Semikolonets dag

Idag är inte vilken vanlig dag som helst. Idag är det nämligen SEMIKOLONETS DAG!

Själv hade jag ingen aning om att det fanns en sådan, men ett trevligt mejl från en kollega upplyste mig om detta för en liten stund sedan. Detta måste firas! Nåja, åtminstone skrivas ett blogginlägg om.

Jag har alltid tyckt om semikolon. Ni vet ;

Tyvärr har jag insett att allt färre vet hur och när det ska användas. Det lilla skiljetecknet riskerar därmed att falla i glömska, vilket är tråkigt. Semikolonet uträttar storverk för en tydligare, klarare och framför allt vackrare kommunikation. Idag ersätter dock tankstreck allt oftare semikolonet.

Det var den italienske humanisten och boktryckaren Aldus Manutius som under andra halvan av 1400-talet tog fram tecknet. Det är också honom vi har att tacka för den kursiva stilen.

Framtidstro i Nordingrå

I måndags inträffade något alldeles enastående och inspirerande i Nordingråbygden. På initiativ av några eldsjälar träffades 73 personer för att fundera över vad man kan göra för att lyfta Nordingrå som samhälle. Med Nordingrå innefattar jag även Mjällomshalvön.

Nordingrå är ett fantastiskt litet samhälle att bo i. Tyvärr har både befolkningen och samhällsservicen gått kräftgång på senare år. Det senaste "hotet" är OKQ8:s beslut om att dra in macken från och med i vår.

Troligtvis ligger det beslutet bakom att så många ortsbor hörsammade inbjudan till utvecklingsmötet. Jag var personligen inte där, men min man har berättat att det var en unik träff. Inte ett ont ord eller gnäll över kommunen. Det tycker jag är hedrande! Kommunrepresentanter från både utvecklingsavdelningen och näringslivskontoret fanns på plats, vilket också bådar gott. Min åsikt om Kramfors kommuns tjänstemän är att de gör vad de kan för att utveckla kommunen. Men det handlar ju också om att vi som bor här måste komma till skott och utveckla våra idéer. För idéer finns det, folk har massor av kreativa lösningar på saker och ting!

Som ett resultat av mötet startades fem utvecklingsgrupper inom projektet "Vi i Nordingrå". Dessa är Infrastruktur, Besöksnäring/turism, Kompetensutveckling, Kultur samt Entreprenörskap och företagsutveckling.

Visst låter det spännande? Jag kommer med glädje att följa det fortsatta arbetet och med all säkerhet även lockas med att delta. Jag attraheras storligen av engagemang och när så många människor gemensamt engagerar sig, ja då kan det inte gå fel!

Tom i bollen

Jag försöker att skriva någonting här varje dag. Ibland blir det lyckade inlägg, vissa gånger lite sämre. Just nu har jag absolut ingenting att skriva om, jag är helt tom i skallen. Inte en enda vettig tanke finns faktiskt.

Dagens höjdpunkt var att bli bjuden på improviserad lunch av min granne. Tänk så enkelt det är att glädja någon - bara att lyfta telefonen och fråga om någon är sugen på en "varma koppen". Själv är jag urdålig på sådant. Gillar heller inte att spontant åka och hälsa på folk. Jag tror alltid att jag är i vägen.

Men varför skulle jag vara det? Själv blir jag urglad när folk bara dyker in (förutom när jag är stressad och besökaren är väldigt välbekant. Pappa, du vet vad jag menar...). Tyvärr känns det som om folks vardag blir alltmer inrutad och de spontana besöken blir allt färre.

Min egen vardag är tämligen statisk och jag vet väl vad som kommer att hända under dagen. Därför är det så underbart med såna spontana infall som min granne fick idag. Mera sånt!

Dags att frigöra de tyglade hästarna, fylla korgen med guldägg och galoppera barbacka mot framtiden! Hänger du med?

Livet vänder åter

När jag imorse skrev om det återvändande och livgivande solljuset var det i princip en metafor för hur jag känner det just nu. Jag har haft en mycket tung period arbetsmässigt. Det uppdrag jag håller på att slutföra har varit mycket mer omfattande än jag någonsin kunde tro när jag lade offerten på jobbet. Förutsättningarna var inte så som de brukar vara och jag har slitit som ett djur för att ro projektet i hamn. För att klara andra uppdrag som löpt parallellt har jag använt mig av min stöttepelarkollega Sven, utan honom hade jag inte klarat det.

Nu undrar ni nog alla vad det hela handlar om. Måste väl vara en roman minst... Nej, tyvärr, så högt upp spelar jag inte. Än. Men jag hoppas att någon dag få tid att skriva mera själv. Med själv menar jag ur eget huvud och inte referera något eller relatera till tredje part. Jag känner ett enormt behov av att få uttrycka mig själv, sätta egna tankar och funderingar på pränt. Kanske är det därför den här bloggen finns. Det finns så mycket som jag skulle vilja skriva ur mig, men av hänsyn till andra kan jag inte göra det. Kanske får det bli memoarer på ålderns höst.

Ljuset vänder åter

Söndag 1 februari 2009, kl. 09.50. Solen besegrar för första gången i år den högsta knallen på Själandsklinten.

Konstigt att något så enkelt kan skänka så stor glädje. Min man och jag följer varje år solens kamp mot berget och gläds åt när ljuset återvänder till vårt hus i Orsta. Ljuset är livgivande, hoppframkallande på något sätt.

Vi har en härlig tid framför oss!

Det regnar manna!

Kan ni tänka er - jag är miljonär! Jag har vunnit TVÅ MILJONER DOLLAR på ett lotteri jag inte visste att jag deltog i. Och det härliga är att det faktiskt inte är första gången. Jag har vunnit många miljoner genom åren. Läs bara här:

Upon the conclusion of our recent e-lottery draws, your email address was selected from an exclusive list of 150,000 email addresses generated from an internet resource database. You are therefore to receive a cash prize of $ 2,000,000. (Two Million United States Dollars).

Bara att casha in då. Förlåt, vad säger du? Är allt en bluff?
Nämen, det kan jag väl inte tänka mig! Det är ju fult att luras!
Det har mamma sagt.

Så nu väntar jag bara på det ovan nämnda cash prizet.

Nöjd! Nöjd! Nöjd!

Rubriken här ovan har jag använt förut. När kommer jag inte ihåg och inte heller vad mitt inlägg handlade om. Faktum är dock att jag har en hel del besök att tacka för den rubben. Varje vecka får jag besök på bloggen av människor som googlar på Anders Lundin och hans låt.

Så varsågod alla strötittare! Här kommer den (tvyärr inte i original med Lars "Putte" in de Betou, men ändå)...

Hur tänker folk?

Ibland undrar jag hur folk tänker. Hur gick tankarna hos Konstfackeleven Anna Odell som beslutade att spela psykiskt sjuk med självmordstankar, låta sig hämtas till en klinik och där bete sig våldsamt och aggressivt. För att sedan erkänna att allt var en bluff och en del av ett konstverk.

Kan sådant kallas konst? Kan man göra vad som helst i konstens namn och sedan åberopa konstnärlig frihet?

Jag tycker att konst ska undanröja tabun, väcka känslor och fungera som en part i samhällsdebatten. Men i det här fallet förstår jag faktiskt inte vad som var "konst" i tilltaget.

Det var bara konstigt. För att inte säga kränkande för de som verkligen mår psykiskt illa.

Stolthet och fall

Är inte ni precis som jag urless på Jante? Tänk att denne fiktive skuggfigur ska få förstöra så mycket. Både för en själv och för andra.

Ingen kan ha undgått hur otroligt stolt jag är över mina barn. Jag tycker de är duktiga, snälla, smarta, gulliga, perfekta, mysiga, hänsynstagande, självständiga, trygga killar. De gör alltid sitt bästa och deras bästa räcker hur långt som helst. Jag ser inga hinder för deras framtid.

Jag pratar nog också en hel del om grabbarna. Berättar små anekdoter, hur det går i skolan, hur de har det med kompisar och så. Nu har jag märkt att dessa berättelser inte alltid tas väl emot. Det kan lätt tas som skryt. Och skryt, mina damer och herrar, det är det fulaste som finns i landet Sverige.

När jag häromdagen reflekterade över ungas situation med orden "jag önskar verkligen det bästa för min barn" så möttes jag av svaret "Det gör väl alla föräldrar".

Pang! Kom inte här och tro att du är nåt! Dina barn är inte speciella. DU är inte speciell.

Så kändes det.

Men jag skiter i det. Jag har personligen försökt göra upp med Jante under 15 års tid, med relativt gott resultat. Det är väl därför jag så ofta "skryter" om mina barn. Jag älskar dem och tänker inte tona ned min kärlek.

Har ni några erfarenheter av Jante?

Lönar sig godhet?

Ja herregud, vilken morgon! Jag säger bara - livet på landet...

Vid kvart över sju i morse ringde en god vän som bor ute på Rävsön. Hon skulle skjutsa barnen till skolan och sedan åka till jobbet. Tyvärr kom hon inte fram eftersom det stod en tankbil "på tvärsan" över den smala kringelkrokiga vägen. Hon undrade därför om hon fick låna en av våra bilar.

Jomenvisst, blev svaret. Jag skulle åka till stället där tankbilen stod och hämta upp familjen. Det har snöat en hel del i Höga Kusten, så efter att ha borstat av bilen ger jag mig iväg med en tacksam tanke till plogbilen som hunnit dra förbi.

Efter några kilometer kommer jag till Edsätter. Där har man gjort ett stort hygge och det ligger ett massivt timmerupplag vid vägen, mitt i den superbranta backen. Vad ser jag då när jag kommer till krönet av backen (jävulsbacke skulle min svåger nog säga)? Jo, en timmerbil som håller på att lasta. Jag smyger mig närmare, det är mörkt, lastbilen har full sula på de gula frontlysena och jag kan inte på håll avgöra hur mycket plats det finns för mig att komma förbi.

Väl framme gör jag bedömningen att det är för trångt. Jag lägger i backen, snurrar huvudet bakåt och börjar backa. Det är som sagt var kolmörkt, men jag tycker att jag ser vägen bra där bakåt.

MEN!

När jag tittar åt vänster inser jag att jag backat helt åt skogen. Jag har snajdat snett ned i diket. Och det diket är brant/djupt vill jag lova... Jag satt fast!

Joggingtur upp till ett av boningshusen i Edsätter by. Lånar telefonen (hade naturligtvis inte min mobil med) för att ringa till äldste sonen som kan ringa till familjen som står och väntar. Åker sedan med telefonfamiljen (som är på väg till dagis) tillbaka till min bil och "raggar där upp" timmerbilskillen. Det var en supertrevlig ung kille som genast börjar ringa till sin kollega som är på väg med en tom timmerbil, ta fram sand och en spade. Kollegan kommer inom kort och de båda börjar spänna fast en spännrem (så klart hade jag ingen draglina heller...) för att dra upp mig med den tomma timmerbilen.

MEN DÅ!

Som i ett töcken ser jag en bil närma sig. Det är en jeep och jag stannar den. Det visar sig vara Leo, min granne. Sällan har jag blivit så glad att se honom! Han är på väg till Rävsön för att i mitt ställe rädda den strandade familjen. Nu får han först hjälpa mig! Med timmerbilskillen bakom min ratt, Leo i sitt fyrhjulsdrivna fordon och en riktig draglina (ordentliga Leo) så kommer Opeln äntligen upp på rätt köl igen.

Heureka! Utan snälla och hjälpsamma människor hade jag aldrig klarat mig. Och snäll som jag är åkte jag vidare, hämtade familjen och lånade ut vår nybärgade bil. De kunde åka vidare till sin vardag.

Och jag fick nåt att skriva om i bloggen.