Spa-dag

Idag är jag gla´
för jag ska åka på spa...



Längre än så räcker inte min poetiska ådra. För några år sedan gjorde jag ett reportage om spa och "feel good" för Tidningen Ångermanland. Här är några foton från det repet, de är tagna av Stefan Sundkvist. Helgens spavistelse på Södra Berget innefattar inte någon lerinpackning, men något som kallas "feeling peeling" ger löfte om sköna upplevelser. Sedan ska det bli så underbart härligt att få umgås med mamma och mina syskon, bara vi. Det är inte ofta det händer.












Ha en trevlig helg, ni alla!

Gripen

Jag har precis sett sista delen av Jonas Gardells serie "De halvt dolda". Det måste vara något av det bästa som producerats för svensk tv på senare tid. Ända sedan starten har jag suttit helt paralyserad av behagligt obehaglig olust. Det är med skräckblandad förtjusning jag avnjutit dessa timmar.

Det mesta av händelesförloppet kunde man räkna ut, men ändå satt man med tanken "Nä, det kan väl inte få hända? Så kan det väl inte gå? Det måste väl bli ett lyckligt slut?".

Fast det blev det inte.

Och rackarns, så mycket starkare upplevelsen blev av det. Livet gör stundtals ont. Men serien får mig också att reflektera över hur oändligt viktigt det är att behandla andra med ömsint respekt och värme. Tänk så mycket som går fel på grund av utebliven kärlek.

Därför kram på er alla! Nu säger vi god natt!

Jag - en periodare

Det är bara att ta skeden i vacker hand och erkänna. Jag är en periodare. På många olika områden. Det handlar om...

regelbunden motion
nyttiga ätvanor
bra sovtider
lagom långa arbetsdagar
ta hand som sitt inre
inte stressa
läsa god litteratur
tänka positivt
äta lagom mycket godis och sötsaker

Just nu ligger jag risigt till på alla plan. Det finns nästan inget av det ovan nämnda som jag sköter. Jo, kanske att tänka positivt. För jag är jätteglad. Och samtidigt hur utpumpad som helst. Uppdragen i firman strömmar in så till den milda grad att jag faktiskt önskat att jag kunde klona mig själv.

Det är otroligt häftigt att kunna leva sin dröm på det sätt jag gör. Tänk att jag lever på det jag tycker mest om att göra. Tyvärr är arbetsbördan lite väl stor nu och jag känner hur batteriet börjar ta slut.

Härligt blir det då att åka på spa med mamma samt min bror och syster på fredag-lördag. Färden går då till Södra Berget i Sundsvall. När mamma fyllde 60 år gav vi syskon henne en spa-upplevelse i födelsedagspresent. Gåvan var dock villkorad med att vi skulle följa med. Nu är det snart dags! Då ska jag försöka ignorera den lille djävulen som sitter på axeln och påpekar att "du missar en viktig arbetsdag". Jag ska ha en härlig tid med mina nära och kära!

Historisk händelse

Nu på eftermiddagen svär Barrack Obama presidenteden i USA. För första gången i historien får landet en svart president. För bara tio år sedan hade detta varit omöjligt.

Människor jublar och gläds naturligtvis. Jag hörde på radion att man väntar så många som en miljon tillresta personer som vill bevittna installationen. En miljon!

USA och stora delar av världen har högt ställda förväntningar på president Obama. Jag med. Och jag hoppas han kan leva upp till dem. En av de första uppgifterna blir att ta itu med problematiken i Gaza.

Åter måndag

Helgen är till ända. Med blixtens hastighet tog den sig fram och nu väntar vardagen. Inte för att det gör mig något, mina arbetsdagar är behagliga om än något stressiga ibland.

Den här helgen har som så många andra vid den här tiden av året tillbringats i skidans tecken. I lördags deltog Anton i sprinttävlingen vid Norrskogs Cup. Sprint är en trevlig tävlingsform, först deltar alla i en prolog därefter följer olika finaler. Anton lyckades vinna C-finalen, men sedan stöp han (bokstavligen, lyckades också fälla två andra). Han kanske inte hade haft chans att vinna B-finalen, men han låg tvåa när han ramlade. Min snälle son var inte så mycket arg på sig själv som trasslade till det, han var mer orolig över att han förstört för de två andra som han drog med sig. Gulligt, va´?

På söndagsförmiddagen fick vi oväntat, men mycket trevligt, besök av min mamma. Helt plötsligt öppnades ytterdörren och hon stod i förstugan. Klockan var då halv elva och jag tofflade fortfarande omkring i pyjamasen.

Efter gott fika och mysigt snack med mamma var det dags för en skidtur. Det är otroligt så många muskler man använder när man åker skidor. Hela kroppen får sig en rejäl genomkörare och de 8 km ger sig idag uttryck i ömmande insidor av låren hos mig. Men jag tycker det är härligt att ha träningsvärk - då vet man att man gjort nåt bra!

På tal om skidor och mitt tidigare inlägg om skiddräkt. Här nedan kan ni se dagens outfit i spåren.

Väntan på tonårssonen

Så sitter jag här då... Klockan är över elva, det är fredagkväll och jag väntar på att ett sms ska pipa till i mobilen. Ett meddelande om att det är dags att hämta äldste sonen.

Tänka sig så fort tiden går. Han var ju nyss ett litet knyte. Nu är han ute på helgerna och nattsuddar. Det är dock inte så farligt som det låter. Man anordnar varje fredag en slags ungdomsgård på Efs på Nordingråvallen och det är där min son och en massa andra ungdomar hänger.

Sämre ställen finns väl? Jag tillhörde själv ett ungdomsgäng kopplat till Efs när jag var yngre och vi hade huuur kul som helst. Det var ett skönt sätt att bli vuxen på, inga fyllor som "måste" gås igenom. Bara extremt trevliga kompisar och, inte minst viktigt, massor av snygga killar!

Anton är i början av sin ungdomstid och jag har ingen aning i vilken riktning han kommer att gå. Eller jo, lite aning (eller förhoppning) har jag att han kommer att vara lika snäll, go och mysig som han är nu. Som han alltid varit.

Fast ni vet vad de säger. Barn som aldrig haft någon trotsåldersperiod, blir ruskigt jobbiga i tonåren. Borde jag bäva? Nä. Eller orka, som Anton skulle säga. Jag tror jag och min man lagt (och fortfarande lägger) grunden för en riktigt fin kommande vuxen. En svärmorsdröm...

Avfolkningens orsak

Nu vet jag orsaken till Kramfors och övriga Norrlands befolkningstapp.

Tillit

I det senaste numret av Kyrkans Tidning på Härnösands stifts sida frågar man ett antal personer vilket de tycker är det vackraste ordet. De tillfrågade nämner ängel, kärlek, godhet, ömhet, nåd och frid.

Naturligtvis är det inte orden i sig som är vackra när man väljer, utan vad de står för. Vad orden symboliserar och vilket känslomässigt värde de för med sig.

Det för mig vackraste ordet är TILLIT. Det fyller mig med värme. Tillit kan man känna till andra människor, men även till sig själv. Tillit känner jag när jag är trygg, helt i förvissning om att jag klarar av situationen och duger precis som jag är.

Tillit skänker förtröstan, hopp och tillförsikt. Att känna tillit är helt enkelt något underbart, utan tillit till sig själv och andra tror jag inte man kan existera. Att känna tillit till andra människor är för mig grunden till kärlek.

Tillit känner jag därför till mig egen familj; min underbare man och dito barn. Jag känner också tillit till mina föräldrar och syskon, jag vet att de alltid finns där för mig om jag behöver dem. Och jag vet att de känner samma för mig.

Utanför blodsbanden är det nog min ingifta släkt jag känner mest tillit till. Stefans föräldrar och hans bröder med familjer. Helt underbara människor som livet tursamt förde min väg. De är så okomplicerade att vara med, godhjärtade och toleranta. Jag kan helt ärligt säga att jag aldrig hört ett ont ord yppas i onödan i familjen Granbäck. En del jag berättar detta för säger att "det är ju onormalt". För mig som är uppvuxen i en mer hetlevrad familj är det underbart. Underbart att bara kunna vara.

Och känna tillit.

Gäckande gåta

Har ni tänkt på att det finns en hel del olösta mysterier som gäckar oss människor? Jag menar till exempel varför en tappad macka alltid ramlar med smörsidan nedåt och vem som kom först av hönan eller ägget. (Personligen tror jag vi aldrig kommer att få svar på spörsmålet så länge vi exkluderar tuppen ur diskussionen.)

En annan undran som ständigt dyker upp är:
Vart tar alla uddastrumpor vägen?

Lite löjligt kanske att ta upp, men för familjen Granbäck är detta en gåta som kräver sin förklaring. Annars kommer hushållskassan att dräneras på grund av ständiga inköp och kompletteringar av strumpförrådet. Och helt ärligt – det är den manliga delens strumpor som har en tendens att försvinna. Jag vill inte hävda fullt ut att det beror på makens oförmåga att hålla isär tvättkorgarna, men det ligger nåt i det. Fast hans tendens att lägga underkläderna i 40-graderskorgen har egentligen ingenting att göra med det stora bortfallet.

Visst är det lite konstigt att bara en strumpa åt gången försvinner? Men det är klart, om båda kom bort skulle man ju aldrig märka det, om det inte var favvosockorna förstås :-) Man undrar ju också lite var strumporna håller hus. Inte kan de väl samlas inne i trumman på tvättmaskinen? Då skulle vår ha sprängts för länge sedan!

Nä, jag tror helt enkelt att det någonstans i en för oss osynlig dimension finns ett paradis för ensamstående strumpor. Där samlas alla som flytt från sina tråkiga och enahanda liv. De är helt enkelt trötta på att vara instängda i unkna och dammiga byrålådor, trötta på att klämmas in i trånga skor och att till sist bara kastas i en stor hög med annan diverse smutstvätt. Jag menar, det är ju en skymf mot strumpan att inte ens kunna komma ihåg vilken tvättkorg den hör hemma i!

I sitt nyvunna paradis utvecklar strumporna sig själva, umgås bara med andra strumpor som ger energi och hittar på så sätt nya livsuppgifter.

En rolig tanke, eller hur?

Baggen glimrar dåligt för mig

Har precis sett sista delen av Guldbaggegalan och insett ett tragiskt faktum. Jag var inte på bio en enda gång under 2008. Över huvud taget ser jag väldigt sällan på film, trots att vi har alla möjliga filmkanaler här hemma. Igår lyckades jag dock se sista timmen på första filmen om Arn. Den var bra.

Jag skäms nästan att säga det, men de flesta av de filmer som figurerade på tv-galan har gått mig helt förbi. "Maria Larssons eviga ögonblick" blev årets bästa film, Micke Persbrandt fick pris för bästa manliga huvudroll i nämnda film. Hade jag hört talas om den? Nej.

En film som jag dock kände till och är väldigt sugen att se är "Låt den rätte komma in". Egentligen är det inte så mycket själva filmen som drar, utan jag vill mer se hur man lyckats verkliggöra en sådan bisarr historia. I julas köpte jag boken med samma namn, jag ville ha nåt att läsa över helgerna och nappade åt mig en pocket på ICA i Bergby. Jag hade ingen aning om att mitt köp var grundstoryn till en storfilm.

Boken, som är skriven av John Ajvide Lindqvist (fick guldbagge för bästa manuskript), handlar om en svårt mobbad 12-årig pojke och hans vänskap med en lika gammal flicka som flyttar in i lägenheten bredvid. Snart uppenbarar det sig dock att Eli inte är den hon utger sig för. Hon är en han som är vampyr.

Bisarrt? Ja, verkligen. Men samtidigt så suggestivt, spännande och annorlunda. När jag läste boken visste jag inte att den redan filmatiserats, men jag tänkte att det skulle kunna bli en bra film och funderade mycket över hur man skulle kunna lösa vissa skildringar. T ex av när Håkan (i filmen spelad av Per Ragnar) häller saltsyra över sig och fortsätter leva, blir grovt misshandlad men fortsätter pulsera av liv.

Normalt ogillar jag alla former av våld på vita duken, men jag skulle definitivt kunna tänka mig att se filmen på bio bara för att se hur man gjort den scenen. Boken "Låt den rätte komma in" är nåt så annorlunda som en modern vampyrroman i vilken den lilla människans utsatthet och inre styrka kanaliseras.