Jag är väl inte säker på att denna blomma passar in, men för mig och min man är den i alla fall värdefull.
Blomman är en Asblomma, eller Staphelia Grandiflora som den heter på latin. Grandiflora har den fått av sina stora, mäktiga, rödrosa och håriga blommor. Tillmälet as kommer av att blommorna faktiskt luktar rejält illa. Jag gissar att det är för att locka till sig insekter som kan pollinera och sprida den vidare.
Växten kommer ursprungligen från Stefans föräldrahem. När jag träffade honom hade han en Asblomma i sitt studentrum och den hängde med när vi flyttade ihop. Den växte och frodades och var till slut jäääättestor. Och den blommade villigt, flera gånger per år lät den sprida sin odör.
En sommar ville jag vara extra snäll mot vår älskade krukväxt och tog ut den i växhuset över sommaren. Sommaren övergick dock i höst och frosten föll. Föll gjorde också Asblomman, den säckade ihop som ett korthus och ville inte vara med längre när matmor glömde den kvar i kylan.
För några veckor sedan fyllde Stefan år. Jag fick då ett mejl från en kompis som frågade om jag skulle skjutsa sonen på skidträningen. Om ja, skulle hon ta med en present till Stefan. Spännande! Stefan och vår bekant har för flera år sedan jobbat tillsammans på miljökontoret i Kramfors, men har inte en sådan relation att de brukar ge varandra presenter.
Döm om vår förvåning och stora glädje när Stefan vecklar upp papperet och gåvan visar sig vara en asblomma. Och det är faktiskt en asblomma med samma ursprung som vår "avlivade"! Stefan tog aldrig med sig sina krukväxter den dag han slutade på miljökontoret. Asblomman har under närmare 10 år fört en tynande tillvaro hos de forna kollegorna. Dessa tyckte nu att det var dags för blomman att åter komma hem.
Det tackar vi för!
2 kommentarer:
Det är det jag brukar säga, inget är enkelt utan allt är komplext...såsom Asblomman..skulle man kunna tillägga :)
Vi på Miljökontoret är glada att asblomman äntligen har kommit hem till sin rätta ägare!
Skicka en kommentar