I dagarna kommer jag att sjösätta en alldeles ny hemsida åt ett bemanningsföretag som hyr ut seniorkraft i Höga Kusten med omnejd. Man erbjuder tillfällig kompetens till företag, föreningar och organisationer på timmar för kortare eller längre uppdrag.
Jag tycker det verkar vara en alldeles utmärkt idé. Företag och föreningar får hjälp vid arbetsanhopningar och pensionärerna får något att göra. För dagens pensionärer är pigga.
Mina föräldrar närmar sig pensionsåldern, de har bara några år kvar, och det är faktiskt svårt att tänka sig att de bara skulle sätta sig ned och rulla tummarna. Då verkar det vara en fantastisk möjlighet att kunna ta på sig korta uppdrag när man vill; känna att man fortfarande är samhällsnyttig och samtidigt tjäna en slant.
Finns möjligheten när jag blir senior, hoppar jag säkert på tåget. Med andra ord kommer jag att blogga tills jag stupar... ;-)
11 februari, 2009
10 februari, 2009
Kommer tågen att stanna?
Det här med inställning till livet är intressant. Inte bara till livet förresten, även till andra människor, saker, företeelser och händelser. Är grundinställningen positiv eller negativ?
Personligen försöker jag att ha ett positivt sinnelag, se det goda och inte låta mig dras ned i destruktiva och bittra tankar. Det är ju så mycket roligare att vara glad! Håller du inte med? Men det är inte alltid lätt. Jag har turen att vara gift med en man som har positivism som livsstil. När jag för några år sedan mådde psykiskt dåligt och bara såg livet i grå nyanser, gav han mig rådet att gå ut och titta på stjärnorna. "Universum snurrar inte kring dig", sa han. Hårt kan tyckas, men för mig var det ett uppvaknande. Jag förstod att det man matar sin hjärna med blir självuppfyllande.
Vill jag vara glad, måste jag tänka glada tankar. Vill jag ha en positiv utveckling, måste jag själv driva den och även sprida positiva ringar runt mig.
Tyvärr finns det allt för många som inte fattat det här. Som har misstänksamhet och bitterhet som bas. Igår till exempel var jag på möte. Där pratade vi framtidstankar och kom in på det faktum att Ådals-/Botniabanan om några år är en verklighet i Kramfors. Jag yttrade då att man i Kramfors har många positiva förhoppningar på det. En reflektion från de övriga blev:
- Men kommer tågen att stanna då?
Vad skulle jag svara? Ja! Det är klart att tågen kommer att stanna.
Någon annan menade att Höga Kusten går kräftgång för att kommunen inte vill satsa här. Jag är dock av den åsikten att kommunen ska ansvara för våra basbehov, till exempel vård, skola och omsorg. Att bygga hotell, driva idrottsanläggningar och ordna vandringsleder är uppgifter för oss som bor här. Det är VI som är entreprenörerna. Det är VÅRA idéer som ska formas och det är VI som ska driva utvecklingen framåt i positiv riktning.
Kommer vi bara med idéer är jag övertygad om att kommunen ställer upp så mycket det går. Men vindkraften då, tänker kanske någon, där har kommunen satt käppar i hjulen för folk med utvecklingsidéer. Kanske, jag vet inte. Jag känner dock bara att jag måste lita på de tjänstemän och politiker som med sakkunskap och hjälp av tillfrågad expertis anser att vindkraft inte hör hemma i Höga Kusten, att det finns många andra ställen att lägga snurrorna på än i världsarvsområdet.
Men att det finns en medveten och konsekvent intention att stoppa människor med idéer, det tror jag inte ett dugg på.
Personligen försöker jag att ha ett positivt sinnelag, se det goda och inte låta mig dras ned i destruktiva och bittra tankar. Det är ju så mycket roligare att vara glad! Håller du inte med? Men det är inte alltid lätt. Jag har turen att vara gift med en man som har positivism som livsstil. När jag för några år sedan mådde psykiskt dåligt och bara såg livet i grå nyanser, gav han mig rådet att gå ut och titta på stjärnorna. "Universum snurrar inte kring dig", sa han. Hårt kan tyckas, men för mig var det ett uppvaknande. Jag förstod att det man matar sin hjärna med blir självuppfyllande.
Vill jag vara glad, måste jag tänka glada tankar. Vill jag ha en positiv utveckling, måste jag själv driva den och även sprida positiva ringar runt mig.
Tyvärr finns det allt för många som inte fattat det här. Som har misstänksamhet och bitterhet som bas. Igår till exempel var jag på möte. Där pratade vi framtidstankar och kom in på det faktum att Ådals-/Botniabanan om några år är en verklighet i Kramfors. Jag yttrade då att man i Kramfors har många positiva förhoppningar på det. En reflektion från de övriga blev:
- Men kommer tågen att stanna då?
Vad skulle jag svara? Ja! Det är klart att tågen kommer att stanna.
Någon annan menade att Höga Kusten går kräftgång för att kommunen inte vill satsa här. Jag är dock av den åsikten att kommunen ska ansvara för våra basbehov, till exempel vård, skola och omsorg. Att bygga hotell, driva idrottsanläggningar och ordna vandringsleder är uppgifter för oss som bor här. Det är VI som är entreprenörerna. Det är VÅRA idéer som ska formas och det är VI som ska driva utvecklingen framåt i positiv riktning.
Kommer vi bara med idéer är jag övertygad om att kommunen ställer upp så mycket det går. Men vindkraften då, tänker kanske någon, där har kommunen satt käppar i hjulen för folk med utvecklingsidéer. Kanske, jag vet inte. Jag känner dock bara att jag måste lita på de tjänstemän och politiker som med sakkunskap och hjälp av tillfrågad expertis anser att vindkraft inte hör hemma i Höga Kusten, att det finns många andra ställen att lägga snurrorna på än i världsarvsområdet.
Men att det finns en medveten och konsekvent intention att stoppa människor med idéer, det tror jag inte ett dugg på.
09 februari, 2009
Årets stugbroschyr i hamn
Den senaste tiden har jag varit fullt sysselsatt med att producera entré Höga Kustens stugbroschyr för 2009. Nu är allt klart och filerna är ivägskickade till tryckeriet. Det känns så skönt att kunna bocka av på listan av saker att göra. Nästan så att jag har lust att ta en ledig dag idag.
08 februari, 2009
En vanlig söndag i Orsta
I sann jämställdhetsanda måste tilläggas att även jag skyfflade snö. Riktigt roligt, faktiskt! Men så gillar jag ju också vintern.
Så här gick det till inomhus:
Sedan blev det fotbollsmatch i djupsnön.
06 februari, 2009
Kinavallens namn kommer från min anfader
I Ullånger finns en idrottsplats med ett spännande namn. Kinavallen, smaka på ordet. Men hur kommer det egentligen sig att idrottsplatsen har fått en sådan fantasifull benämning? Svaret finns att hämta hos mina förfäder.
Så här ligger det till. Min morfars morfar föddes år 1832 i byn Berg i Vibyggerå socken. Han hette Johan Bergström. Efternamnet är taget och går förmodligen tillbaka på byanamnet. Han gick i tidig ålder till sjöss och återfinns inte i husförhörslängden förrän december 1877 då han redovisas som inflyttad till Öden i Ullånger.
Under tiden utomlands bodde Johan Bergström bland annat i Shanghai. Vad han jobbade med är inte klarlagt, men med tanke på de saker som finns hemma hos min mormor kan man dra slutsatsen att han hade någon form av kontorsarbete. Ett visitkort skvallrar om att arbetsplatsen fanns på Black Ball Pilot Company och en vacker sekretär i kamferträ bekräftar yrkesrollen. Det finns även några vackra manschettknappar, kinesiska ätpinnar, en brevkniv samt vackra snidade små figurer kvar efter min morfars morfar.
På grund av sin förra bostadsort fick Johan Bergström ett smeknamn; han blev Kina-Bergström med Ullångersborna.
Två år efter hemkomsten träffade han Anna-Brita. De gifte sig och fick fyra barn. 1885 flyttade familjen till ett torp i Törna. Stället kom naturligtvis att kallas för Kina eller Kinatorpet och idrottsplatsen ligger på dess ägor. Därav namnet. På fotot nedan kan man se deras torp.
Vad Johan Bergström arbetade med i Sverige tycks inte vara belagt. Man vet att han anlade ett bryggeri, men att detta gick omkull efter några år. Han avled 1901, just fyllda 69 år.
Idag finns inga rester kvar av Kina-Bergströms torp, men jag är stolt över att namnet fortfarande kvarlever i och med Kinavallen.
Så här ligger det till. Min morfars morfar föddes år 1832 i byn Berg i Vibyggerå socken. Han hette Johan Bergström. Efternamnet är taget och går förmodligen tillbaka på byanamnet. Han gick i tidig ålder till sjöss och återfinns inte i husförhörslängden förrän december 1877 då han redovisas som inflyttad till Öden i Ullånger.
Under tiden utomlands bodde Johan Bergström bland annat i Shanghai. Vad han jobbade med är inte klarlagt, men med tanke på de saker som finns hemma hos min mormor kan man dra slutsatsen att han hade någon form av kontorsarbete. Ett visitkort skvallrar om att arbetsplatsen fanns på Black Ball Pilot Company och en vacker sekretär i kamferträ bekräftar yrkesrollen. Det finns även några vackra manschettknappar, kinesiska ätpinnar, en brevkniv samt vackra snidade små figurer kvar efter min morfars morfar.
På grund av sin förra bostadsort fick Johan Bergström ett smeknamn; han blev Kina-Bergström med Ullångersborna.
Två år efter hemkomsten träffade han Anna-Brita. De gifte sig och fick fyra barn. 1885 flyttade familjen till ett torp i Törna. Stället kom naturligtvis att kallas för Kina eller Kinatorpet och idrottsplatsen ligger på dess ägor. Därav namnet. På fotot nedan kan man se deras torp.
Vad Johan Bergström arbetade med i Sverige tycks inte vara belagt. Man vet att han anlade ett bryggeri, men att detta gick omkull efter några år. Han avled 1901, just fyllda 69 år.
Idag finns inga rester kvar av Kina-Bergströms torp, men jag är stolt över att namnet fortfarande kvarlever i och med Kinavallen.
Semikolonets dag
Idag är inte vilken vanlig dag som helst. Idag är det nämligen SEMIKOLONETS DAG!
Själv hade jag ingen aning om att det fanns en sådan, men ett trevligt mejl från en kollega upplyste mig om detta för en liten stund sedan. Detta måste firas! Nåja, åtminstone skrivas ett blogginlägg om.
Jag har alltid tyckt om semikolon. Ni vet ;
Tyvärr har jag insett att allt färre vet hur och när det ska användas. Det lilla skiljetecknet riskerar därmed att falla i glömska, vilket är tråkigt. Semikolonet uträttar storverk för en tydligare, klarare och framför allt vackrare kommunikation. Idag ersätter dock tankstreck allt oftare semikolonet.
Det var den italienske humanisten och boktryckaren Aldus Manutius som under andra halvan av 1400-talet tog fram tecknet. Det är också honom vi har att tacka för den kursiva stilen.
Själv hade jag ingen aning om att det fanns en sådan, men ett trevligt mejl från en kollega upplyste mig om detta för en liten stund sedan. Detta måste firas! Nåja, åtminstone skrivas ett blogginlägg om.
Jag har alltid tyckt om semikolon. Ni vet ;
Tyvärr har jag insett att allt färre vet hur och när det ska användas. Det lilla skiljetecknet riskerar därmed att falla i glömska, vilket är tråkigt. Semikolonet uträttar storverk för en tydligare, klarare och framför allt vackrare kommunikation. Idag ersätter dock tankstreck allt oftare semikolonet.
Det var den italienske humanisten och boktryckaren Aldus Manutius som under andra halvan av 1400-talet tog fram tecknet. Det är också honom vi har att tacka för den kursiva stilen.
04 februari, 2009
Framtidstro i Nordingrå
I måndags inträffade något alldeles enastående och inspirerande i Nordingråbygden. På initiativ av några eldsjälar träffades 73 personer för att fundera över vad man kan göra för att lyfta Nordingrå som samhälle. Med Nordingrå innefattar jag även Mjällomshalvön.
Nordingrå är ett fantastiskt litet samhälle att bo i. Tyvärr har både befolkningen och samhällsservicen gått kräftgång på senare år. Det senaste "hotet" är OKQ8:s beslut om att dra in macken från och med i vår.
Troligtvis ligger det beslutet bakom att så många ortsbor hörsammade inbjudan till utvecklingsmötet. Jag var personligen inte där, men min man har berättat att det var en unik träff. Inte ett ont ord eller gnäll över kommunen. Det tycker jag är hedrande! Kommunrepresentanter från både utvecklingsavdelningen och näringslivskontoret fanns på plats, vilket också bådar gott. Min åsikt om Kramfors kommuns tjänstemän är att de gör vad de kan för att utveckla kommunen. Men det handlar ju också om att vi som bor här måste komma till skott och utveckla våra idéer. För idéer finns det, folk har massor av kreativa lösningar på saker och ting!
Som ett resultat av mötet startades fem utvecklingsgrupper inom projektet "Vi i Nordingrå". Dessa är Infrastruktur, Besöksnäring/turism, Kompetensutveckling, Kultur samt Entreprenörskap och företagsutveckling.
Visst låter det spännande? Jag kommer med glädje att följa det fortsatta arbetet och med all säkerhet även lockas med att delta. Jag attraheras storligen av engagemang och när så många människor gemensamt engagerar sig, ja då kan det inte gå fel!
Nordingrå är ett fantastiskt litet samhälle att bo i. Tyvärr har både befolkningen och samhällsservicen gått kräftgång på senare år. Det senaste "hotet" är OKQ8:s beslut om att dra in macken från och med i vår.
Troligtvis ligger det beslutet bakom att så många ortsbor hörsammade inbjudan till utvecklingsmötet. Jag var personligen inte där, men min man har berättat att det var en unik träff. Inte ett ont ord eller gnäll över kommunen. Det tycker jag är hedrande! Kommunrepresentanter från både utvecklingsavdelningen och näringslivskontoret fanns på plats, vilket också bådar gott. Min åsikt om Kramfors kommuns tjänstemän är att de gör vad de kan för att utveckla kommunen. Men det handlar ju också om att vi som bor här måste komma till skott och utveckla våra idéer. För idéer finns det, folk har massor av kreativa lösningar på saker och ting!
Som ett resultat av mötet startades fem utvecklingsgrupper inom projektet "Vi i Nordingrå". Dessa är Infrastruktur, Besöksnäring/turism, Kompetensutveckling, Kultur samt Entreprenörskap och företagsutveckling.
Visst låter det spännande? Jag kommer med glädje att följa det fortsatta arbetet och med all säkerhet även lockas med att delta. Jag attraheras storligen av engagemang och när så många människor gemensamt engagerar sig, ja då kan det inte gå fel!
03 februari, 2009
Tom i bollen
Jag försöker att skriva någonting här varje dag. Ibland blir det lyckade inlägg, vissa gånger lite sämre. Just nu har jag absolut ingenting att skriva om, jag är helt tom i skallen. Inte en enda vettig tanke finns faktiskt.
Dagens höjdpunkt var att bli bjuden på improviserad lunch av min granne. Tänk så enkelt det är att glädja någon - bara att lyfta telefonen och fråga om någon är sugen på en "varma koppen". Själv är jag urdålig på sådant. Gillar heller inte att spontant åka och hälsa på folk. Jag tror alltid att jag är i vägen.
Men varför skulle jag vara det? Själv blir jag urglad när folk bara dyker in (förutom när jag är stressad och besökaren är väldigt välbekant. Pappa, du vet vad jag menar...). Tyvärr känns det som om folks vardag blir alltmer inrutad och de spontana besöken blir allt färre.
Min egen vardag är tämligen statisk och jag vet väl vad som kommer att hända under dagen. Därför är det så underbart med såna spontana infall som min granne fick idag. Mera sånt!
Dags att frigöra de tyglade hästarna, fylla korgen med guldägg och galoppera barbacka mot framtiden! Hänger du med?
Dagens höjdpunkt var att bli bjuden på improviserad lunch av min granne. Tänk så enkelt det är att glädja någon - bara att lyfta telefonen och fråga om någon är sugen på en "varma koppen". Själv är jag urdålig på sådant. Gillar heller inte att spontant åka och hälsa på folk. Jag tror alltid att jag är i vägen.
Men varför skulle jag vara det? Själv blir jag urglad när folk bara dyker in (förutom när jag är stressad och besökaren är väldigt välbekant. Pappa, du vet vad jag menar...). Tyvärr känns det som om folks vardag blir alltmer inrutad och de spontana besöken blir allt färre.
Min egen vardag är tämligen statisk och jag vet väl vad som kommer att hända under dagen. Därför är det så underbart med såna spontana infall som min granne fick idag. Mera sånt!
Dags att frigöra de tyglade hästarna, fylla korgen med guldägg och galoppera barbacka mot framtiden! Hänger du med?
02 februari, 2009
Livet vänder åter
När jag imorse skrev om det återvändande och livgivande solljuset var det i princip en metafor för hur jag känner det just nu. Jag har haft en mycket tung period arbetsmässigt. Det uppdrag jag håller på att slutföra har varit mycket mer omfattande än jag någonsin kunde tro när jag lade offerten på jobbet. Förutsättningarna var inte så som de brukar vara och jag har slitit som ett djur för att ro projektet i hamn. För att klara andra uppdrag som löpt parallellt har jag använt mig av min stöttepelarkollega Sven, utan honom hade jag inte klarat det.
Nu undrar ni nog alla vad det hela handlar om. Måste väl vara en roman minst... Nej, tyvärr, så högt upp spelar jag inte. Än. Men jag hoppas att någon dag få tid att skriva mera själv. Med själv menar jag ur eget huvud och inte referera något eller relatera till tredje part. Jag känner ett enormt behov av att få uttrycka mig själv, sätta egna tankar och funderingar på pränt. Kanske är det därför den här bloggen finns. Det finns så mycket som jag skulle vilja skriva ur mig, men av hänsyn till andra kan jag inte göra det. Kanske får det bli memoarer på ålderns höst.
Nu undrar ni nog alla vad det hela handlar om. Måste väl vara en roman minst... Nej, tyvärr, så högt upp spelar jag inte. Än. Men jag hoppas att någon dag få tid att skriva mera själv. Med själv menar jag ur eget huvud och inte referera något eller relatera till tredje part. Jag känner ett enormt behov av att få uttrycka mig själv, sätta egna tankar och funderingar på pränt. Kanske är det därför den här bloggen finns. Det finns så mycket som jag skulle vilja skriva ur mig, men av hänsyn till andra kan jag inte göra det. Kanske får det bli memoarer på ålderns höst.
Ljuset vänder åter
Söndag 1 februari 2009, kl. 09.50. Solen besegrar för första gången i år den högsta knallen på Själandsklinten.
Konstigt att något så enkelt kan skänka så stor glädje. Min man och jag följer varje år solens kamp mot berget och gläds åt när ljuset återvänder till vårt hus i Orsta. Ljuset är livgivande, hoppframkallande på något sätt.
Vi har en härlig tid framför oss!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
