Plats att sörja

I helgens upplagor av Tidningen Ångermanland och Örnsköldsviks Allehanda har jag en artikel om en kvinna från Spanien som efter 43 år äntligen fått möjlighet att besöka sin älskades grav. När hon var 21 år omkom hennes man i en olycka i Docksta. Han hade anställning på en fraktbåt som skulle hämta virke vid sågen i Docksta. Han höll på att måla utsidan av båten när lasten kom i full gungning och han kastades in i skrovets sida och ned i vattnet.

Hans spanska hustru och den övriga familjen hade inte möjlighet att ta hem kroppen eller närvara vid begravningen. Efter 43 år åkte dock hustrun till Docksta för att besöka graven och på nåt sätt, gissar jag, göra avslut.

En fantastisk historia, tycker jag. Det hela har fått mig att fundera på mitt eget behov av ett ställe att gå till för att sörja. Jag har hittills varit förskonad från dödsfall i familjen, har bara tappat morfar och farfar.

Att besöka deras gravar har hittills inte känts viktigt för mig. Jag kommer ihåg dem i mitt hjärta och vill helst minnas hur de var i sin krafts dagar. Visst kan jag vid de enstaka gravbesök jag gjort känna mig andäktig och jag småpratar lite med dem. Men jag inser också att det är en andäktighet som jag själv skapar i mitt inre, bara för att jag så gärna vill ha kontakt.

Men det finns så många andra tillfällen då jag får en bättre kontakt med mina bortgångna kära. När jag till exempel åker på E4 förbi Ullångersfjärden tänker jag på morfar och hans många fisketurer. Och varje gång jag kommer till farmor och öppnar dörren - då väntar jag bara att få höra farfars röst: "Välkommen till vår lilla kajuta!"

Jag älskar min familj och många av mina medmänniskor. Att ha en grav att gå till är nog viktigt för många, men hittills inte för mig. Kanske blir det annorlunda om verkligt nära, min man och mina barn, går bort.

Hur tänker ni i denna fråga? Mejla anki@ordpilot.se

Vår djupaste rädsla

På träffen med K-nätverket i Kramfors i tisdags avslutade Ann Järneström sitt retorikpass med en text av Nelson Mandela. Det är taget ur hans installationstal 1994.

”Vår djupaste rädsla är inte att vi inte räcker till. Vår djupaste rädsla är att vi är mer kraftfulla än vi förstår. Det är vårt ljus, inte vårt mörker som skrämmer oss mest.

Vi frågar oss,vem ska jag vara? Lysande, fantastisk, talangfull, underbar. Vem ska jag inte vara? Du är ett Guds barn.

Att du låtsas vara liten tjänar inte världen. Det finns ingenting upplyst i att gömma din storhet,för att andra människor inte ska känna sig osäkra.

Vi föds för att visa den gudomliga skönhet som finns inom oss. Den finns inte bara i några av oss, utan i alla. Och när vi låter vårt eget ljus stråla, ger vi omedvetet andra människor tillåtelsen att göra detsamma.

När vi befrias från vår egen rädsla befriar vår närvaro automatiskt andra."

Trött, tröttare, tröttast...

känner jag mig. Pushar mig själv som vanligt alltför hårt när det gäller jobb. Har så många bollar i luften samtidigt nu att jag blir alldeles yr. Det är inte heller några lätta uppdrag jag lirar med. Hjärnan får verkligen göra sitt och jag är tokglad åt min envisa läggning. Utan uthållighet hade jag inte kommit långt i den här branschen.

Att vara perfektionist är tufft också. Ribban ligger högt och intentionen är att nå molnen snarare än trädtopparna. Men när man väl är framme är det så härligt - då kan man njuta av prestationen! Ett tag... tills det är dags för nästa utmaning.

Gudarna ska dock veta att jag nu har häcken full och gärna skulle ta ett break. Och jag som nyss börjat jobba efter sommaruppehållet! But who am I to complain? Jag ser mitt företagande som ett privilegium och en ynnest!

Företagande för hela slanten

I och med att augusti gick in på sina andra halva drog Ordpilot också igång sin verksamhet igen. Efter ett långt och skönt sommaruppehåll känns det dock riktigt skönt att åter vara igång. Just nu är det hemsidor, artiklar, nyhetsbrev och offerter på kommande jobb som gäller.

Bilden nedan tog jag igår vid en intervju av en passionerad trädgårdsodlare här i Nordingrå. Det känns rätt lyxigt och mycket priviligerat att tillbringa sina dagar med att prata med trevliga människor och sedan åskådliggöra deras verksamheter.



Blommorna skulle jag vilja skänka till mina företagsvänner Ann Järneström och Sara Öhlén. Sedan tre år tillbaka träffas vi en gång i månaden (idag var Sara värdinna) för att äta lunch och snacka företagande. Det blir många glada skratt vill jag lova. Men vi får också en perfekt chans att ventilera den oro för framtiden ("hur ska det gå, har jag några jobb nästa månad...") som är så vanlig bland oss småföretagare. Vi gläds med varandra i medgång och stöttar när det känns tungt.

Det är guld värt med sådana vänner, tycker jag!

Good song

I wanna give you a good song,
something you may need when you feel sad and grey.

Thank you, Salem el Fakir! Så jäkla bra!

Ensamvarg

Tillsammans är man mindre ensam, lyder ett talesätt.

Bull, enligt min mening. Är det inte i de stora sammanhang som man inser sin litenhet? I takt med att andra skrattar högt tillsammans tystnar man och krymper inombords. Eller...

MC-mässa i kyrkan

Idag har jag varit på mc-mässa i Själevads kyrka. Inte så att jag är speciellt (läs: inte alls) intresserad av motorcyklar, utan jag var där på uppdrag av Kyrkans Tidning.
I bilen dit tänkte jag lite negativt att svenska kyrkan numera måste ta till drastiska åtgärder för att locka folk. Väl framme och jag snackat med lite folk ändrade jag likt en vindflöjel åsikt. Det är ju rent av genialiskt att anordna en mc-mässa i kyrkan. Örnsköldsviks motorcykelklubbs Peo Sjögren och Christer Byström berättade:
- Vi har en enorm kamratskap i klubben och delar på många upplevelser.

Så är det säkert inom en församling också. Man går till högmässan för att uppleva närheten till Gud och odla sina sociala kontakter.

Under kläderna är vi alla lika. Då spelar det ingen roll om den ene har finkostymen på sig och den andre bär skinnställ.

Vad är då kontentan av detta inlägg? Jag vet inte riktigt, men det var en trevlig högmässa. Trots att jag inte varken troende eller motorcykelintresserad...

Rikedom är en enkel sak

Med kylskåpet fullt av hallon- och blåbärssylt, skafferiet dignande av egenhändigt kokt vinbärssaft - kan man känna sig annat än rik? Lycka i livet handlar sällan om lyx. För mig är det verkligen välfärd att kunna bjuda på riktiga råvaror.

Tillbaka i rutinerna

Så har vardagslivet kört igång på allvar igen. Skolan börjar idag och barnens "drönartillvaro" har tagit slut. Jag måste erkänna att det faktiskt känns skönt att vardagslunken och de fasta rutinerna åter är här. När man som jag har kontoret hemma är det ibland svårt att kombinera professionella aktiviteter med familjelivet. Det är svårt att koncentrera sig när två grabbar spelar fotboll i rummet bredvid...

Men jag är fullt medveten om att tiden går fort och att verkligheten inom några år kommer att se helt annorlunda ut. En kollega sa en gång apropå kombinationen barn och karriär:
"Du ska köra med ett ägg under gaspedalen".
Ett gott råd. Snart är barnen stora och vips sitter man här och tycker huset är tyst och trist.

Därför njuter jag i fulla drag av gapiga tonårsröster, ilskna broderliga utfall och kiknande gapflabb. Det enda som hörs för tillfället är dock tangentbordets klickande när jag skriver detta. Något som måste upphöra även det, eftersom jag egentligen borde förbereda mig inför ett affärsmöte som går av stapeln om några timmar.

Så tills senare - ha en bra dag!

Hej igen!!!!!

Jag har beslutat mig för att åter börja blogga! Beslutet har tagits i samband med att jag lanserar min nya hemsida www.ordpilot.se. En hemsida har jag haft under flera år, men nu har jag gjort en så kallad total make over.

Du som läser detta och genast hoppas (I wish...) på frekventa inlägg på bloggen får ge er lite till tåls. Imorgon åker jag till Abisko med familjen en vecka, så bloggandet får vänta lite till. Men nu vet ni att jag är på G igen! Välkommen åter!

Ann-Cathrin