Batman vs Batman

Läser i DN om den turkiska staden Batman som tagit upp kampen med skaparna av filmen med samma namn. Borgmästaren Hussein Kalkan tänker stämma det amerikanska filmbolaget Warner Bros och regissören Christopher Nolan för att de använt sig av stadens namn i filmerna.
- De frågade aldrig om lov, säger borgmästaren.

Jaha? Nähä?

Jag tycker att staden och dess borgmästare ska vara själaglada att det finns en världskändis med samma namn som deras hemvist. Det vore en stor hit för Nordingrå om det helt plötsligt dök upp en superhjälte, världsberömd sångare, superskådis, you name it, vid namn Nordingrå.

Tänk.

"Warner Bros proudly presents... Stephen Nordingråååååååå!"

eller

"And the Oscar goes to... Meryl Nordingråååååå!"

Det vore väl nåt? Då skulle det nog bli slut på alla toalettvitsar om tröga magar och stönande "Noooordingrååååå". Fniss!

Fototriss - sopor

Veckans tema i Fototriss är sopor. Med ett nyfallet dunigt snötäcke och strålande sol från blå himmel kan skräp faktiskt vara vackert. Fler fototrissare hittar ni HÄR.


Ett bortglömt vagnshjul kan bli en illusionär bakelse.



Vår rivna ladugård är snart ett minne blott, några högar väntar dock på lågorna.



Höstens glädjeämne har nu gjort sitt.

Kram till hjälpsamma

Röda Korset har just nu sin kramkampanj. Man både säljer kramar på gator och torg (fast jag har tyvärr inte sett några där jag bor) och har en sajt på nätet där man kan skicka kramar via sms till andra. Pengarna går till att göra livet mindre besvärligt för många människor. Ifjol besökte RK över 100 000 människor i sina hem, på sjukhus eller andra institutioner. I och med kramkampanjen uppmanar organisationer oss andra att dela med oss av vår medmänsklighet.

Det vill jag gärna göra. Du med? Här finns kampanjen - http://www.kram.redcross.se.space2u.com/

De första jag vill skicka en kram till är Erik och Miriam Hägerlind som igår hjälpte oss att flytta en massa timmerstockar. Vår gamla ladugård är ju som bekant riven och vi håller på att pö om pö elda upp resterna. Det finns naturligtvis massor av virke som går att göra om till ved, vilket är fallet med timmerstockarna. Med hjälp av traktor, kärra och glatt humör trollade Erik och Miriam iväg de tunga "bestarna" till ett nytt ställe där de inte är i vägen när vi ska elda.

Tack!

Snön kom hastigt i år...

Det sista halmstrået?

Har ni sett? Man upphör aldrig att förvånas...

Fast med tanke på dagens stora nyhet om bukfetma och högre dödlighet så vet jag inte. För mig som är av den äppleformade typen är det kanske läge att övergå till Diet Water. Speciellt med tanke på att jag för ett år sedan vägde 10 kilo mindre än idag. Visserligen hade jag medvetet tappat i vikt, men jag kan ärligt säga att jag nog aldrig mått så bra rent kroppsligt som då. Därför kan jag nu förbanna mig själv för att jag låtit småätandet ta överhanden igen. Sockerberoende är en sjukdom, det är jag övertygad om. Det har jag lidit av ända sedan jag som barn länsade frysen på mammas kakor. Det bästa för mig är att avstå helt, att ta en godisbit eller en kaka bara kittlar läckergommen.

Som tur är har jag inte förfallit helt. Motionerandet finns kvar och jag har idag faktiskt sprungit 12 kilometer; sju på morgonen och fem på kvällen med min yngste son.

Trägen vinner

Himmel och plättar, så trött jag är! Och samtidigt så nöjd med mig själv! Det är en underbar känsla.

För varje gång jag ska designa en ny hemsida stöter jag på nya uppmaningar. Att knäcka dessa nötter tar en massa tid och energi, men när väl frågetecknen är utredda känns det gött! Jag kan bara klappa mig på axeln och utbrista: "Bravo Ann-Cathrin, du är ta mig sjutton jätteduktig!"

Det är underbart att ha ett sådant utvecklande jobb som jag har. Än en gång kan jag bara konstatera att jag är en ytterst priviligerad kvinna. Jag jobbar med det jag tycker är allra roligast. Idag har jag också träffat tre kvinnor från Kramfors kommun och arbetsförmedlingen som påbörjat ett spännande samarbete. Om detta ska jag berätta i nästa nummer av Nästa Kramfors nyhetsbrev. Det är kul att det händer så mycket positiva saker i Kramfors!

Dåligt samvete

Om två veckor ska jag åka med en grupp kvinnliga företagare till Tallin. Det ska bli fantastiskt roligt att både spendera tid med trevliga entreprenörer och få tillfälle att utforska en stad som sägs vara otroligt vacker.

Men det finns ett aber med i spelet. Vi ska flyga. Först från Sundsvall till Stockholm och därefter till Tallin. Total flygtid cirka två timmar. Det går fort och är ett bekvämt sätt att resa på. Fast för mig känns det bara så fel!

Alla känner vi till klimatkrisen. Trots det fortsätter vi att leva i stort sett som om ingenting hänt. Faktum är att flygets utsläpp av växthusgaser har fördubblats på mindre än tjugo år och kurvan pekar stadigt uppåt. Vi förväntar oss hela tiden billigare och billigare flygpriser. Fort ska det gå, vi vill inte sitta på tåget och skumpa. Trots att tåget släpper ut en bråkdel i jämförelse med flyget.

Faktum är att jag gärna skumpar på tåg. I vår familj åker vi kollektivt så mycket vi kan. Min man åker buss varje dag till jobbet i Härnösand och när han åker på tjänsteresa är det alltid tåget som gäller. Och han reser inte bara då och då; nästan en gång i veckan är han borta. Det hedrar honom tycker jag att han lever upp till sina miljöideal. De flesta av hans kollegor låter jobbet betala flygresan, men Stefan vill inte belasta miljön mera än nödvändigt.

Jag hörde i en radiodokumentär en man säga att vi västmänniskor skulle behöva sänka vår levnadsstandard med uppemot 70 procent för att häva den negativa trenden. För visst kan vi väl ärligt säga att vi upplever en förändring i klimatet? Jag menar, det är november och 5-10 grader varmt dagtid. Inte en snöflinga i sikte.

Så vad ska jag då göra? Åka med på resan och ha det trevligt. Det har jag beslutat. Men kanske köper jag några utsläppsrätter eller skänker ett bidrag till naturskyddsföreningen för att stilla lite av det dåliga samvetet. Som tur är använder jag mig av flyget ungefär en gång vart tionde år.

Allting går igen

Hörni alla kids från 70-talet, har ni hört vad som ryktas i modesvängen? Att träplajorna är på gång igen! Ja, det är sant. Snart kan träskor åter vara i var mans hand, förlåt jag menar fot. På.



Bilden ovan är splirrans ny, jag lovar. Kolla bara HÄR!

Det här låter ju nästan för bra för att vara sant (obs ironi), nu kan man äntligen få gå i barndom igen. För träskor det var verkligen nåt som präglade barn- och tidiga ungdomsåren.

Ett tag skulle de vara så nednötta som möjligt, helst skulle man slita av sulan och sedan släpa hälarna så att man fick en fräck bakåtlutning. I mitt fall omöjliggjordes detta av en övernitisk fader som jobbade på skofabrik. När jag precis lyckats få till stuket och började ana lite av träet, så tog han dem till jobbet och satte på en rejäl platta. Alltid svart. Oavsett om träskorna var vita, röda eller blå. Svart eftersom det var den gängse färgen på Graningekängorna som tillverkades i Ullånger.

Efter några år höjdes dock ribban. Eller jag menar sulan. Det blev inne med platåträskor. Fatta. Platåträskor. Lyckan var gjord för mig den dagen jag fick ett par vita. Oj, vad jag kände mig vuxen. Titta på bilden nedan, ser jag vuxen och cool ut? Nä, jag ser ut precis som den 12-åring jag var på skolresa i klass sex. Med de älskade platådojjorna på samt hemstickad tröja och flera varv uppvikta jeans. Precis som det skulle vara alltså.

Kommer jag att köpa träskor om de nu blir inne igen? Jag svarar så här: har jag fallit för trenden med Foppatofflor? Svar: nej.
Blir det då träskor? Skulle inte tro det.

Fototriss: så ser det ut där jag är

Dags för en ny utmaning i Fototriss. Så här ser det ut där jag är. HÄR hittar du fler bidrag.



Morgonen nalkas. Nordingrås bygdeflagga vajar vid knuten.



Solen segar sig över bergskanten och förvandlar verkligheten till guldglimmer.



Fullt dagsljus. Trots att det är höst spelas avkämpas många fotbollsbataljer hos oss.

Åsså var det farsdag...

• Nästan 2,3 miljoner pappor finns i Sverige. De är mellan 16 och 106 år gamla.
• Tillsammans utgör de lite mer än hälften av alla män över 20 år.
• Totalt har de 5,1 miljoner barn.
• Drygt 1 miljon av papporna har hemmaboende barn. De övriga har barn som flyttat hemifrån eller som bara bor med mamman.
• 750 000 män kan både uppvakta och uppvaktas på fars dag.
• Genomsnittspappan heter Lars, är 54 år och har 2,2 barn.
• Nästan 43 000 män kan nu på söndag firas på sin första fars dag.
• Förstagångspappan heter Johan och är 31 år.

De tio vanligaste namnen bland pappor 2007 är:

1. Lars
2. Anders
3. Jan
4. Bengt
5. Per
6. Hans
7. Karl
8. Sven
9. Peter
10. Bo

(Källa: SCB)

Min egen pappa följer inte på något sätt statistiken. Han heter Kent, är 62 år, har tre barn och firades idag för 42:a gången på fars dag. Och nej, någon slips fick han inte heller...