Ha en underbar första advent!

Sånt man inte visste att man saknade

Häromdagen åkte jag bil med en god vän. Vi pratade om allt möjligt och kom av någon anledning in på reklam. Hon berättade om ett flersidigt reklamblad hon en gång fått som var fyllt av de mest "fantastiska" ting. Till och med saker som hon inte existerade och som hon aldrig trott att det fanns behov av.

En sådan sak var nagellackstorkaren. En liten manick med en fläkt dit man stoppade sina nymålade naglar och - voilá - några sekunder senare kunde man ståta med eleganta damiga fingrar.

Jag hade heller aldrig hört talas om en sådan tingest. Än mindre känt behov av något liknande. (Jag målar nämligen aldrig naglarna...)

Döm om min förvåning när jag vid en slösurfning på nätet råkade hitta en BLÅSAPA NAGELTORKARE!










Amazing, eller hur? Eller ska man säga Fucking unbelievable? Äh, det räcker med Remarkable, tycker jag.

Läs mer om Blåsapan och andra roliga saker på http://www.coolstuff.se/

Modershjärtat bultar oroligt

Mitt hjärta rymmer så mycket kärlek till mina söner. Så mycket kärlek att jag inte riktigt själv förstår det. Jag älskar dem förbehållslöst och de känner likadant gentemot mig. Det är jag säker på. Det är jag mest säker på i hela livet.

Men nu känner jag en stark oro och är osäker på om jag gjort rätt val. Som egenföretagare med kontoret hemma har jag kunnat vara till hands för mina grabbar. Jag har vinkat av dem när de åkt till skolan på morgonen och glatt kunnat ropa "hallå, hur har ni haft det idag?" när de kommit hem. Jag har helt enkelt gett dem en lugn, trygg och harmonisk tillvaro. Ja, det är klart, Stefan är också delaktig i detta.

Fast i den här bloggen finns det bara plats för mammafunderingar. Just nu.

Sedan två dagar jobbar jag i Härnösand. Åker strax efter sju och kommer hem vid fem. Det är en stor omställning för grabbarna att behöva sköta morgonbestyren själva (även om de i princip varit självgående innan) och komma hem till ett tomt hus.

Ikväll grät Gustaf floder...

Åh, mitt hjärta värker sönder. Vill jag det här? Det viktigaste är ju mina barn! Fast jag tycker om mitt jobb också... Omställningen är stor för oss alla!

Tålamod

Nej, tyvärr är det inte mitt pepparkakshus. Men jag önskar att det vore det.

I många år envisades jag att baka egna pepparkakshus. Jag tillhör nämligen den traditionsbundna sorten som gillar att pyssla, fixa och dona. Men någon ingenjör av ätbara hus, det kommer jag aldrig att bli.

Mitt tålamod räcker nämligen inte på längt när till. Irritationen börjar gro redan när det är dags för kavling. Sedan kan ni ju gissa vilken hysterinivå jag befinner mig på när det är dags att sätta ihop de knöliga och icke raka väggarna med taket. När bakpenseln är fullproppad av smält, men stenhårt stelnat, socker. Hurvasligen - några pepparkakshus blir det aldrig mer i det Granbäckska residenset.

Men vanliga pepparkakor, det har vi bakat. Det vill säga barnen kavlade och tog ut gubbar, gummor, granar, bockar och annat. Modern i huset, hon gjorde processen kort genom att forma degen till en rulle och sedan skära tunna skivor.

Dagens sensmoral: även fula ickejuliga pepparkakor kan skapa inre tillfredsställelse.

Kluge Worte

Der Segler wartet nicht auf Wind.
Er nimmt selbst das Ruder in die Hand!














Min äldste son Anton under en härlig seglats förra sommaren.

På allmän begäran

För ett tag sedan avaktiverade jag funktionen som gör att ni läsare kan skicka kommentarer till mina inlägg. Tyckte det kändes så trist när inlägg på inlägg blev okommenterade. Det kändes som om jag inte hade några besökare liksom.

MEN nu vet jag ju att jag har några trogna bloggläsare där ute i cyberspace. På allmän begäran, det är faktiskt flera som hört av sig och velat skriva en reflektion, inför jag härmed kommentarsfältet igen.

Så nu jäklar skriver ni... ;-)

85-årsfirande

Mina kära bloggläsare (jorå, jag vet att ni är några stycken...), det finns ett modeuttryck jag skulle vilja använda nu.

Livspusslet är inte alltid lätt att få ihop!

Jag gillar det uttrycket. Fast det bär mig lite emot att ta det i min mun, eftersom så många anammat det. Då blir jag lite anti så där.

Men vad ska jag säga då? Kanske nåt i stil med: jag har skitmycket att göra hela tiden och håller på att krevera på alla måsten och borden?

Mja, lite rätt är det, men inte hela sanningen. Stortrivs samtidigt med livet på ett helt galet skönt sätt. Känner mig priviligerad att ha det så bra.

Nåväl, ett av helgens måsten som bara andades trevlighet och "detta-vill-jag-inte-missa" var uppvaktningen av min mormor som fyllde 85 år igår. Hon berättade att hon på morgonen suttit och funderat tillbaka på sitt liv och summerat lite. Jag önskar att jag kunde ta del av alla hennes minnen. Undrar också hur mina tankar kommer att gå om sisdådär 44 år när det är min tur att ta emot släkten för högtidsfirande. Då har också jag förhoppningsvis både barnbarn och barnbarnsbarn.

Nyhetsvärderingar

En av de ledande nyheterna idag är att Katrineholm är Sveriges tråkigaste stad. Ursäkta, men vad är det för nyhetsvärdering? För det första är det ingen riktig nyhet, inget som har inträffat eller är på gång. För det andra är det en svensk penningatörstande tidning som inititerat omröstningen.

Jag undrar verkligen hur det går till när man röstar på sin hemstad i en sådan negativt vinklad undersökning. OK, jag kanske inte tycker att Kramfors är världens bästa eller vackraste stad, men jag skulle aldrig gå ut och medvetet göra ned min kommunkärna. Till vilken nytta skulle jag göra det? Skulle det då helt plötsligt poppa upp roliga konserter, uteserveringar och evenemang? Skulle Kramfors nedläggningshotade bio räddas om jag röstade på staden som Sveriges tråkigaste?

Det som så få av oss har fattat är att allt hänger ihop med oss själva. Vill vi ha affärer kvar, måste vi vara köptrogna och handla där. Vill vi ha en biograf i Kramfors, måste vi också se på film just där.

Vill vi att andra ska tycka att just vår stad är fin och bra, måste vi själva också göra det!

Att sedan medierna så lätt plockar upp negativa nyheter är en annan diskussion. Hade det inte varit roligare att få rösta om Sveriges vackraste bygd? Då hade Nordingrå och Höga Kusten lätt legat i topposition!

Vad var det jag sa...

Ingenting är oändligt. Det var ju det jag visste. Kolla HÄR!

Skämt åsido så har jag faktiskt läst att det börjar bli trångt i cyberspace och att det nu finns krafter som jobbar för att åtgärda det. Tänk vad människan kan! Men fixa vår viktigaste uppgift, det vill säga rädda jorden till kommande generationer, det verkar inte lika prioriterat i allas ögon.

Too bad!

I vått och torrt, i ur och skur...

Här är Gustaf och hans trogna vapendragare Hampus. De har varit bästa kompisar sedan 2-årsåldern när de gick på Järnstagårdens dagis. Inte en enda gång under de sju år som gått sedan dess har de bråkat. Inte ett strul, inte ett ont ord - bara tycka om och trivas ihop!

Jag hoppas innerligt att deras vänskap är för livet. Den känns unik!