Lyckan smittar av sig

Läser i Dagens Nyheter den sensationella nyheten att lycka smittar av sig. Som om det vore nåt nytt. Alla vet väl vad ett smittande skratt kan göra och hur oändligt glad man kan vara för någon annan. Tydligen är det våra närmaste som gör oss lyckliga, arbetskamraternas väl och ve är inte lika angeläget för oss.

Själv kan jag inte känna mig annat än på gott humör. Jag fick nämligen igår nya vantar av Anton, alldeles egenhändigt tillverkade vantar i fleece. Inte dåligt av en 13-årig kille, va´? Deras signalfärger ger omedelbar effekt även på omgivningen. Vilka häftiga! är det tillrop som mött mig hittills.

Destination Höga Kusten

Idag släpps det första av Destination Höga Kustens nyhetsbrev. Ordpilot står tillsammans med projektet för produktionen.

Läs mer...

Morfar Manne 100 år

Idag skulle min morfar Manne ha fyllt 100 år. Förhållandet mellan oss var lite speciellt, eftersom jag har samma födelsedag som han. Jag vet inte om det var detta faktum som gjorde att jag kände ett sådant band med Manne. Som barn upplevde jag nog honom som lite vrång, han tyckte vi barn "stimmade" och tog gärna sin tillflykt till lon när det blev för stojigt.

I takt med att jag växte upp stärktes kontakten och vi hade många och roliga diskussioner. Vi var inte alltid överens, men det gjorde saken så mycket roligare. Vi pratade om allt mellan himmel och jord, mycket om hur det var förr i världen men även om fenomen i dagens samhälle. Jag bodde också hos mormor och morfar en hel sommar när jag precis slutat gymnasiet och det var lite struligt i vår familj. Därefter flyttade jag faktiskt aldrig "hem" igen, utan valde att stå på egna ben.

I våra dagar talas det mycket om självuppfyllelse och att bejaka sin identitet. Hur mycket av den varan fick Manne uppleva? I hans värld fanns det inte många alternativ – det var nog ganska klart att han skulle överta gården. Oavsett om han egentligen ville något annat.
Nu vet jag faktiskt inte om Manne hade några hemliga drömmar. Han kanske önskade att bli polis, lärare eller handlare, vad vet jag? Men det tvivlar jag på. Morfar gav ett förnöjt intryck. Jag tror det var bonde som gällde från start och på hobbynivå hägrade upplevelser kopplade till jakt och fiske.

Morfar gick bort år 2000, några dagar innan han skulle ha fyllt 92 år. Jag saknar honom än!


Morfar Manne på 90-årsdagen.

Vad vore man utan kollegor?

Nätverk är ett näst intill uttjatat begrepp. Det ska byggas nätverk här och stärkas nätverk där. Uttrycket kan ibland stå mig upp i halsen.

Men sanningen är den att man skulle stå sig alldeles slätt utan sina nätverk. Både de professionella och de sociala är oerhört viktiga.

För tillfället håller jag att snickra ihop en hemsida. Inspirationen tröt och jag önskade för tusende gången att jag kunde teckna. Jag hade en illustration i huvudet, men kunde inte realisera den.

Vad gör jag då? Ringer till min kollega Sven så klart! På nolltid löste han problemet åt mig och jag kommer att kunna visa upp en läcker sajt. På min fråga vilket arvode han ville ha för jobbet, kontrade han med samma summa som jag begärt då jag förra veckan hjälpte honom i en knivig situation.

Tjänster och gentjänster är inte att förakta! Kan man dessutom räkna sin affärskollega som vän är det ännu bättre. Det gör jag i Svens fall. Tack, du!

Bådar gott

På torsdag fyller jag år. Min yngste son har satt upp ett anslag på sin dörr som gör mig så nyfiken.

Vad kan det vara? Definitivt ett stort paket. Säkert hårt... Fast jag kan ta ett litet också. Typ från Guldfynd. Fast min man brukar skämta och säga att han ska köpa ett paket spik. Än har det aldrig hänt, men man vet ju aldrig.

Skämt åsido, så är presenter för vuxna inte så viktiga i vår familj. Vi köper inte heller julklappar till andra än barnen och deras kusiner. Prylhysterin är total i vårt samhälle - vi ska konsumera oss ur finansiella kriser. Hur sjukt är inte det? Och när barnen inte ens kan klämma fram en önskelista, vad ska man då köpa? Nä, köpa för köpandet skull, det är jag less på.

Det hade jag ingen aaaaaning om...

Visste ni att det är lag på att man inom tre månader efter födseln måste rapportera namnet på sitt barn till Skatteverket? Jag har fött två barn och har faktiskt inget minne av att vi skickade in papper på pojkarnas namn. Men det sägs ju att nyförlösta har gröt i skallen...

Hur som haver, intressant är det. Denna artikel hittade jag på Sydsvenskans hemsida:



Dyrt att glömma bort sitt nyfödda barns namn
Av Marika Anjou, Alf Sjögren och Peter Zupanovic

Skatteverket har hotat tre mammor i Skåne med vite. Anledning: de har inte lämnat in en anmälan om förnamn på sina barn i tid.

Nyföddas namn ska enligt lagen anmälas inom tre månader. Skatteverket har nu upptäckt två fall i Skåne där det inte gjorts.

En mamma i Malmö har fått flera påminnelser angående sitt tvååriga barn. Om hon inte skickar in en namnanmälan inom 15 dagar kan hon tvingas betala 2 000 kronor i vite. Betalas inte vitet lämnas kravet för indrivning.

Skatteverket hotade nyligen en mamma i Lomma med vite på
4 000 kronor för att hennes snart ett­åriga dotter inte fått något förnamn.
– Det hade jag helt glömt, men nu är det inskickat. Jag trodde att min man skickat in och han trodde att jag skickat in uppgifterna, säger mamman.

Dottern har nu tre förnamn och det är fullt tillräckligt för att hindra Skatteverket från att gå vidare till länsrätten för att få vitet utdömt.

Desssutom hotas två Lundaföräldrar med vite på 4 000 kronor var om de inte ger sitt 1,5-åriga barn ett namn inom 15 dagar.

Att namnärenden går så långt att föräldrarna hotas med böter är ovanligt. Birgitta Adlers på folkbokföringsenheten vid skatteverket i Stockholm har bara haft ett tjugotal ärenden i Sverige sedan 2005.

Fallen tros vara fler. Just nu koncentreras kontrollen till Skåne.

Vad beror det på att namn inte anmäls?
– Man kanske inte är överens om förnamnet. Föräldrarna kanske har separerat och inte vill samarbeta. Andra kanske inte ens vet om att man måste skicka in en anmälan, eller så bryr de sig inte om det, säger Birgitta Adlers.

Innan skatteverket hotar med vite har socialtjänsten kopplats in för att lösa problemet.

Generationsklyfta?

En av Sveriges bästa manliga sångare är enligt min mening Tommy Körberg. Igår när jag och yngste sonen bakade lussebullar satte jag på hans julskiva. Jag yttrade också vad jag precis skrev. Gustaf reagerade blixtsnabbt:
- Det håller jag inte med om. Möjligen är han Sveriges bästa töntsångare!

Hmmm. Jag skrattade högt! Kanske är det så att mamma inte är så särdeles hipp? Min musiksmak verkar ha blivit något föråldrad...

Det var denna klassiker vi lyssnade till vid replikskiftet. (Tyvärr hittar jag ingen variant med livebilder.)

Dan före 1:a advent

Lussekattsbak, gardinuppsättning, adventsgranshuggning, ljusstaksfixning, julmarknad och eldshow. Kan dan före 1:a advent bli bättre än så?

Up and doing

Jodå, jag är hemma från Tallin. Och nej då, jag är inte sjuk. Efter att ha fått flera frågor och påstötningar om inlägg i bloggen så tar jag mig i kragen och uppdaterar. Det har bara varit fullt upp att arbeta ikapp en del saker först.

Tallin var en helt underbar stad att besöka! Jag rekommenderar staden varmt och kommer definitivt att återvända. Tyvärr blev vår korta vistelse ännu kortare då den decimerades av den snöstorm som rådde över Stockholm-Tallins breddgrader i måndags. Istället för att komma fram 09.40 blev klockan 01.30 dagen därpå innan vi landade på estnisk mark. 15 timmar väntade vi alltså på Arlanda!

Det hade kunnat vara tungt, men blev faktiskt en uthärdlig stund. Vi var ju 14 kvinnor från Kramfors som inte kände varandra. Nu fick vi goda chanser att nätverka och knyta kontakter. Intet ont som inte har något gott med sig...

I Tallin njöt vi sedan av de pittoreska miljöerna och fick insikt i hur företagsklimatet är där. Vid en middag på en mysig restaurang träffade vi representanter från stadens näringsliv. Enterprise Estonia, en statlig myndighet motsvarande Nutek, samt företagsorganisationen BPW Estonia fanns också på kontaktlistan.

Trots att resan blev en dag kortare än beräknat blev den lyckad. Troligen gav den några av mina medresenärer inspiration att gå vidare i sina företag. Ja, mig med, men jag är redan superinspirerad inför mitt arbete. Har ni väl märkt...

Priviligerad x 3

Jag erkänner - mitt liv är förbaskat bra! Skulle inte vilja byta med någon. Det här gläds jag åt just nu:

1 Mitt supernajsa jobb! Har sagt det förut och säger det igen: det är så häftigt att kunna leva på det man älskar mest av allt. Att få uttrycka sig, det vill säga måla med både språket och layout, ger mig en kick utan dess like. Likaså att få inblick i så många olika saker. Jag brukar säga att journalistiken och mitt mediearbete ger mig en allmänbildning som jag aldrig hade kunnat få om jag stannat kvar i skolans värld. Jag har en bred kunskap - om än inte så djup...

I helgen fick jag äran att skriva en artikel åt Missionsförbundets tidning Sändaren. Den 16-23 september anordnade Sveriges Kristna Råd den Globala Veckan. Inom ramen för denna deltog Olivia Kibui Mbugua från National Council of Churches of Kenya vid några möten i Härnösand. Det var mycket intressant att lyssna till hennes budskap om att klimatfrågan hör ihop med fred. Åtminstone hos mig öppnades ögonen för vad som händer när naturresurser som vatten och betesmark reduceras i ett land. Väpnade konflikter hör till vardagen, enligt henne.
En annan sak som Olivia berättade var att en genomsnittssvensk är ansvarig för utsläpp av 5,9 ton koldioxid per år, motsvarande siffra för en kenyan är endast 0,2 ton. Det känns då orättvist att veta att Afrika drabbas mycket mer av utsläppens effekter än vi.
Vid ett riksdagsseminarium mötte Olivia Kibui Mbugua bland andra försvarsminister Sten Tolgfors. Tolgfors underströk visserligen att klimatförändringarna är ett stort hot mot mänsklig säkerhet, men var samtidigt väldigt inriktad på hur Sverige påverkas.

Nämen hoppsan, det här inlägget skulle ju handla om privilegier. Raskt vidare...

2 Idag har vi firat min mormor Eva som fyller 86 år på tisdag. Detta skedde hos min syster och hennes familj på Loön. När jag åkte hem kände jag en sådan djup tacksamhet över min gulliga syrra som ordnade detta firande och gav oss i familjen en chans till en trevlig stund tillsammans.

Till saken hör att min mormor sedan i somras bor på ett korttidsboende i Kramfors. Hon ramlade och bröt olyckligt benet och har sedan dess inte kunna bo hemma. Först kändes det helt galet att mormor som hela sitt liv bott i Ullånger skulle hamna i Kramfors på ålderns höst. Men det har löst sig så bra och mormor stortrivs. Min syster jobbar på den avdelning mormor bor på, vilket har känts tryggt. Nu ska hon flytta till ett serviceboende i Nyland och jag är övertygad om att det kommer att bli bra.

3 Imorgon ska jag åka till Tallin med 14 andra kvinnliga företagare från Kramfors. Det ska bli skönt med en minisemester. Trevligt umgänge, miljöombyte, sätta sig vid dukat bord och strosa runt på Tallins imponerande julmarknad. Vi ska även besöka företag och sätta oss in i Estlands näringsliv. Det enda jag inte längtar till är den tidiga uppgången imorgon. 03.35 kommer taxin för att hämta mig... Brrrr! Jag är morgonpigg javisst, men inte såååå...

Det blir alltså inte några inlägg av mig förrän tidigast torsdag. Ha det riktigt gott, ni alla där ute i cyberrymden!