 2008
Allting går igen
Hörni alla kids från 70-talet, har ni hört vad som ryktas i modesvängen? Att träplajorna är på gång igen! Ja, det är sant. Snart kan träskor åter vara i var mans hand, förlåt jag menar fot. På.
Bilden ovan är splirrans ny, jag lovar. Kolla bara HÄR!
Det här låter ju nästan för bra för att vara sant (obs ironi), nu kan man äntligen få gå i barndom igen. För träskor det var verkligen nåt som präglade barn- och tidiga ungdomsåren.
Ett tag skulle de vara så nednötta som möjligt, helst skulle man slita av sulan och sedan släpa hälarna så att man fick en fräck bakåtlutning. I mitt fall omöjliggjordes detta av en övernitisk fader som jobbade på skofabrik. När jag precis lyckats få till stuket och började ana lite av träet, så tog han dem till jobbet och satte på en rejäl platta. Alltid svart. Oavsett om träskorna var vita, röda eller blå. Svart eftersom det var den gängse färgen på Graningekängorna som tillverkades i Ullånger.
Efter några år höjdes dock ribban. Eller jag menar sulan. Det blev inne med platåträskor. Fatta. Platåträskor. Lyckan var gjord för mig den dagen jag fick ett par vita. Oj, vad jag kände mig vuxen. Titta på bilden nedan, ser jag vuxen och cool ut? Nä, jag ser ut precis som den 12-åring jag var på skolresa i klass sex. Med de älskade platådojjorna på samt hemstickad tröja och flera varv uppvikta jeans. Precis som det skulle vara alltså.
Kommer jag att köpa träskor om de nu blir inne igen? Jag svarar så här: har jag fallit för trenden med Foppatofflor? Svar: nej.
Blir det då träskor? Skulle inte tro det.
Bilden ovan är splirrans ny, jag lovar. Kolla bara HÄR!
Det här låter ju nästan för bra för att vara sant (obs ironi), nu kan man äntligen få gå i barndom igen. För träskor det var verkligen nåt som präglade barn- och tidiga ungdomsåren.
Ett tag skulle de vara så nednötta som möjligt, helst skulle man slita av sulan och sedan släpa hälarna så att man fick en fräck bakåtlutning. I mitt fall omöjliggjordes detta av en övernitisk fader som jobbade på skofabrik. När jag precis lyckats få till stuket och började ana lite av träet, så tog han dem till jobbet och satte på en rejäl platta. Alltid svart. Oavsett om träskorna var vita, röda eller blå. Svart eftersom det var den gängse färgen på Graningekängorna som tillverkades i Ullånger.
Efter några år höjdes dock ribban. Eller jag menar sulan. Det blev inne med platåträskor. Fatta. Platåträskor. Lyckan var gjord för mig den dagen jag fick ett par vita. Oj, vad jag kände mig vuxen. Titta på bilden nedan, ser jag vuxen och cool ut? Nä, jag ser ut precis som den 12-åring jag var på skolresa i klass sex. Med de älskade platådojjorna på samt hemstickad tröja och flera varv uppvikta jeans. Precis som det skulle vara alltså.
Kommer jag att köpa träskor om de nu blir inne igen? Jag svarar så här: har jag fallit för trenden med Foppatofflor? Svar: nej.
Blir det då träskor? Skulle inte tro det.
Fototriss: så ser det ut där jag är
Dags för en ny utmaning i Fototriss. Så här ser det ut där jag är. HÄR hittar du fler bidrag.
Morgonen nalkas. Nordingrås bygdeflagga vajar vid knuten.
Solen segar sig över bergskanten och förvandlar verkligheten till guldglimmer.
Fullt dagsljus. Trots att det är höst spelas avkämpas många fotbollsbataljer hos oss.
Morgonen nalkas. Nordingrås bygdeflagga vajar vid knuten.
Solen segar sig över bergskanten och förvandlar verkligheten till guldglimmer.
Fullt dagsljus. Trots att det är höst spelas avkämpas många fotbollsbataljer hos oss.
09 november, 2008
Åsså var det farsdag...
- Nästan 2,3 miljoner pappor finns i Sverige. De är mellan 16 och 106 år gamla.
- Tillsammans utgör de lite mer än hälften av alla män över 20 år.
- Totalt har de 5,1 miljoner barn.
- Drygt 1 miljon av papporna har hemmaboende barn. De övriga har barn som flyttat hemifrån eller som bara bor med mamman.
- 750 000 män kan både uppvakta och uppvaktas på fars dag.
- Genomsnittspappan heter Lars, är 54 år och har 2,2 barn.
- Nästan 43 000 män kan nu på söndag firas på sin första fars dag.
- Förstagångspappan heter Johan och är 31 år.
De tio vanligaste namnen bland pappor 2007 är:
- Lars
- Anders
- Jan
- Bengt
- Per
- Hans
- Karl
- Sven
- Peter
- Bo
Min egen pappa följer inte på något sätt statistiken. Han heter Kent, är 62 år, har tre barn och firades idag för 42:a gången på fars dag. Och nej, någon slips fick han inte heller...
08 november, 2008
Noga övervägt inköp
Under många år har vi pratat om att köpa en ny soffa. Den vi har nu är en älskad, väl insutten (och för all del inhoppad) brun trotjänare i brun skai. Det är verkligen en superskön soffa, men ack så sliten. Knapparna är ett minne blott och det har nötts små hål här och där. Jag vill inte heller tänka på alla härliga bakterier som gojsar runt. Hos oss är det nämligen tillåtet att äta framför tv:n...
Nu är det dock snart slut med det! Från och med tisdag nästa vecka kommer vårt vardagsrum nämligen att byta skepnad. Då åker trotjänare upp på vinden i väntan på att barnens allrum ska bli färdigt och in kommer en fräsch soffa med divan. Åååååh, så skönt! Jag tror att det ljusare tyget kommer att lyfta hela rummet.
Nu är det dock snart slut med det! Från och med tisdag nästa vecka kommer vårt vardagsrum nämligen att byta skepnad. Då åker trotjänare upp på vinden i väntan på att barnens allrum ska bli färdigt och in kommer en fräsch soffa med divan. Åååååh, så skönt! Jag tror att det ljusare tyget kommer att lyfta hela rummet.
07 november, 2008
Inga idéer...
För tillfället känner jag mig tom på idéer att fylla den här bloggen med. Tar därför en gammal krönika ur "skattkistan" och hoppas ni inte misstycker. Den här texten är skriven för tre år sedan och en hel del har hänt. Nya kompisar har tillkommit och de gillar också att spela x-box, så ämnet är fortfarande aktuellt.
_________________________________________________
Från det lilla rummet på övervåningen hörs exalterade röster. ”Kom igen nu´rå – ta han!” Atmosfären är laddad av rafflande kamplusta, här gäller det att vara på alerten och inte ge upp. Koncentrationen är total och all fokus lagd på den förelagda uppgiften.
För ett ögonblick blir så allt stilla, det är bara svettdoften och de lätt immiga fönsterrutorna som påminner om strid. Kombattanterna strävar envist vidare, hela tiden i förvissning om att slutet kan vara nära. Och att det kan gå precis hur som helst, vem som helst kan vinna. Eller förlora.
Så kommer det – avgrundsstönet. ”Åh nej, nu dog jag igen! Fasen, måste du lägga en fälla just där! Nu börjar vi om!”
Detta och liknande scenarier utspelar sig regelbundet i mitt hem. Vad det handlar om? Tv-spel, så klart.
Sedan sönerna Anton och Gustaf för egna pengar köpte en X-box har utmaningarna duggat tätt. Ibland spelar de en och en, ibland blir det brödrakamp på tu man hand. Men allra roligast har de när det kommer kompisar och spelar. Som i den ovan beskrivna situationen.
Då är Gustafs minimala rum fyllt av killar i alla möjliga åldrar. Fem-sex stycken får galant plats på sängen och blir det för trångt finns alltid sacosäcken att slänga ned sig i. Att spela tv-spel har helt enkelt blivit en umgängesform.
Nöjsammast är de gånger när kompisar med egna handkontroller kommer. Som max kan de spela fyra samtidigt; tv-skärmen delas då upp i fyra mindre rutor. Stundtals utmanar de varandra man mot man, men ofta delar de upp sig i lag. Häftigt nog är sjuårige Gustaf minst lika bra som den 14-årige kompisen.
Skratten som bullrar ned till oss föräldrar på nedervåningen är upplyftande att höra. Munhuggningarna duggar friskt, då och då ljuder korta sånger som komponerats i stundens upprymdhet och med jämna mellanrum höjs också rösterna ett tonsteg. Ibland med ett triumferande tonfall, ibland med indignation.
Som den gången när Gustaf gav till ett illvrål som borde ha hörts ned till Nordingråvallen. Med oroliga steg närmade jag mig spelhaket för att kolla vad som hänt. Jag hann inte mer än halvvägs förrän sonen med tårar i ögonen, arg som ett bi, uttryckte sin ilska över den äldre brodern, som enligt utsago var ”en idiot”!
– Men kära barn, försökte jag mildra, vad är det då? Har han sagt nåt dumt eller slagit dig?
– Nä, löd svaret, men han dödade mig när jag var på toa!
Hmmm. Vad svarar man på det? Kanske nåt med att ”det var väl inte så farligt, det är ju bara på låtsas”. Fast det funkar ju inte, i stridens hetta är fantasin ytterst levande. Lek och vilja att anta utmaningar är inbyggda element i de flesta människor och den virtuella världen har stor möjlighet att stimulera.
Alla larmrapporter om feta barn som häckar framför bildskärmarna då? Och de som hävdar att man blir aggressiv och känslokall av att spela actionspel där mycket går ut på att döda?
Jo, till viss del tror jag att de har rätt. Fast då handlar det om spelande som går över styr, när barnen får spela hur mycket de vill, vad de vill, helt utan restriktioner. Så är inte reglerna hos oss.
Med jämna mellanrum finns jag som vuxen med i rummet för att kolla lite på spelet. Barnen förklarar ivrigt vad huvuduppdraget går ut på och vi snackar om hur det känns att bli dödad = att förlora.
Det händer tämligen ofta att jag avbryter spelet och uppmanar dem att göra något annat innan ögonen blir alldeles fyrkantiga. Vinterkläderna packas på och ett intensivt snöbollskrig tar vid. Sedan väntar den virtuella världen igen.
Kan jag då förstå fascinationen? Absolut! Mina barns upplevelse är ungefär densamma som när jag var i värsta bokslukaråldern. Det finns inget häftigare än att leva sig in i någon annans värld. Att för en stund förvandlas till någon annan. Och att göra det tillsammans med andra är kanon. För fantasi och drömmar utvecklar!
_________________________________________________
Från det lilla rummet på övervåningen hörs exalterade röster. ”Kom igen nu´rå – ta han!” Atmosfären är laddad av rafflande kamplusta, här gäller det att vara på alerten och inte ge upp. Koncentrationen är total och all fokus lagd på den förelagda uppgiften.
För ett ögonblick blir så allt stilla, det är bara svettdoften och de lätt immiga fönsterrutorna som påminner om strid. Kombattanterna strävar envist vidare, hela tiden i förvissning om att slutet kan vara nära. Och att det kan gå precis hur som helst, vem som helst kan vinna. Eller förlora.
Så kommer det – avgrundsstönet. ”Åh nej, nu dog jag igen! Fasen, måste du lägga en fälla just där! Nu börjar vi om!”
Detta och liknande scenarier utspelar sig regelbundet i mitt hem. Vad det handlar om? Tv-spel, så klart.
Sedan sönerna Anton och Gustaf för egna pengar köpte en X-box har utmaningarna duggat tätt. Ibland spelar de en och en, ibland blir det brödrakamp på tu man hand. Men allra roligast har de när det kommer kompisar och spelar. Som i den ovan beskrivna situationen.
Då är Gustafs minimala rum fyllt av killar i alla möjliga åldrar. Fem-sex stycken får galant plats på sängen och blir det för trångt finns alltid sacosäcken att slänga ned sig i. Att spela tv-spel har helt enkelt blivit en umgängesform.
Nöjsammast är de gånger när kompisar med egna handkontroller kommer. Som max kan de spela fyra samtidigt; tv-skärmen delas då upp i fyra mindre rutor. Stundtals utmanar de varandra man mot man, men ofta delar de upp sig i lag. Häftigt nog är sjuårige Gustaf minst lika bra som den 14-årige kompisen.
Skratten som bullrar ned till oss föräldrar på nedervåningen är upplyftande att höra. Munhuggningarna duggar friskt, då och då ljuder korta sånger som komponerats i stundens upprymdhet och med jämna mellanrum höjs också rösterna ett tonsteg. Ibland med ett triumferande tonfall, ibland med indignation.
Som den gången när Gustaf gav till ett illvrål som borde ha hörts ned till Nordingråvallen. Med oroliga steg närmade jag mig spelhaket för att kolla vad som hänt. Jag hann inte mer än halvvägs förrän sonen med tårar i ögonen, arg som ett bi, uttryckte sin ilska över den äldre brodern, som enligt utsago var ”en idiot”!
– Men kära barn, försökte jag mildra, vad är det då? Har han sagt nåt dumt eller slagit dig?
– Nä, löd svaret, men han dödade mig när jag var på toa!
Hmmm. Vad svarar man på det? Kanske nåt med att ”det var väl inte så farligt, det är ju bara på låtsas”. Fast det funkar ju inte, i stridens hetta är fantasin ytterst levande. Lek och vilja att anta utmaningar är inbyggda element i de flesta människor och den virtuella världen har stor möjlighet att stimulera.
Alla larmrapporter om feta barn som häckar framför bildskärmarna då? Och de som hävdar att man blir aggressiv och känslokall av att spela actionspel där mycket går ut på att döda?
Jo, till viss del tror jag att de har rätt. Fast då handlar det om spelande som går över styr, när barnen får spela hur mycket de vill, vad de vill, helt utan restriktioner. Så är inte reglerna hos oss.
Med jämna mellanrum finns jag som vuxen med i rummet för att kolla lite på spelet. Barnen förklarar ivrigt vad huvuduppdraget går ut på och vi snackar om hur det känns att bli dödad = att förlora.
Det händer tämligen ofta att jag avbryter spelet och uppmanar dem att göra något annat innan ögonen blir alldeles fyrkantiga. Vinterkläderna packas på och ett intensivt snöbollskrig tar vid. Sedan väntar den virtuella världen igen.
Kan jag då förstå fascinationen? Absolut! Mina barns upplevelse är ungefär densamma som när jag var i värsta bokslukaråldern. Det finns inget häftigare än att leva sig in i någon annans värld. Att för en stund förvandlas till någon annan. Och att göra det tillsammans med andra är kanon. För fantasi och drömmar utvecklar!
Kooperativen ökar
De senaste tio åren har antalet föräldra- och personalkooperativ inom förskolan ökat. I dag går fem procent av barnen i Västernorrland i förskolor eller fritids som drivs av annan huvudman än kommunen. Mittnytt var igår och gjorde reportage hos "mitt" föräldrakooperativ Järnstagården i Nordingrå.
Se här http://svt.se/svt/play/video.jsp?a=1303451
(Filmen ligger ute ca 1 vecka, om den inte fungerar när du tittar har SVT tagit bort den.)
06 november, 2008
Lyssna på radio i efterhand
Jag brukar då och då berätta om bra böcker jag läst. Nu vill jag komma med ett annat tips. Radions P1 är en alldeles förträfflig kanal, som man som arbetande kvinna (eller man) inte så ofta hinner med. Vet ni vad jag gör? Laddar hem programmen i efterhand och lyssnar i Mp3:n. Alldeles lagligt är det dessutom, eftersom SR lägger ut programmen för nedladdning.
I sommar har jag haft många härliga promenader, vinbärsplockningar, vedklyvningar och annat med sommarpratarna i öronen. Nu har jag upptäckt programmet P1 Dokumentär. Igår lyssnade jag till ett tvådelat program om 14-åriga Susanne. Det första avsnittet är inspelat 1976 och vi får möta Susanne och hennes förtvivlade mor. Något är fel i familjen, det är bråk och skrik, Susanne börjar driva på stan och orkar inte med skolan. Till slut hamnar hon på olika fosterhem och andra boenden.
Det andra avsnittet är inspelat 27 år senare. Programmakaren tar kontakt med Susanne, som då är över 40 år och har tre barn, för att ta reda på hur allt blev och hur livssituationen ser ut idag.
Då får vi svaret på Susannes tonårsrevolt...
05 november, 2008
Historiskt vingslag
Jag vet vad jag skrev häromdagen om svensk medias intresse för det amerikanska valet. Trots det har jag låtit mig ryckas med och gläder mig idag över Barrack Obamas seger. Det känns verkligen som om vi fått vara med om ett historiskt ögonblick. Det som för bara några år sedan var en omöjlighet har idag hänt, USA:s näste president är färgad. Ett stort framsteg för jämlikheten. Förhoppningsvis hjälper detta till att ta död på tanken om människans olika raser - det finns bara en ras och det är människan. Vi är alla lika!
04 november, 2008
Hektiskt värre
Pust! Min dag har inte haft många döda stunder. När jag tänker efter, faktiskt inga. Så här har den sett ut:
05.30 - väckarklockan, dvs mobilen, ringer.
06.03 - utgång för sju kilometers joggning. Skönt! Det gick bättre än väntat trots förkylning i kroppen.
07.00 - en snabb dusch.
07.45 - frukost bestående av en skål müsli och två mandariner. Fast inte ihop...
09.00 - affärsmöte i Ullånger.
11.15 - mötet avslutas och jag åker i ilfart hem för att kasta i mig lunch.
12.00 - infinner mig på Järnsta för att jobba några timmar.
17.00 - slutar jobba, åker hem.
18.00 - handlar lite på ICA och skjutsar sonen till skidträningen. Han är förkyld och ska inte träna, men måste prova ut en ny överdragsdress.
18.20 - åker vidare till Salsåker för att hämta son nr 2.
18.45 - kommer hem. Ska bjuda på lunch i morgon och ställer mig därför och tillverkar hemgjord glass.
20.00 - börjar på detta inlägg som snart ska ta slut för att övergå i sänggående och en god bok.
Summa summarum - inte många döda punkter. Men jag klagar inte. Affärsmötet hade den positiva effekten att jag åkte dit för att prata om ett uppdrag och for därifrån med två nya jobb. Det ena av dessa är ett större uppdrag och det känns verkligen som en fjäder i hatten att jag lyckades lägga den vinnande offerten på det.
05.30 - väckarklockan, dvs mobilen, ringer.
06.03 - utgång för sju kilometers joggning. Skönt! Det gick bättre än väntat trots förkylning i kroppen.
07.00 - en snabb dusch.
07.45 - frukost bestående av en skål müsli och två mandariner. Fast inte ihop...
09.00 - affärsmöte i Ullånger.
11.15 - mötet avslutas och jag åker i ilfart hem för att kasta i mig lunch.
12.00 - infinner mig på Järnsta för att jobba några timmar.
17.00 - slutar jobba, åker hem.
18.00 - handlar lite på ICA och skjutsar sonen till skidträningen. Han är förkyld och ska inte träna, men måste prova ut en ny överdragsdress.
18.20 - åker vidare till Salsåker för att hämta son nr 2.
18.45 - kommer hem. Ska bjuda på lunch i morgon och ställer mig därför och tillverkar hemgjord glass.
20.00 - börjar på detta inlägg som snart ska ta slut för att övergå i sänggående och en god bok.
Summa summarum - inte många döda punkter. Men jag klagar inte. Affärsmötet hade den positiva effekten att jag åkte dit för att prata om ett uppdrag och for därifrån med två nya jobb. Det ena av dessa är ett större uppdrag och det känns verkligen som en fjäder i hatten att jag lyckades lägga den vinnande offerten på det.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
