Var generation har sitt mode

Det händer då och då (läs: ofta) att jag berättar för mina grabbar hur det var när jag var liten. Vilka kläder man hade, vilken musik som var populär, vad vi brukade göra i familjen och så vidare.

Ikväll tog jag fram fotoalbumet för att leta reda på den här bilden:



Tidigare på dagen hade jag, maken och äldste sonen varit ute på en härlig tur på längdskidorna. Anton tävlar ju för Nordingrå SK och var så sent som i lördags iväg på en batalj. När han tävlar är det slimmad kroppsstrumpa som gäller. Jag vet inte riktigt varför det kom på tal idag, men jag berättade hur tävlingsdräkten såg ut när jag "härjade" i spåren på 70-talet.

Då hade man knäkorta byxor och skidstrumpor som gick upp till knäna. Han höll på att skratta ihjäl sig åt det, så jag lovade att leta rätt på ett foto så att han skulle få fortsätta garva. Nu hade SUIF den goda smaken att låta byxa och strumpor ha samma färg så när Anton väl såg fotot, tyckte han inte det såg så farligt ut.

Jag berättade inte för honom att toppluvan (ett ord han hörde för första gången i somras och nästan dog av skratt åt) hade ett vitt ditsytt band som jag knöt under hakan. Till mitt försvar måste sägas att ALLA hade så (åtminstone i SUIF). Inte heller fick han vetskap om att pappa borrade hål i pjäxans läpp så att de skulle passa in i piggarna som stack upp i bindningen. Dessa två godbitar får bli nästa skidturs uppiggande moment.

Och när han då garvar käken ur led, då ska jag säga:
"HÄNG! Tänk på det min son, hur dina barn kommer att skratta åt dig när de fattar att du gick med kalsongerna medvetet väl synliga ovanför byxorna!"

Det är väl en bra triumf mot en allvetande 13-åring? Fniss...

Uppror mot en bättre värld?

Tror ni att bilar kan göra myteri? Bestämma sig för att börja kämpa för ett bättre liv? Uträtta något bättre, något högre?

Oavsett vad ni än tror om den saken är jag övertygad. Jag tror med bestämdhet att svaret på frågan är JA! I alla fall tolkar jag de granbäckska fordonens uppförande just nu så.

Jag tror att våra bilar har fattat det här med miljövänligt tänkande och nu vill anamma den idén. Båda två har nämligen beslutat sig för att omvandla sig till elbilar!

Vår förstabil, en tre år gammal Opel Astra, har fått rejäl fnatt. På pin kiv sätter den igång radion själv, hela tiden, så att batteriet drar ur. Just nu njuter den av att laddas upp.
"Härligt med en elsladd i schassit", tänker den, "så här skulle man ha det jämt! Inga avgasångor under skalet mer."

Bil nr 2, vår gamla trotjänare Audin (årsmodell -90) beslutade sig idag för att inte vara sämre än brorsan. Han hade redan visat sin trotsiga sida genom rosta sönder bromsrören så att han inte gick igenom besiktningen. Idag vid ombesiktningen hade den spjuvern hittat på ett nytt spratt genom att låta bensinröret läcka. Den skadan fanns inte för en vecka sedan när mekanikern låg under.
"Om brorsan ska bli en elbil, vill jag också det", gnäller Audin, "bort med all den här äckliga bensinen!".

Suck! Vad ska man göra? Köpa ett nytt batteri och låta Lundgrens i Barsta fixa bensinröret. Men jag tror faktiskt att nästa bil blir en elbil! Eller en elmoppe till sonen.

Utan konsumentsrättsliga regler

Nån gång ibland snuddar vi väl alla vid frågan "vad skulle jag göra annorlunda om jag fick leva om mitt liv?"

För mig kan då hjärnan skena iväg med idéer som...

• då skulle jag aldrig ha utbildat mig till lärare
• då skulle jag inte ha köpt ett gammalt hus med så stora renoveringsbehov
• då skulle jag ha varit mer lättillgänglig som person
• då skulle jag vara smal, inte tycka om godis och aldrig behöva börja om på noll när det gäller konditionen

Men plötsligt drabbas jag av insikten. Livet är HÄR OCH NU! Det är inte som om du köper ett par skor som visar sig vara defekta eller var så behagliga som du först trodde.

Livet har helt enkelt ingen ångerrätt! Det finns ingen möjlighet till öppet köp heller. Och reklammationstiden är ta mig tusan non existing.

Det gäller alltså att leva här och nu. Göra aktiva val och sedan stå för dem. Visst, en del kan bli helt fel, men man lär sig av negativa erfarenheter också. Så mina ovan skrivna punkter blir helt plötsligt:

Jag är så himla glad...

• att ha mina studier till grund för vad jag jobbar med idag. Mina språkkunskaper är gedigna och jag har ofta nytta av min pedagogiska bakgrund.
• att jag bor i ett hus med själ, hjärta och eget uttryck. Här har bott människor sedan 1860-talet. Jag önskar att väggarna kunde tala!
• att jag lättpratad person, som själv väljer hur nära relation jag vill ha med människor. Jag har många bekanta och vänner.
• för de motionsrundor jag faktiskt genomför. Det är inte lika tätt mellan dem som för ett år sedan, men de har inte upphört. Godis kommer jag alltid att gilla och vem i hela friden tycker att det är snyggt med en benig 42-åring?

Med andra ord - jag lever i mångt och mycket mitt liv precis som jag vill ha det!

En läsares önskemål

Ikväll fick jag med anledning av mitt tidigare inlägg ett mejl från en läsare, eller jag vill hellre kalla det en god vän. Hon skriver:

Hej du.

Beträffande din blogg i dag, så får jag kalla kårar.
Line Dance, må va’ kul och chict, men snälla du NEJ!!!!!

Du som är så skarpynt, djupsinnig och inte så lite fräck - ironisk, (fast du inte vill kännas vid den egenskapen)
Jag vet att du har en mer skärpa i din människosyn än de flesta, fast du helst vill vara godhjärtad och förstående.
Anyway, det här är inte din blogg och jag tror du förstår vad jag menar fast du inte vill.
SÅ
Kan inte du blogga lite om relationer mellan människor.
Jag menar olika vänskapsförhållanden, äktenskap, barn, bekanta.
Hur beter vi oss och vad är egentligen vi som personer, hur mycket är uppfostran och vem är sann?????
Som Magnus Uggla sjunger: Vem kan man lita på.........
Vad är äkta känslor i olika relationer?, Vad är borden? Och när är man ärlig? När man säger sanningen till varje pris?, eller när man låter takt och ton inför individen råda?
Även om det inte är vad man tycker.
Hur funkar det egentligen.???
Gillar det här, och har ett rätt klart tycke själv, men skulle gärna läsa och fundera igenom dina tankar.

Till min vän och alla er andra - jag lovar att jag inte ska börja blogga om line dance. Kommer inte på fråga. Det infallet var mest ett uttryck av den ovan beskrivna ironin. Men kanske ska jag skriva lite om mänskliga relationer, det är en bra idé. Kanske ska jag tordas beröra min irriation över att så många människor är så ombytliga. Ena sekunden är de väldigt trevliga, nästa är det som om man inte existerar. Jag skulle också kunna skriva om hur det är att bo i glesbygd, fördelar och nackdelar.

Men det får bli en annan gång. Just nu är det sängen som väntar. Men tills vi hörs igen - vad vill DU att jag ska skriva om? Vad är intressant att läsa och varför besöker du min blogg?

Vet inte vad jag vill

Varför har jag en blogg egentligen? Det undrar jag mycket över nu.

Jag har kikat runt lite på olika bloggar som kvinnor driver och slås av hur många välskrivna och vackra webbdagböcker som finns. Mode, matlagning och heminredning tycks vara det absolut största intresset bland kvinnor i min ålder.

Min egen blogg spretar både hit och dit. Jag har inget syfte eller något budskap jag vill sprida, utan en snabb kik på mina inlägg under dessa två år ger sken av en brokig person. Varför lägger jag då ut tankar och funderingar på nätet? Jag vet faktiskt inte. Fast jo, innerst inne är jag nog en individ som gillar att synas. Kanske inte att synas så mycket personligen, som att folk ska tycka att jag är duktig och gör bra prestationer. Jag börjar dock känna mig lite trött och skulle vilja utvecklas, gå ett steg till.

Kanske måste jag skaffa mig en hobby? Börja dansa line dancing och skriva om varje "stomp" i bloggen samt fota vackra cowboyboots? Hmmmm, jag vet inte... Fram till dess att jag blir stor och vet vad jag vill med mitt liv, får ni nog lov att hålla till godo med mina spretiga funderingar. Kanske kan de roa och väcka tankar hos några av er.

Åter till vardagen!

Så var glada julen slut, slut, slut... och vardagen börjar åter. Första "riktiga" arbetsdagen på länge. Fast det är ju en sanning med modifikation. När man som jag har kontoret på hemmaplan är man aldrig riktigt ledig. Jo, den vecka jag spenderade hos släktingarna i Axmar och Hamrångebygden gick i lättjans och slöhetens tecken. Det var r i k t i g t skönt och välbehövligt. Med laddade batterier kunde jag därmed ta mig an arbetsuppgifterna med mungiporna uppåt.

Det fortsätter jag nu med. Är mycket förväntansfull över vad år 2009 ska föra med sig. Har på känn att det ska bli ett höjdarår!

Så vad väntar vi på? Nu kör vi!

Julledighet

Nu, kära läsare, tar jag julledigt. Imorgon åker jag och familjen söderut till resten av familjen Granbäck för att fira jul. Det ska bli underbart skönt att bara vara. Jag kommer att tillbringa veckan och början av nästa i Gästrikland, så det blir nog inte så många uppdateringar. Men om jag orkar och hinner med kanske jag skriver något litet.

Jag önskar er alla en riktigt härlig julhelg!

Kan du lösa denna gåta?

Du sitter bakom ratten i en bil och håller konstant hastighet.
På din vänstra sida har du en avgrund, på din högra sida har du en brandbil, och den håller samma hastighet som du.
Framför dig springer en gris, som är större än din bil.
En helikopter förföljer dig i markhöjd bakom bilen.
Både helikoptern och grisen håller samma hastighet som du.

Hur ska du göra för att kunna stanna?


Svaret hittar du HÄR!

Vardags- och helgdagsstress

Hej på er alla!

Hur har ni det där ute i julstressen? Klarar ni av alla måsten och borden?

Själv känner jag mig jagad till tusen. Både jobbet och den privata situationen har lite för mycket innehåll just nu. Det känns som om jag håller på att gå i bitar för att hinna med allt. När jag skriver det här (08.18) har jag faktiskt redan jobbat i två timmar. Och det är lördag!

Nu ska jag ta en snabbdusch och sedan ta itu med de privata måstena. Det är ju hemskt egentligen - mina syskon och deras familjer ska komma på besök och det är ju egentligen BARA ROLIGT!

Men ni vet, jag måste dammsuga och torka golvet, baka två goda kakor, slå in deras julklappar (eftersom vi inte kommer att fira jul ihop i år) och lite annat smått och gott. Borde nog byta vatten i akvariet också.

Imorgon ska vi ta fram julgranen och jag vill åka till pappa och farmor för att önska god jul. Samt att jag har bjudit hem oss till våra grannar på julfika. Och så ska vi packa för att åka till Stefans släktingar på måndag. Då behöver man väl tvätta också?

Suck! Vem har sagt att julen ska vara fridfull?

Jag tror jag ska lyda min goda vän Ann Järneströms råd (http://www.annjarnestrom.blogspot.com/). Hon skriver om ett så bra talesätt hon hittat i en bok av Lennart Hellsing. Det lyder:

"Har din matta ett hål, sätt dig på det."

Japp, så gör jag! Nu blir den en skön, varm dusch. Sen får vi se vad jag hinner med. Det är ju i alla fall mörkt när våra gäster kommer i eftermiddag, behövs nog ingen golvfejning!

En krympande värld

Tänk så världen har krympt de senaste 10-15 åren. När jag under 1986-2000 studerade engelska och tyska vid universitet hade nästan ingen dator. Det fanns en datasal på Humanisthuset och man kunde hyra plats där för att skriva. Men det var det få som gjorde. Mina båda C-uppsatser är skrivna först för hand och sedan nedknackade på en manuell skrivmaskin. Mina källor kom enbart av andra skrifter, att gå ut på nätet för att leta fakta fanns inte i sinnesvärlden. Internet som fenomen var åtminstone för mig tämligen obekant, för att inte säga helt.

För tillfället är jag fullt sysselsatt med att uppdatera en stugbroschyr. Det handlar om ett 90-tal privata stugor och cirka 50 övriga boende. Varje enhet har en kort beskriven text på svenska, engelska och tyska.

Vad heter då "inglasad veranda" på tyska? Eller hur uttrycker man "timrad stuga i två plan"? Och heter det Aussicht auf etwas eller är det prepositionen über som gäller? Verbet begleiten åtföljs det av ackusativ eller dativ?

Lexikon, grammatikor och uppslagsböcker över idiomatiska uttryck är mina bästa vänner, men jag har också hittat en otrolig stöttepelare i Internet. Genom att använda brittiska och tyska Google hittar man för det mesta svaret på spörsmålen.

Väldigt bra! Tänk om vi hade haft samma möjligheter till nya kunskapskällor under min skoltid! Jag märker ju på mina söner att de är tusen gånger bättre på språk än jag var i samma ålder som de är nu. Och då var jag inte direkt dålig... Men för Anton och Gustaf är språk något naturligt och de tillskansar sig kunskaper egentligen utan att de reflekterar över det. Språkinlärning underlättas alltså av den allt krympande världen. Jag önskar bara att skolan som lärande instans vore bättre på att fånga upp detta faktum.

(Måste också tillägga att jag i jakten på det tyska uttrycket för inglasad veranda kammade noll via Google. Därför ringde jag en bekant som för drygt två år sedan flyttade från Tyskland till Nordingrå. Hon hade också svårt att hitta orden, eftersom det i Tyskland inte är vanligt med "pensionärskuvöser". Med gemensamma krafter kom vi dock fram till att "verglaste Terrasse" är det korrekta uttrycket. Summan av kardemumman: Personliga kontakter är aldrig att förakta!!!)