GOTT NYTT ÅR!

Nä, ta mej sjutton...

Tydligen finns det inget hopp för 2008. Inte när det gäller mig själv och ordförrådet. Språkrådets sist publicerade vokalbel är nämligen KULTURKOFTA!

Ursäkta mig, men vad är det? Har aldrig hört talas om. Här kommer facit för dig som tillika med mig är helt bakom flötet:

kulturkofta
ökad anv., skämts.: kulturellt engagerad person [anspelar på den stereotypa bilden av en kulturkonsument som en kvinna iförd kofta]


Oj, vad jag tyckte nyordet var roligt och skämtsamt! (inte)

Men de kan ha rätt i att användandet är i ökning, ser fram emot den dagen jag lite nonchalant kan slänga ur mig sådant som "Men han är då en riktig kulturkofta!"

Nyårslöften

År 2007 är snart slut och som vanligt funderar jag över vart all tid tog vägen. För ett litet tag sedan frågade en bekant om jag hade några nyårslöften och jag svarade nej. Men så började jag fundera - kanske skulle man kunna hitta på några roliga och bra saker att sträva efter? Just nu ser listan ut så här:

• Jag ska inte börja fundera över födelsedagspresenter samma dag som vi ska på kalas. Min svåger fyller år på nyårsdagen och det är lika ångestfyllt varje år. Inte att hälsa på Johnny så klart, men att komma på någon bra present! Kan inte köpa tidningar, choklad och skraplotter igen. Tyvärr kommer jag nog inte att kunna hålla det här löftet - det är nyårsafton imorgon och jag har "not a clue" vad jag ska köpa. Hjälp!
• Jag ska försöka bli bättre på att vara rädd om mina vänner och att behålla kontakten med dem. Få dem att förstå att jag tycker om dem, även om jag inte alltid säger det.
• Jag ska ge mig tid att läsa fler böcker. Och bra böcker.
• Jag ska bli ännu bättre på att vara snäll med mig själv och uppskatta den Ann-Cathrin som finns i mitt liv.
• Jag vill kunna ge mina närmaste släktingar mer av min tid, men vet ärligt inte om jag klarar det. Livet är tajt ibland.

Vad har du för nyårslöfte?

Nu får du fan i mig lyda rally!

Ännu ett oförståeligt ord, levereras idag från Språkrådet. Är det för att jag är norrlänning, över 40 år, kvinna, mamma, intellektuell, akademiker, språkbegåvad eller helt enkelt oallmänbildad som jag inte hänger med i svängarna? Hur fasen kan det komma sig att de flesta av de nya svenska orden har gått mig helt förbi? I am deeply confused!

I det här fallet beror det kanske på min totala okunskap när det gäller hundsport. Dagens ord är nämligen:

Rallylydnad
Hundsport där hunden skall klara hindren på en bana på kommando från sin husse eller matte.

Foppatoffel, klimatmat och gåtåg

Språkrådet presenterar under perioden 13–31 december sin lista med nya ord som officiellt tagits upp i det svenska språket under 2007. På http://www.sprakradet.se/ publiceras ett ord varje dag ur den kommande nyordslista. Vilka som är de två återstående kommer jag att berätta om imorgon och på självaste nyårsaftonen.

Ironiskt nog är det inte många av nedanstående ord jag hört talas om, detta trots att jag dagligen jobbar med språket som verktyg. Man undrar vilka som sätter agenda för vårt språkbruk...

29 december
Klimatmat
Mat av varor som är skonsamt producerade med tanke på en hotande klimatförsämring
2007.

28 december
Spelnykter
Person som blivit fri från spelberoende.

27 december
Skajpa
Ringa via Internetuppkoppling med programmet Skype.

26 december
Nyfriskjobb
Anställning för långtidssjukskrivna som subventioneras av staten, införs i januari.

25 december
Zorra
I innebandy balansera bollen på klubban under vridningar och vändningar med klubban (lika skickligt som Zorro).

24 december
Givomat
Kortautomat för välgörenhet.

23 december
Foppatoffel
En sorts plastsko, Croc-sko (efter Peter ”Foppa” Forsberg, som lanserat skon i Skandinavien).

22 december
Näthat
Hat som uttrycks mot någon på Internet, t ex i form av kommentarer på någons blogg.

21 december
Ankarbarn
Ensamt flyktingbarn som skall fungera som anledning för vuxna anhöriga att senare söka asyl och på så sätt förankrar hela familjen i det nya landet.

20 december
Reinfeldtare
Omläggning av ett partis politik som gör att det närmar sig motståndarnas politik.

19 december
Blåkort
Tillstånd för person utanför EU att arbeta inom EU-området; den blå färgen är hämtad från EU-flaggan.

18 december
Halvtaktsjobb
En arbetsträningsform där arbetstagaren inte behöver hålla samma arbetstakt som övriga anställda.

17 december
Nyhetsbok
Bok som behandlar en alldeles färsk medialt uppmärksammad händelse.

16 december
Gåtåg
Grupp av barn som går till skolan i samlad tropp under ledning av en vuxen; även kallat vandrande skolbuss.

15 december
Betalvärd
Ordningsvakt och biljettkontrollant i Storstockholms lokaltrafik.

14 december
Nixa
Spärra sin telefon mot samtal från försäljare genom att anmäla sig till ett visst register som telefonsäljare skall stämma av mot.

13 december
Förortare
Vardagligt: person som bor i någon förort, i synnerhet de s.k. miljonförorterna.

Hur är det ställt?

Jag hittade en så rolig bild på nätet. Det här tricket ska jag ta till när mätaren på vågen sticker iväg. Har klarat mig hyfsat i jul, bara 1 kg upp.

Får man skoja om vad som helst?

Vad tycker ni? Kan man skoja om vad som helst? Personligen tycker jag nog att Gevalia gått över gränsen med den här bilden. Fast det kanske är så att den publicerades INNAN 11 september? Det vet inte jag. Och då ställs också bilden i en annan dager. Då blir den nästan till en läskig profetia.

Vardag igen

Så är julen över för denna gång. Och lika fort gick det som vanligt. Men vi har haft en härlig ledighet och trevliga stunder tillsammans med släkten.

Idag har dock vardagen smugit sig på och jag jobbar i Härnösand. Det kändes så där lagom roligt att ensam kliva upp i ottan och åka iväg. Väl på plats var det bara att köra på som vanligt.

Men minsann har jag inte börjat längta efter nästa ledighet tillsammans. Sommaren nästa...

Tröttheten jag talade om i förra inlägget utvecklade sig en veckas lång feberdos. Magnecylen sköt på helandet, så när jag väl blev ledig i fredags ökade febern och jag blev som en disktrasa. MEN nu är jag hyfsat fit for fight igen. Det måste man ju vara dan-före-dopparedan! Här är lite av vad familjen Granbäck sysslat med idag.

Jag vill också passa på att önska alla GOD JUL!

Energi av en tonåring

Jag känner mig allmänt hängig och slutkörd. Är så där in i märgen dödstrött och bara väntar på att få vila lite, har arbetat stenhårt under det senaste halvåret och nu säger kroppen ifrån. Inte blir situationen heller bättre av att jag har jobbat hela den här veckan med feber i kroppen. Det komplicerar till sig när man är egenföretagare och tar ett kortare vik som anställd. Ni vet, Försäkringskassan vill man inte strula för mycket med... Så jag har kört på som vanligt med en rejäl näve magnecyl i kameraväskan.

Ikväll kände jag dock att jag fick behövlig energi. Jag var och hälsade på min syster och hennes familj. Vi ska inte fira jul på samma ställe i år så huvudorsaken till mitt besök var utbyte av julklappar.

Större delen av tiden var det bara syrran och hennes 13-åriga dotter Sofia hemma, vilket gjorde att vi hade ett trevligt "tjejsnack". Eller tjejsnack är nog fel term, vi pratade mest om hur situationen i ett klassrum på högstadiet kan vara, varför en del har behov av att tuffa sig, mobiltelefoner och annat.

Helt plötsligt fick syrran telefon, så ett långt tag var det bara jag och Sofia som bubblade. Och jag tyckte det var så trevligt. Och mysigt. Jag riktigt kände hur mycket jag tycker om min systerdotter som person. Hon är alltid glad och öppen. Jag är helt övertygad om att även hon har sina truliga tonårsfasoner, men det är inget hon visar för mig. Att prata med Sofia går lätt och ledigt och jag glömmer ofta bort att hon är så ung.

Sofia är helt enkelt en toppentjej, som jag är stolt över. Jag hoppas att vi ska ha samma goda kontakt livet igenom!

Ro hit me råm!

Jag är ensam hemma några dagar, eftersom Anton och Gustaf följt med Stefan på jobb i Gävle. Då får killarna det stora nöjet att vara några dagar med sina älskade kusiner. Och jag får det ännu större nöjet att tillbringa två kvällar på egen hand!

Det gillar jag. Har ett ganska stort behov av att få vara ensam. Eller själv, som många numera säger.

Igår bad jag Stefan plocka undan allt godis innan han åkte iväg. Gjorde så när jag hade min viktnedgångsperiod och det funkade jättebra. Någonstans har min man alltså ett förråd med massor av godsaker. Någon gång då och då plockar han fram nåt gott, det kan vara kex eller chokladbitar. Efter ett tag avtog mitt sötsaksbegär och jag har kunnat ha skafferiet fyllt av godis utan att det gjort mig nåt. Det är lite så jag funkar - avstå helt eller frossa.

Nåväl, förra veckan var det julbord på Tidningen och då tog jag några chokladpraliner. Skulle jag ha gjort det? Näää! Genast vaknade sötsaksmänniskan i mig! Jag tror benhårt på att man kan vara sockerberoende.

Inför resan bad jag därför Stefan plocka undan allt vad sött heter. Och det har han gjort. Han har varit jätteduktig!

Så duktig att han till och med gömt RUSSINPAKETET! Är inte det att gå till överdrift? Att inte ens unna sin älskade fru några ynka russin!

Ni fattar hur tufft jag har det?

Tjock vs platt

Idag läste jag i DN att vi svenskar köper platt-tv-apparater som aldrig förr. Vi förutspås att handla för hela 7 miljarder under 2007. Ursäkta mig, men sa någon miljaaaarder?

I år tror man att cirka 800 000 plattisar ska få nya hem. En ökning med 55% sedan ifjol då bara 520 000 såldes.

Det här innebär att det sålts nästan 1,5 miljon platt-tv:ar på två år. Hur ska detta sluta? Kommer varje människa att sitta och uggla på rummet med en egen tv om några år? Ja, så kan det nog bli. I alla fall om Anders Appelqvist, vd för Elektronikbranschen får rätt i sina förutsägelser. Han säger:
- ...trenden är att tv-tittandet blir allt m er individuellt och att tv:n inte längre är en "lägereldsprodukt".

Och jag som älskar lägerbål! Tänk att få sjunga "Omkring vår eld vi nu samlats har liksom så ofta förr. Och innan någon till orda tar så sjunga vi uti kör. På läger, på läääääger, på läger trivas vi! På läger, på läääääger, på läger vi vilja förbli. Är ni med på den? Jaaaaaaa!"

En sak är säker - det blir ingen platt-tv i Orsta än på ett tag.

DÖD ÅT KONSUMTIONSSAMHÄLLET!

Luciafirande med Nordingråskolan åk 6

I fredags stod Antons klass för Luciafirandet i Nordingrå kyrka. Enligt traditionen bjöd sexorna på ett finstämt program med både nya och gamla lucia- och julsånger.

Med risk för att låta partisk (!!) vill jag utbrista att det var ett OVANLIGT fint, duktigt och trevligt luciatåg. Antons klass har alltid varit duktig och eleverna bevisade nu att de är mogna för nästa års högstadietid!


Med Lucian Julia Melander i spetsen tågar klass 6 in i kyrkan.


Anton och hans killkompisar skötte sig perfekt som stjärngossar.


Klass 6 är Nordingråskolans största klass.


Staffan var en stalledräng...


Anton är van att mamma fotar och riktar vant blicken framåt!


En vacker Lucia!


Amanda Danielsson och Micaela Juica Sundin.


Joel Öhlén.

Hur stort är stort?

Häromdagen gick nyheten om att en mobbad tonårspojke skulle få ett rekordstort skadestånd som en löpeld genom Sverige. Han hade under flera år varit utsatt för trakasserier, bland annat blivit fasttejpad på skolgården. Omkring 15 elever tittade på. En av dem filmade och filmen lades efteråt ut på internet. Vid det andra tillfället tejpades pojken vid ett träd, också då inför flera "kamrater".

Så hur hur mycket fick han då? 87 500 kronor!!!

Är det stort? Är det mycket pengar för ett sådant mänskligt lidande? Jag bara undrar. Hade det varit min son hade jag rivit upp himmel och jord, därefter flyttat från orten.

Hildur, 3, fällde orre med boben

Ibland blir man förvånad över vad tidningar och andra media väljer att skriva om. Undra hur jag skulle ha agerat (och reagerat) om jag fick DET HÄR JOBBET?

Julhandelshysteri

Har ni drabbats av julhandelshysterin än? Själv har jag likt strutsen hittills stoppat huvudet i sanden och vägrat befatta mig med shoppingkassen. Till helgen är det dock dags att ta tjuren vid hornen och bege sig ut i vimlet. Trängas i köerna med tjocka damer och springa på stan i för varma kläder. Förbannas över att det inte finns NÅGONTING vettigt att köpa... voine, voine!














Äh, nu överdriver jag lite - faktum är att jag tycker om att handla julklappar. I vår familj är det bara barnen som får saker av tomten, så jag behöver inte stångas med fantasilösheten när det gäller att köpa till mamma, pappa, syskon, kusiner, bryllingar och så vidare. Det blir nog mycket ändå!

Har faktiskt skrivit en artikel om julhandeln idag. Det är Nordea som gjort en undersökning som bland annat visar att...

• Svenskarna tror sig spendera cirka 3 160 kronor per per person på julklappar i år. Personer i Norrland spenderar mest pengar på julklappar (4 076 kronor). Personer i åldern 40-67 år är de stora julklappsinköparna.

•I jämförelse med förra året tror man på en ökning av julklappsinköpen med åtta procent (240 kronor). Det är främst kvinnor, låginkomsttagare och invånarna i Västsverige och Norrland som står för årets ökning av julklappsinköpen.

• Övriga kostnader för julen, utöver julklappsinköpen, estimeras till cirka 2 350 kronor. Höginkomsttagare tror att de kommer spendera mer (2 948 kronor) samt personer i Norrland, som tror att de kommer spendera 3 000 kronor.

• Kvinnor köper julklappar för mer pengar än män, medan männen köper för mer pengar än kvinnor när det gäller andra julinköp (exempelvis mat, juldekorationer etc).

• Den totala julnotan (julklappar + övriga julinköp) landar på 5 500 kronor per person.

• Julklapparna betalas främst med löpande inkomster. Knappt var tionde betalar via någon form av kredit. Andelen som betalar på kredit är i stor sett oförändrad sedan förra året.

• En tredjedel har en ekonomisk plan för sina julklappsinköp. Personer i åldern 54-67 har i högre grad en plan.

• Var fjärde person skänker pengar till någon välgörenhetsorganisation under julen, men detta ersätter inte julklappsinköpen.

• Äldre är mer benägna att ge pengar/presentkort som julklapp. Att köpa upplevelser som julklapp kan komma att öka, eftersom fler kan tänka sig att köpa en sådan julklapp i år jämfört med förra året. Knappt en femtedel kan tänka sig att ge bort en aktiefond i julklapp.

• Närmare hälften försöker begränsa sina julklappsinköp. Endast fyra procent av samtliga känner ett tvång att köpa julklappar.

Slutsatsen man kan dra av detta är att julhandeln för flertalet är en lustfylld upplevelse, som får kosta!

Gamle gode Nalle Puh

Många visdomsord har han, Nalle Puh. Ända sedan jag läste kursen engelsk barnlitteratur på Umeå universitet har jag älskat Nalle Puh. Men det ska vara den rätta björnen illustrerad av Ernest H Shepard, absolut inte någon disneyfierad version. Här är ett av Puhs (eller snarare A A Milnes) visdomsord:

Om en person du talar med inte tycks lyssna, var tålmodig. Det kan helt enkelt vara så att han har lite ludd i ena örat.

Vart tog julstämningen vägen?

Men hallå! Va´ ha snön och julstämninga fûre nasch?

För er som inte talar min dialekt (gör jag inte heller så mycket, bara när jag ska skämta lite) kan jag berätta att jag undrar var det härliga snötäcket som nyligen låg över vårt ljuva Höga Kusten försvunnit.

Nu är det bara regn, grått och trist! Vill inte ha det så här! Tomten, jag vill ha en riktigt jul! Och det innebär en VIT jul. Alltså vit som i snö, ett glas vin tar jag gärna.

Annars går livet sin gilla gång. Tredje veckan på Allehanda Media nu och jag börjar förstå hur det funkar på redaktionen. Hur stämningen är, vilka som konkurrerar, vilka som är tongivande etc. De flesta är coola och trevliga, men en del håller sig på sin kant känns det som. Fast det gör jag med, håller medvetet en låg profil eftersom jag bara ska vicka några veckor.

Det är fortfarande tufft för Gustaf att inte ha tillgång till mamma när han önskar. Han ska nu börja åka till Järnsta på morgonen för att därifrån åka till skolan med taxi. Om han känner sig tryggare med det förfarandet får han gärna göra det.

Och jag tackar återigen gud för vårt föräldrakooperativ! Jag vet inte vad jag hade gjort utan alla goda kontakter och hjälp vi fått genom åren av Järnstagården, både från de engagerade föräldrarna och personalen. Järnsta är helt enkelt bäst!

Brynäslandet

Befinner mig just nu i Brynäslandet hos Stefans släktingar. Vi bor hos hans bror i Hamrångefjärden. Glädjen är stor just nu, eftersom Brynäs precis lyckats spöa Timrå. Anton och hans jämnårige kusin Adam sitter i soffan fullriggade med Brynäströjor, halsdukar, mössor, kepsar och hela kitet. Papporna är minst lika engagerade, fast de är bara utrustade med varsin ölflaska. Själv är jag måttligt intresserad, men sitter artigt med. Fast ögonlocken vill bara ramla nedåt...

Vi har alltid trevligt när vi träffar Gävlesläkten, speciellt kul har barnen. Anton och Gustaf älskar verkligen sina kusiner och har jättetajt kontakt med dem. Det är aldrig något strul eller sura miner. Jo, när vi åker hem - då gråter alltid Gustaf en skvätt...

Imorgon är det dags för en sådan tung stund. Tur att vi då ses redan till julhelgen, då de kommer upp till oss. Hoppas vi har snö då!

Släktträff

I helgen ska vi åka till Stefans mor och far samt bröder med familjer i Gävletrakten. Det ska bli riktigt skönt att vara ledig i tre dagar. Ha en härlig helg ni med! Få se om jag kan fjärrblogga nåt...

Bambi på hal is

Idag har varit en mycket blåsig och halkig dag. Och bor man som jag på landet längs en grusväg är sådana dagar upplagda för äventyr. Ojojoj, så många berättelser jag skulle kunna delge om bilar vi hjälpt och tillfällen då vi själva tvingats tillkalla assistans.

Vi bor fyra kilometer från Nordingråvallen i riktning mot Räfsön. Vägen är smal, kurvig och knixig. Värsta flaskhalsen är Lidböleshalsen (eller Liböshhals´n som dialekten lyder), där har vi vid olika tillfällen både suttit fast i snömodden och med risk för eget liv halkat oss nedför. Uppför på sådan "blåis" som var idag är inte att tala om. Problemet är bara att det inte finns någon annan väg som är bättre för att ta sig hem - Nordingrå är liksom fyllt av branta backar.

Nåväl, hur gick det idag då? Jorå, det var faktiskt inga större problem. Sandbilen hade nyligen gått förbi när vi kom och skulle forsera Liböshhals´n. Fast ekipaget innan oss hade det värre, de hade nog satsat upp utan sandning och - tji - det gick inte alls. Det blev för dem att tillkalla bärgningshjälp.

Ja, livet på landet är många gånger spännande! En halkig dag eller ett strömavbrott då och då piggar upp! Vem behöver stadspuls när dagens stora upplevelse kan bestå i att kravla sig ned för den egna uppfarten för att hämta morgontidningen?

Ja du, det här blev nog ett svamligt och trist inlägg, men jag är ärligt talat lite för trött för att vara kreativ. Sängen väntar. Som tur är fixar Stefan sandningen imorgonbitti så att jag kan läsa om 5i12-mötet jag täckte för TÅ idag. Snacka om snålblåst och regnrusk! Anteckningsblocket var genomsurt och paraplyet blåste ut och in flera gånger.

Då tänkte jag på att jag för precis ett år sedan befann mig i ett soligt och varmt Gran Canaria! Längta!

IQ - kan räkna upp till hundra?

Bonde söker fru
Ensam mamma söker
Lyxfällan

Det känns ibland som om vi blir bara dummare och dummare. Vem ser egentligen på alla dessa program på TV? De ovan nämnda är bara några exempel ur den rika flora av lättsmälta och enligt mitt tycke inte uppbyggeliga program. Visserligen har jag aldrig sett nåt av de tre, men jag kan gissa hur de är.

För en tid sedan hakade SVT på trenden. Smeten breder ut sig som ett täcke över våra sinnen. In i sirapen bara, så slipper vi tänka.

Men jag har faktiskt hittat en verkligt intressant "såpa" som jag vill följa till slutet. Det är Frufritt som går på TV2 på onsdagar kl 20.30.

Frufritt är precis som det låter, en serie om en tillvaro i avsaknad av fruar. Man har helt enkelt tömt sex familjer i en liten by utanför Kiruna på fruarna och filmat vad som händer. Kvinnorna åker till Kenya på egna äventyr under tio dagar och männen blir kvar med jobb, barn och hushållsarbete.

Highly interesting. Jag trodde nog att jämställdheten var större än programmet ger sken av. Dessa män gör i vanliga fall INGENTING i hushållet. Det är mycket intressant att se dem laga mat eller sätta på diskmaskinen för första gången.

Det värsta är att allt är autentiskt. På riktigt. Att det verkligen är så här har jag fått verifierat av en god vän som har rötterna i Tornedalen. Det är inte för inte som uttrycket "knapsu" finns.

Missa därför inte att knappa in programmet på onsdagkväll. Det är både underhållande och tankeväckande.

Lika som bär?

Jag hittade en funktion på nätet där man kan ladda in sitt foto och sedan hitta kändisar man är lik. Drömde om skönheter som Cindy Crawford, Angelina Jolie och Catherine Zeta-Jones.

Och vad blev det? Jack Osbourne, Nana Mouskouri och Corazon Aquino? Himmel och helvete! Visst var jag medveten om min begränsade skönhet, men detta??? De andra känner jag inte till så väl, så jag tar väl mest fasta på min likhet med Demi Moore.


Vill du också testa? Klicka på bilden ovan!

Var blev du av ljuva 80-tal?

Jag född -66 och var med andra ord "ung" på 80-talet. Oj, vilka minnen man har från den tiden. Tänk bara på...

• att vi köade utanför telefonautomater när vi ville ringa hem
• hockeyfrillan fanns på var mans huvud — gärna i kombination med ensynttofs
• seglarskon betraktades som "klassisk" och "tidlös"
• en krusig permanent ansågs vara en trendig frisyr — både på tjejer och killar
• Dirty Dancing-stjärnan Patrick Swayze betraktades som supersexig
• axelvaddar, ju större desto bättre, gav oss en naturlig siluett
• mascaran inte skulle vara svart utan ha samma färg som ögonen — blå, grön eller brun
• en bit kassler med ananasskiva betraktades som exotisk och att alla maträtter som innehöll ananas hette någonting med Hawaii
• vi fick inte hoppa på golvet när vi lyssnade på musik — då blev det hack i skivan
• det fanns en särskild möbel att förvara skivspelaren på, den kallades stereobänken
• det vita mirakelmedlet TippEx var det enda sättet att åtgärda stavfel
• tights och storskjorta var en naturlig kombination
• "Jag skriver en check" var en vanlig replik i shoppingsammanhang
• snabbmat var detsamma som "en grillad med mos"

(Hämtat från SkrattNet)

1 december-mys

Idag har varit en dag fylld av aktivitet. Som vanligt, höll jag på att säga. För mitt liv är verkligen inte stillsamt. Det är alltid nåt på gång.

Så vad har då hänt?

06.15 Jag kliver upp och börjar redigera ett nyhetsbrev som ska vara färdigt på måndag.
07.30 Efter en snabb dusch stryker jag julgardiner till tre rum som ska sättas upp inför 1:a advent.
09.20 Snabbt på med skidkläderna, packa bilen med skidor och stavar och rejsa till Alderskog för att där åka några rundor med Gustafs träningsgrupp. Det var årets första skidtur och armmusklerna skrek genast: "Nämen, vad är det frågan om? Vi har ju fått vila så länge, kan vi inte få sova lite till?"
11.05 Vi beger oss till Högakustenbron som idag fyller 10 år. Tänk att det är 10 år sedan jag stod på bron med Ullångers kyrkokör samt en hel massa andra körer och invigningssjöng! Nu såg vi en film om brobygget i förankringsrummet. Särskilt kul och spännande för Gustaf! Han var ju också med på invigningen - fast då i tryggt förvar i min mage!
13.30 Vi anländer hem och jag går genast och sågar ned en adventsgran. Stefan fixar till en fot och jag sätter på ljusen. Najs!
15.00 Pysslet fortsätter. Julgardinerna är uppe i köket, TV-rummet (helt nya panelgardiner) och förstugan. Ljusstakar, julkyrkan och adventstjärnan är också på plats.
17.00 Porterstek och potatismos. God sås och lingonsylt samt baguette med vitlökssmör. Inte helt fel.

Nu ska jag njuta av resten av kvällen. Ska bege mig till TV:n för att tända ljus och titta på adventskalendern. Kan upplägget inför en arbetssöndag bli bättre?

Ha en underbar första advent!

Sånt man inte visste att man saknade

Häromdagen åkte jag bil med en god vän. Vi pratade om allt möjligt och kom av någon anledning in på reklam. Hon berättade om ett flersidigt reklamblad hon en gång fått som var fyllt av de mest "fantastiska" ting. Till och med saker som hon inte existerade och som hon aldrig trott att det fanns behov av.

En sådan sak var nagellackstorkaren. En liten manick med en fläkt dit man stoppade sina nymålade naglar och - voilá - några sekunder senare kunde man ståta med eleganta damiga fingrar.

Jag hade heller aldrig hört talas om en sådan tingest. Än mindre känt behov av något liknande. (Jag målar nämligen aldrig naglarna...)

Döm om min förvåning när jag vid en slösurfning på nätet råkade hitta en BLÅSAPA NAGELTORKARE!










Amazing, eller hur? Eller ska man säga Fucking unbelievable? Äh, det räcker med Remarkable, tycker jag.

Läs mer om Blåsapan och andra roliga saker på http://www.coolstuff.se/

Modershjärtat bultar oroligt

Mitt hjärta rymmer så mycket kärlek till mina söner. Så mycket kärlek att jag inte riktigt själv förstår det. Jag älskar dem förbehållslöst och de känner likadant gentemot mig. Det är jag säker på. Det är jag mest säker på i hela livet.

Men nu känner jag en stark oro och är osäker på om jag gjort rätt val. Som egenföretagare med kontoret hemma har jag kunnat vara till hands för mina grabbar. Jag har vinkat av dem när de åkt till skolan på morgonen och glatt kunnat ropa "hallå, hur har ni haft det idag?" när de kommit hem. Jag har helt enkelt gett dem en lugn, trygg och harmonisk tillvaro. Ja, det är klart, Stefan är också delaktig i detta.

Fast i den här bloggen finns det bara plats för mammafunderingar. Just nu.

Sedan två dagar jobbar jag i Härnösand. Åker strax efter sju och kommer hem vid fem. Det är en stor omställning för grabbarna att behöva sköta morgonbestyren själva (även om de i princip varit självgående innan) och komma hem till ett tomt hus.

Ikväll grät Gustaf floder...

Åh, mitt hjärta värker sönder. Vill jag det här? Det viktigaste är ju mina barn! Fast jag tycker om mitt jobb också... Omställningen är stor för oss alla!

Tålamod

Nej, tyvärr är det inte mitt pepparkakshus. Men jag önskar att det vore det.

I många år envisades jag att baka egna pepparkakshus. Jag tillhör nämligen den traditionsbundna sorten som gillar att pyssla, fixa och dona. Men någon ingenjör av ätbara hus, det kommer jag aldrig att bli.

Mitt tålamod räcker nämligen inte på längt när till. Irritationen börjar gro redan när det är dags för kavling. Sedan kan ni ju gissa vilken hysterinivå jag befinner mig på när det är dags att sätta ihop de knöliga och icke raka väggarna med taket. När bakpenseln är fullproppad av smält, men stenhårt stelnat, socker. Hurvasligen - några pepparkakshus blir det aldrig mer i det Granbäckska residenset.

Men vanliga pepparkakor, det har vi bakat. Det vill säga barnen kavlade och tog ut gubbar, gummor, granar, bockar och annat. Modern i huset, hon gjorde processen kort genom att forma degen till en rulle och sedan skära tunna skivor.

Dagens sensmoral: även fula ickejuliga pepparkakor kan skapa inre tillfredsställelse.

Kluge Worte

Der Segler wartet nicht auf Wind.
Er nimmt selbst das Ruder in die Hand!














Min äldste son Anton under en härlig seglats förra sommaren.

På allmän begäran

För ett tag sedan avaktiverade jag funktionen som gör att ni läsare kan skicka kommentarer till mina inlägg. Tyckte det kändes så trist när inlägg på inlägg blev okommenterade. Det kändes som om jag inte hade några besökare liksom.

MEN nu vet jag ju att jag har några trogna bloggläsare där ute i cyberspace. På allmän begäran, det är faktiskt flera som hört av sig och velat skriva en reflektion, inför jag härmed kommentarsfältet igen.

Så nu jäklar skriver ni... ;-)

85-årsfirande

Mina kära bloggläsare (jorå, jag vet att ni är några stycken...), det finns ett modeuttryck jag skulle vilja använda nu.

Livspusslet är inte alltid lätt att få ihop!

Jag gillar det uttrycket. Fast det bär mig lite emot att ta det i min mun, eftersom så många anammat det. Då blir jag lite anti så där.

Men vad ska jag säga då? Kanske nåt i stil med: jag har skitmycket att göra hela tiden och håller på att krevera på alla måsten och borden?

Mja, lite rätt är det, men inte hela sanningen. Stortrivs samtidigt med livet på ett helt galet skönt sätt. Känner mig priviligerad att ha det så bra.

Nåväl, ett av helgens måsten som bara andades trevlighet och "detta-vill-jag-inte-missa" var uppvaktningen av min mormor som fyllde 85 år igår. Hon berättade att hon på morgonen suttit och funderat tillbaka på sitt liv och summerat lite. Jag önskar att jag kunde ta del av alla hennes minnen. Undrar också hur mina tankar kommer att gå om sisdådär 44 år när det är min tur att ta emot släkten för högtidsfirande. Då har också jag förhoppningsvis både barnbarn och barnbarnsbarn.

Nyhetsvärderingar

En av de ledande nyheterna idag är att Katrineholm är Sveriges tråkigaste stad. Ursäkta, men vad är det för nyhetsvärdering? För det första är det ingen riktig nyhet, inget som har inträffat eller är på gång. För det andra är det en svensk penningatörstande tidning som inititerat omröstningen.

Jag undrar verkligen hur det går till när man röstar på sin hemstad i en sådan negativt vinklad undersökning. OK, jag kanske inte tycker att Kramfors är världens bästa eller vackraste stad, men jag skulle aldrig gå ut och medvetet göra ned min kommunkärna. Till vilken nytta skulle jag göra det? Skulle det då helt plötsligt poppa upp roliga konserter, uteserveringar och evenemang? Skulle Kramfors nedläggningshotade bio räddas om jag röstade på staden som Sveriges tråkigaste?

Det som så få av oss har fattat är att allt hänger ihop med oss själva. Vill vi ha affärer kvar, måste vi vara köptrogna och handla där. Vill vi ha en biograf i Kramfors, måste vi också se på film just där.

Vill vi att andra ska tycka att just vår stad är fin och bra, måste vi själva också göra det!

Att sedan medierna så lätt plockar upp negativa nyheter är en annan diskussion. Hade det inte varit roligare att få rösta om Sveriges vackraste bygd? Då hade Nordingrå och Höga Kusten lätt legat i topposition!

Vad var det jag sa...

Ingenting är oändligt. Det var ju det jag visste. Kolla HÄR!

Skämt åsido så har jag faktiskt läst att det börjar bli trångt i cyberspace och att det nu finns krafter som jobbar för att åtgärda det. Tänk vad människan kan! Men fixa vår viktigaste uppgift, det vill säga rädda jorden till kommande generationer, det verkar inte lika prioriterat i allas ögon.

Too bad!

I vått och torrt, i ur och skur...

Här är Gustaf och hans trogna vapendragare Hampus. De har varit bästa kompisar sedan 2-årsåldern när de gick på Järnstagårdens dagis. Inte en enda gång under de sju år som gått sedan dess har de bråkat. Inte ett strul, inte ett ont ord - bara tycka om och trivas ihop!

Jag hoppas innerligt att deras vänskap är för livet. Den känns unik!

Sveriges bäste bloggare?

Jag har några bloggar som jag följer regelbundet. Min favorit just nu, har varit det ganska länge, är helt otippat Magnus Uggla. http://www.magnusuggla.nu/

Jag är ingen fan av hans musik, men imponeras av hans humor, sköna stil och förmåga att alltid slå huvudet på spiken. Med några korta meningar lyckas han alltid få till en punchline på slutet.

Sådant imponerar på en långrandig jäkel som jag...

Med spikskor rakt mot advent

Trots att jag genom åren regelbundet motionerat har jag aldrig varit någon sportfåne. Mer en som tvingat mig själv att lufsa runt för att hålla någon slags trivselvikt.

Latmasken fanns dock djupt rotad i mig och handtagen runt midjan förvandlades till slut till två rejäla bildäck. Så en dag i våras bestämde jag mig att det fick vara nog. Jag ville må bra, känna mig attraktiv och trivas i min kropp.

Löpning varannan dag, promenader däremellan gjorde att kilona smalt bort som margarin i en stekpanna. Det var så enkelt! Inget godis, bra och regelbunden mat och så motion! Det finns en hel industri som på olika sätt försöker få oss att köpa olika preparat, genomgå skönhetskurer, anamma GI-, Atkins-, flygvärdinne- och gud-vet-vad-metoder. När allt egentligen handlar om intag och uttag!

Numera känner jag behov av att röra på kroppen. Inte av att trycka i mig en kaka och sedan förbanna mig själv. Nu kan jag i princip äta vad jag vill (nåja, inom rimliga ramar), det försvinner med motionen.

Och jag har skaffat mig nya pålitliga kompisar. Sedan i fredags ingår löparskorna Icebug i mitt nätverk!

Höger eller vänster?

Titta på det här.

Åt vilket håll snurrar kvinnan? Vilken av din hjärnhalva är dominant?

Om jag koncentrerar mig kan jag faktiskt få kvinnan att stanna upp en kort sekund, för att sedan byta riktning. Det måste väl innebära en viss flexibilitet... ;-)

Mammarollen viktigare än allt annat

Gårdagen gick i idrottens tecken, eller rättare sagt ishockeyns. Vi tillbringade eftermiddagen i Swedbank magnifika arena i Örnsköldsvik. Orsaken var att MoDo och Brynäs skulle drabba samman. Det var dags för derby inom familjen!

Med två som håller på Modo (jag och yngste sonen) samt två inbitna Brynäsare (familjens fader samt äldste sonen) var det upplagt för nervterror. Jag var faktiskt riktigt nervös inför matchen - det var liksom upplagt för sura miner på hemvägen. Mitt önskeresultat var därför oavgjort.

Matchens första mål gjordes av Modos Fredrig Warg och jublet visste inga gränser. Jag blev också glad, men fylldes i samma stund av en längtan efter kvittering. För Anton är idrott nämligen något väldigt viktigt och jag ville verkligen inte att han skulle bli besviken. Och sur. Eller arg.

Mina modersinstinkter tog därmed överhanden. Varje gång Brynäs närmades sig Krizan önskade jag därför att bortalagets nolla skulle spräckas. Och det gjorde den. Tre gånger om till och med!

Slutresultatet blev 2-3 till gästande Brynäs. Äldste sonen (och maken) var helnöjda när vi gick till bilen. Jag med, eftersom ingen var ledsen och förbannad (jo, kanske Gustaf lite, men för honom är sport mer en lek och det gick snart över).

Så vad för slags supporter är jag då? Jag har alltid hållit på Modo, men ärligt... i läget med "vanliga" seriematcher bryr jag mig inte så mycket - vänta bara till slutspelet. Då är det slut med att smygheja på Brynäs!

Och du då?

En dag som den här reste Marco Polo till Kina.

Vad tänker du göra idag?

Glömde

Ikväll blir det Doobidoo - inget Idol den här veckan. Ni kom väl ihåg mitt "utbrott" förra veckan. Inget rödvin blir det heller, har köpt tre goda vackert färgade ciderflaskor (inte kan man väl skriva cidrar?). Yummie!

Kanske snart vuxen?

Det finns tillfällen när jag känner att "jo fasen, visst har jag utvecklats - jag är nog snart vuxen..."

Idag var en sån dag. Min yngste son har varit på en halvdags dansläger i Kramfors. Från Nordingrå där vi bor är det fyra mil enkel väg. Alltså ingen sträcka man bara skvimpar in på en kafferast för att glad i hågen köra hem igen och återvända efter några timmar för att hämta.

Jag packade bilen med min gullklimp samt två andra barn. Tillbringade eftermiddagen arbetandes på biblioteket och hann faktiskt med en hel del. Hann också köpa ett par dubbade löparskor för 1300 kronor, men det är en annan historia.

Anyway. Klockan 17 var det så dags för dansens avslutning. Föräldrarna skulle hämta och vi skulle också bli bjudna på en grande final, dvs dansuppvisning.

Vem möter jag då om inte en blek, glosögd 9-åring som genast tog på sig jackan, mössan och skorna och sa:
- Nu far vi hem!

- Vadå hem? Ni ska ju ha dansuppvisning? Pappa har ju tagit bussen från Härnösand bara för att titta på dig! (Behöver jag säga att jag var irriterad?)

Min son är dock inte så lätt att tvinga till saker och ting, jag ville inte heller göra det. Så minsta medlemmen av familjen Granbäck satt hela uppvisningen och surade bakom ryggen på sina föräldrar. Och jag sa ingenting!

Fatta! Hade det varit för några år sedan hade jag tvingat fram honom. Av princip. Men nu kände jag att jag måste respektera Gustaf och hans känslor. Även om han inte kunde sätta ord på varför han inte ville dansa så räckte hans ovilja för mig.

I bilen gav jag honom en stor godisburk från Dollarstore istället för en skopa ovett. Nu ligger han helt däckad på soffan och sover, så jag vet att jag gjorde rätt. Fast det kändes ärligt lite snopet...

Dagens citat

De flesta människor är så lyckliga som de bestämt sig för att vara.
Abraham Lincoln

När kroppen vill, men inte hjärnan

Det här med att vara morgonpigg kan vara ett gissel. I vanliga fall tycker jag det är underbart att vakna tidigt och smyga ned innan resten av familjen vaknar. Men nu börjar det gå till överdrift. Och jag skyller fortfarande på vintertiden, har inte hunnit ställa om mentalt än.

I morse vaknade jag 04.19. Det var som om en strömbrytare slagits på och BANG var hjärnan igång. En och en halv timme senare var det bara att kapitulera och lämna den varma sänghalmen.

Det värsta är att allt sedan hamnar i en ond spiral. Jag kommer att vara dödstrött ikväll, somna framför TV:n, sussa mina 6 timmar och - vakna ännu tidigare imorgon. Undra vad jag ska göra?

Ett glas vin eller två ikväll, tänker du. Sorry, då blir jag ännu tröttare. Och vin på morgonen är ju inte att tala om...

Historiska åsikter

Ett av mina arbetsuppdrag för tillfället är att intervjua ett antal företag i Kramfors kommun om deras jämställdhetsarbete. Ett mycket trevligt och intressant uppdrag, som föregåtts av en del research. I min jakt på kunskap hittade jag en kartläggning över hur män sett på kvinnor genom århundradena.

"Kvinnan är i förhållande till mannen vad slaven är till sin herre, kroppsarbetaren till den intellektuelle, barbaren till hellenen. Kvinnan är en outvecklad man." (Aristoteles 300 före Kristus)

På ett kyrkomöte i Nicea år 585 fanns följande på dagordningen: "Kan kvinnan över huvud taget räknas till människosläktet?" Efter tre dagars häftig debatt och votering fastställdes med en rösts övervikt att kvinnan tillhörde människosläktet.

"Om en kvinna går och är trött av ständiga barnafödslar och till sist dör därav så är däråt inget att göra. Låt henne bara dö. Hon är i världen för att föda barn." (Martin Luther 1500-talet)

Den gode Luther yppade också följande: "Naturen har gett kvinnan breda höfter och en stor bak och har därmed tydligt tillkännagett att kvinnan ska sitta stilla och passa sitt hus."

!!!!

Vad ska man säga? Inte underligt att kampen ännu inte är avslutad... Och kyrkan är än idag lika konservativ. Jag tänker då på rätten för homosexuella att ingå äktenskap.

Var är brudarna?

Läste ni den intressanta artikeln i dagens DN om kvinnoöverskottet i Kina? Det enorma landet har idag 37 miljoner fler män än kvinnor och antalet ungkarlar blir bara fler och fler. Varför är det så här?

På grund av landets ettbarnspolitik har tiotals miljoner kinesiska familjer medvetet valt bort flickorna. När läkaren vid fosterdiagnostiken ser att fostret är av feminint kön gör han tummen ned, vilket får de majoriteten av föräldrarna att välja abort.

Skälet är främst ekonomiska, föräldrarna vill ha en pojke som kan försörja dem på ålderns höst. Ett annat skäl är att släktens namn ska föras vidare.

Tack och lov har vi inte en sådan medveten politik för att hålla nere befolkningssiffrorna. Här är det snarare tvärtom. Min hemkommun Kramfors har alltjämt ett vikande underlag och man välkomnar varje ny individ.

Men en sak slog mig. En fenomen där vi är lika med Kina, men som jag faktiskt aldrig tidigare reflekterat över. Det handlar om att föra släktens namn vidare - varför är det i mångt och mycket förbehållet män? Jag bytte gladeligen Könberg mot Granbäck. Jorå, med det efternamnet var beslutet kanske inte så svårt... men ändå. Visst finns det män som byter till sin frus efternamn, men det handlar ofta om att kvinnan har ett väldigt annorlunda och eget efternamn. Jag känner till exempel en Bo Hansson som blev Bo Arketeg.

Sedan är det ju en del som envisas med att ha dubbelefternamn - för mig skulle det blir Ann-Cathrin Könberg-Granbäck. Nä tack, det är nog svårt att få folk att stava mitt förnamn rätt.

Vart vill jag då komma med detta inlägg? Jo, visst är det konstigt att det än idag är det "normala" att kvinnan tar sin mans efternamn? Att hon går in i hans släkt och för det namnet vidare. Om en man vill ta sin makas efternamn höjer vi nog många gånger på ögonbrynen. "Åhå, ska han det?" Lite weird, så där.

Time flies...

Satt i bilen på förmiddagen på väg hem från ett jobb. Snöglopp längs E4:an, vindrutetorkaren viftade frenetiskt och det var minsann lite halkigt.

Helt plötsligt kom mina tankar in på en utlandsresa till Kanarieöarna som jag och min familj gjorde i början av december ifjol. Och jag drabbades av vild och oresonlig längtan dit igen...

Inte för att jag otrivs med vintern på något sätt. Mer för att vi hade en sådan underbar tid tillsammans. Sol, värme, slappa vid poolen, en drink i ena handen och en bra bok i den andra. Vi hade all tid i världen att vårda och uppskatta varandra.

Mmmmmm.... jag vill åt den känslan igen. Enda gången jag är i närheten av den är när vi seglar på sommaren. I en segelbåt kan man liksom inte göra nåt annat än att vara tillsammans.

I like!

Snööööö!

Tjoho! Nu har det kommit ett snötäcke värt namnet! Uppemot en decimeter ser det ut som. Och flingorna singlar fortfarande ned.

Jag är glad som ett barn - jag älskar vintern!

Idag har vi fixardag på Järnstagården. Känns lite konstigt att putsa fönster i snöfall, men det blir nog bra. Jag brukar alltid ha en trevlig stund med Åsa Mattsson när vi putsar fönster! Prat, diskussion och liiiite skvaller. Bara najs!

Att byta plats

Usch, vad jag ogillar reklampauser! Och ännu värre är när TV4 visar nyheter mitt i en bra film. Ser just nu en lättsam och smårolig film och en tjej och hennes mamma som oavsiktligt byter kroppar. Naturligtvis uppstår det en massa förvecklingar, både roliga och tankeväckande.

Den här filmen får mig att tänka på en krönika jag skrev för nåt år sedan i Tidningen Ångermanland. Så här är den...

En god vän uttryckte en gång lite halvt desperat ”Oh, jag önskar jag kunde klona mig själv!” Vardagssituationen med hus, familj, djur och jobb, jobb, jobb kändes övermäktig och hon önskade kraft någonstans ifrån.

Visst känns situationen igen? När dygnets alla timmar är fullspäckade av krav, både ”riktiga” och självpåtagna måsten, kan livet faktiskt te sig dystert. Min väns önskan om duplicering var skämtsamt yttrad, men en stor portion allvar fanns där bakom.

Vem har inte någon gång funderat över livet och dess mening? När den grå lunken stelnat till själlösa rutiner, när det man egentligen tycker om att göra inte längre förmår att skänka glädje och när till och med fritidsintressena känns stressiga. Då är det lätt att desillusionerat sucka ”Jaha, är livet inte mer än så här?”

Det är klart att tillvaron ska kännas ljus! Min inställning till livet är att jag ska må gott i det och det kan jag bara göra genom att tänka glada, positiva tankar om mig själv och min familj.
Lättare sagt än gjort, kanske någon tänker nu, men jag är helt övertygad om att det man matar sin hjärna med blir självuppfyllande. Intalar jag mig själv att jag är otillräcklig, liten och värdelös blir jag också det. Den verkligheten provade jag som lärare och, tro mig, det är inte kul.

Många av de trista måsten som finns har man själv skapat, vilket följaktligen innebär att ett förändringsarbete till syvende och sist hamnar på den egna listan över åtaganden.

I mitt hem har vi till exempel dragit ned på städningen till ett minimum. Vi håller en ständigt hög nivå på att plocka undan, men dammtorkning och golvskurning tillhör exklusiviteterna. Att dela på hushållssysslorna är en självklarhet, dock inte rakt av i rabiat jämställdhetsanda utan mer av praktiska skäl, intresse och fallenhet.

Men trots positivt tänkande och minskning av trista krav kan jag ibland ändå känna ett frustrerat invärtes skri bubbla upp från magen. Jag vill nåt mer, jag vill nåt annat, jag vill, jag vill jag vill…

För det är när JAG inte får plats i mitt liv som missbelåtenheten infinner sig. Min väns fundering om kloning känns därför faktiskt lite kittlande. Om det fanns fler Ann-Cathrin skulle ju alla möjligheter öppna sig!

Ann-Cathrin2 skulle bara ligga på sängen och läsa bra böcker. Ann-Cathrin3 föredrar att sätta sig under en björk i vitsippsbacken för att studera vårfåglarna och lyssna till humlornas surr. Den sportiga delen av mig skulle få sitt lystmäte stillat genom att Ann-Cathrin4 ständigt befann sig i skidspåret på Vågsfjärden. Naturligtvis skulle solen alltid lysa och himlen vara vackert mörkblå.

Eftersom jag hela mitt liv bott på landet (förutom studieåren i Umeå) känner jag nyfikenhet på stadslivet och dess fördelar. Ann-Cathrin5 bor därför i en läckert inredd vindsvåning i Gamla Stan och är mitt inne i en lovande karriär som… ja, det är en hemlis. Men jag kan säga att Stockholmsjaget är smal, snygg och alltid följer de senaste modetrenderna.

Men å andra sidan finns det en Greenpeaceaktivist i mig också, så Ann-Cathrin6 har kastat pumpsen och iklätt sig fotriktiga kängor samt en bekväm outfit. Miljömedvetenheten är stor och åsikterna om hur samhället ska förändras för att följa den ekologiskt hållbara linjen är många.
Ann-Cathrin7 vore nöjd med om tiden skulle räcka till för att läsa dagstidningen i lugn och ro, kanske börja skriva på den där romanen som finns i huvudet, pussa oftare på maken och spela spel med barnen. Den 8:e upplagan vill lära sig fota manuellt.

Nr. 9 av mitt ego skulle frigöra mer tid till att hälsa på föräldrar och de närmaste släktingarna. Men 10:an tror jag skulle längta efter sitt ursprungliga jag; originalet av Ann-Cathrin.

För i slutänden är det bara att konstatera – jag är rätt nöjd med livet som det är. Och alla de olika Ann-Cathrinarna finns ju faktiskt redan i någon form. Förutom karriäristen i Stockholm då… men man kan jobba bra med Nordingrå som bas också!

Heja heja...

Marie Picasso!

Är egentligen dödsless på Idol, men hamnar på nåt konstigt sätt alltid framför det programmet på fredagar. Trots att Doobidoo är mycket bättre. Måste bero på att mitt liv är trist ur ett socialt perspektiv. Att jag tittar på sådan skit jag egentligen inte vill alltså. Likaså att sitta och skriva några rader om det hela här. Och tro att nån bryr sig...

Skulle önska att nåt omvälvande händer - nåt som skakar om det trygga och invanda. Men vad vet jag inte.

Så nu väntar jag bara på att få se när Andreas åker ut.

Ciao!

Dagens visdomsord

Det är verkligen ingen vidare mening med att uppleva intressanta saker som översvämningar om man inte får vara två om dem.
Det är bra mycket trevligare att vara två.
(Källa: Nalle Puh)

På önskelistan: mer miljötänk mot oss medborgare

För tredje gången gillt (de andra två har blivit avslagna) söker Kramfors kommun nu bidrag ur klimatinvesteringsbidraget Klimp. Sammanlagt handlar det om energieffektiviseringar för drygt 400 miljoner kronor, som ska minska utsläppen av koldioxid. Ansökan görs tillsammans med ett antal företag och fokuserar bland annat på att bygga ett nytt industrispår vid Dynäsfabriken, bygga om ångpannan vid Bollstasågen och konvertera el till pellets vid Hotell Höga Kusten. Dessutom tänker man sig bygga om hetvattencentralen i Kramfors samt lära förare av entreprenadmaskiner att köra sparsamt/eco-driving.

Bra så! Mycket bra till och med!

Men jag skulle också önska att man satsade på öppna ögonen hos kommuninvånarna, alltså lägga lite krut på upplysning och attitydpåverkan. Det kan också ske med konkreta insatser, till exempel att skapa bilpooler, förmå fler mackar att sälja etanol, jobba för en ökad status att åka kollektivt, satsa på fler pendlarparkeringar (se bara hur bra den i Ullånger blev) och så vidare. Det finns mängder av saker som vi vanliga kan göra för att dra vårt strå till stacken.

Det jag saknar hos Kramfors kommun är ett långsiktigt miljötänkande och miljöengagemang som är riktat till oss medborgare.

Överraskande sammanträffande

Igår hade jag ett verkligt trevligt sammanträffande. Jag var på ett av Höga Kustens större företag för att göra en intervju. När hälsningsproceduren nådde en av männen glimtade det plötsligt till i min skalle - honom kände jag igen! Det visade sig vara en gammal klasskompis från gymnasietiden på Ådalsskolan. Superkul eftersom jag inte träffat killen sedan examensdagen i juni 1985.

Det har alltså gått 22 år sedan jag såg honom sist och jag kan ärligt säga att jag inte tänkt många gånger på honom. Ändå fanns hans förnamn genast i min hjärna.

Mötet blev extra roligt för mig, eftersom killen hade förändrat sig så totalt. I skolan, jag minns honom också från högstadiet, var han blyg, försagd och lite nervös. Annorlunda. På högstadiet kan jag gissa att han inte hade det alltför roligt. Jag har dock inget minne av att någon i vår gymnasieklass var taskig eller nedlåtande, vi var en trevlig grupp (som jag minns det i alla fall). Däremot var han väl aldrig riktigt inne i gemenskapen, mest beroende på att han var så udda.

Nu var det som om killen genomgått en metamorfos! Den blyge och i våra ögon konstige pojken hade förvandlats till en säker och öppen man. Så jäkla kul att se!

Och det är väl så det är - människor förändras och om man bara bortser från de etiketter som klistras på oss kan vad som helst hända. Själv hade jag också en töntstämpel i pannan under uppväxttiden i Ullånger. I tonåren "hängde" jag med ett kristet gäng, vilket andra inte tyckte var så hippt. Men vi hade verkligen jättekul, vi var ett 20-tal tjejer och killar i samma ålder som träffades i Docksta på lediga stunder. Vi hittade på allt möjligt och omöjligt. Samtidigts som vi diskuterade tro, värderingar och kristenhet lyssnade vi på hårdrock, tittade på hemska videofilmer och... gick på hajk i skogen.

Just det faktum att jag valde bort "tuffa gänget" i Ullånger mot "kristna mesarna" i Docksta gjorde att jag tappade kontakten med många barndomskompisar. Sedan har jag ju alltid tillhört den snacksaliga skaran, vilket säkert också retade Ullångerstuffingarna. De visade att de tyckte jag och mina kompisar var nördiga - och jag svarade tillbaka! Och skrattade dessutom högt och vägrade sluta synas. Vilken oerhörd fräckhet.

Självklart har jag, precis som mannen jag träffade, gått vidare i livet och har det så bra man bara kan. Jag undrar dock om han, precis som jag, har ett litet ledset barn inombords som gråter över det faktum att man har varit betraktad som fel...

Fast ärligt - det är inte många av tuffingarna som det blivit nåt av. Det är liksom tuffingarnas roll att hävda sig på bekostnad av andra. När det inte finns någon att trycka ned krymper de till ett intet. Och - vem bryr sig om det?

Tajming

Att vara på rätt ställe på rätt plats - viktigt. Kolla in den här länken http://sawse.com/2007/11/02/25-photographs-taken-at-the-exact-right-time

Den här är också kul - säger inte så mycket om fåglar, mer om det mänskliga beteendet...

Nä, så vare inte...

Läste precis att Anders Pihlblad är öppet homosexuell och har pojkvän. Eller åtminstone hade pojkvän.

Då handlade det nog bara om människor som ville ha en trevlig kväll tillsammans. Vicket antiklimax det blev...

Men fotografen - var sjutton kom han ifrån? En frilansande hungrig jäkel som bestämt sig för att hitta en godbit?

En sådan journalist kan jag aldrig bli. Det är under min värdighet. För ett tag sedan fick jag ett telefonsamtal från en person som tipsade om att Grynet (inte Mollvig utan hon med rosa klänning, tiara och girlpower-taingenskit-attityd) skulle gifta sig i Nordingrå. Det var hysch-hysch på hög nivå. Ironiskt nog var det faktiskt ägaren av stället där bröllopsfesten skulle hållas som tog kontakt.

Men att jag skulle smyga omkring i buskarna utanför, kika in genom fönstret, trixa in objektivet för att få ett shot var helt omöjligt. Om Grynet och hennes blivande man ville ha en privat högtid som inte skulle förstöras av utomstående nyfikna, så inte tänkte jag vara den som klev över gränsen.

Jag hade säkert kunna sälja fotona dyrt till Se & Hör, Svensk Damtidning och andra tidskrifter. Men nej tack. Sådan är inte jag.

Modde igen

Apropå moderaterna, så finns det en sak som jag är brydd över. Det gäller Schenströmaffären. Hur i hela friden kunde det komma sig att det fanns en fotograf lägligt placerad vid den där restaurangen? Och så undrar jag helt stilla om det inte var så att Ulrika Schenström faktiskt var lite förälskad i Anders Pihlblad. Och han i henne? Det vill jag gärna tro. Fast det ursäktar förstås inte att de lämpade över notan till Nyheterna. Och det faktum att hon hade "jour".

Fasen, jag undrar också vad som händer i människor som får dem att tappa moralen och omdömet. Visst borde väl Schenström, som säkert är en intelligent kvinna, ha förstått att det hon gjorde var emot reglerna?

Mycket roligare än moderaterna

Här är en liten filur som jag och min man föll för långt innan vi fick barn. Pingu är en favvo än idag.

Moderat soppa

Maria Borelius, Cecilia Stegö Chilò, Anders Borg, Tobias Billström, Ulrika Schenström, Nikola Clase och nu senast Carl och Charlotte Cederschiöld - raden av moderata toppolitiker med topplöner som orsakar skandal växer...

Jag har bara ett ord att säga - sjaskigt!

Det är aldrig för sent...

Så har vintern hälsat på för andra gången i Höga Kusten. Blött och slaskigt är det, så snön lär inte ligga kvar den här gången heller.

Däremot fick nederbörden den positiva effekten att jag fick tummen ur... De inköpta blomsterlökarna kom äntligen ned i jorden. Med behövlig hjälp av svärmor och äldsta sonen.

Bättre sent än aldrig...

Jag är ÖVERNORMAL!

Äntligen har jag fått det bevisat - jag är smartare än de flesta!

Närå, jag har inte drabbats av hybris, bara gjort Illusterad Vetenskaps intelligenstest. Det säger att jag tillhör resultatkategorin Övernormal, det vill säga hade bättre resultat än 85% av populationen.

Man kan säga vad man vill om testet (finns en del kritik att framföra, speciellt på den språkliga delen), men det var ganska kul att utmana sig själv. Naturligtvis lyckades jag bäst på ordtestet, men även den matematiska delen och det logiska tänkandet gick bra.

Hej och hå. Övernormal. Sanningen å säga ligger den kategorin faktiskt bara snappet över genomsnittlig. Hade ju hellre velat prestera hög och mycket hög. Fast nu tänker jag som en kvinna igen, duktighetssyndromet slår till. Varför ska jag vara så perfekt hela tiden?

Ska uppmana min man att göra testet ikväll, tror han platsar i Mensa.

Du då? Ska du inte en gång för alla (hihi) slå fast var du ligger på intelligensskalan. Besök http://www.illvet.se/htm/IQTest/sv/index.html

Tjingeling!

Lyckan ligger närmare än man anar

Ibland kan jag fyllas av sådana lyckokänslor att jag nästan spricker. Som idag under en joggingtur i arla morgonstund.

Som alla vet är Höga Kustens kuperade terräng inte att leka med, men när jag flåsande närmade mig toppen av en lång, seg backe uppenbarade sig lyckan! Solens strålar färgade omgivningen guldgul och på andra sidan väntade nedförsbacke och Edsättersfjärdens fiskeläge i maffigaste höstskrud.

Tröttheten var helt plötsligt som bortblåst och jag kände mig som jordens lyckligaste människa när jag sprang rakt in i solen.

Svårare än så behöver inte livet vara!

Företagarbowling

Igår hade vi bowlingturnering inom NordingråFöretagarna. En trevlig tillställning där undertecknad inte hade något som helst med slutstriden att göra. Klotet rullar liksom dit det vill. Det är lite som med golf, ju mer man tänker och försöker, desto sämre går det. Nåja, om man bowlar en gång per halvår kan man ju inte förvänta sig nåt annat heller.

















Elva personer från nio företag samlades då till en trevlig och vänskaplig match. För årets bästa prestation svarade Sven Hallberg, Hallbergs Grafiska. Han vann med en poäng före fjolårssegraren Torbjörn Sundell, Nordingrå Järn. På tredje plats hamnade Barbro Gering, Gering Immobilien.

Här kommer några bilder från kvällen.

Är jag oglamorös?

Bloggar, bloggar så långt ögat kan nå. Läste en intressant artikel om den politiska bloggen som fenomen i DN och det faktum att det "nya mediet" inte har så stor genomslagskraft som man först trodde.

Politiska bloggar har dock fördelen att de vill säga någonting, leverera ett budskap. Fråga mig inte vad jag vill med den här skapelsen - den är alltför ung för att ha fått möjlighet att utkristallisera sig. Mest troligt handlar det dock bara om min egen privata egotrip och önskan att bli sedd.

Men så finns det ju sådana här bloggar också http://www.lipglossbitch.se/. Eller kolla in http://www.stureplan.se/frame.php?main=/blogs/elin.

Jag fattar ingenting! Dagens outfit! Jojo, då är livet stort och innehållsrikt. Det värsta är att det är mängder av folk som läser och kommenterar sådant här dravel.

Usch, vad jag är tråkig! Inte det minsta glamorös!

Vad är ett jobb?

När Gustaf gick i lekis pratade de en gång om föräldrarnas jobb. En av fröknarna berättade att min son sagt: "Mamma, hon har inget jobb. Hon sitter bara vid datorn."

Det fick mig att tänka. Det är kanske så det ser ut när man som jag är egenföretagande frilansare med arbetsplatsen hemma. Är jag ute och joggar mitt på dagen tror nog folk att jag är arbetslös eller inte har några uppdrag. Men det bjuder jag på. Har förmånen att styra mitt liv helt och hållet som jag vill.

Som idag. Trots att klockan bara är 07.30 har jag hunnit jobba OCH jogga 7 kilometer. Känns oerhört bra. Ska nu ta en snabbdusch, skriva lite mer, se till att barnen får frukost i sig (jag själv med) och så fortsätter dagen i galopp.

Men Gustaf, han vet nog fortfarande inte vad hans mamma gör for a living. 9 år gammal frågade han mig häromdagen "Vad gör du egentligen för att få pengar?"

Låååång söndag

Är det bara jag som tycker att den extra timme vi begåvas med så här års i samband med omställningen till vintertid gör att söndagen känns osedvanligt lång? För mig har den här dagen varit som en ocean av tid. Men å andra sidan har jag fått mer gjort än på länge...

Få se, vad har jag åstadkommit? Jo, så här ligger det till asså. Eftersom min alltid morgontidiga hjärna vägrade fatta att den kunde sova en timme längre än vanligt vaknade jag klockan 05.00. Sharp!

Gick då ned och började jobba. Jo, jag jobbar faktiskt på helgerna också. Den här gången blev det översättning av svenska texter om Högakustenleden till engelska. The High Coast Trail. Bara en sån sak.

Sen har jag bakat två sorters matbröd, en mjuk pepparkaka och havrekakor. Efter frukost blev det lite mer översättningsarbete samt fastställande av veckans mat. Sedan två månader tillhör jag den präktiga sorten som gör matlistor och handlar en gång i veckan. Tråkigt? Icke! Vi äter bättre och mer varierat än någonsin och sparar samtidigt tusenlappar!

Därefter har jag dammtorkat nedervåningen, lagat en lasagne till torsdagsmiddagen och gått en promenad. Samt spelat spel med barnen.

Pust! Det blev mycket det. Nu känner jag mig egentligen redo för sängen, men eftersom klockan bara är 20.20 så säger hjärnan till på skarpen att "en liten stund till får du allt vara uppe, annars vaknar du 04.00 imorgon!".

Så nu väntar jag på att en timme ska gå och den nya svenska serien om Marika ska dra igång på TV2. Hoppas bara att ögonlocken inte trillar ned, jag tycker programmet verkar lovande. Och jag ser så lite på TV att jag gärna unnar mig en stund i soffan.

Ciao! Berättar imorgon hur det gick.

De största av de största!

Mina absolut största idoler alla kategorier! Håller än idag!

Klicka på menu, så kan du även välja andra låtar. Jag blir så nostalgisk... Hoppas din bandbredd räcker.

Helgkul?

Städa, städa varje fredag
och så varje jul,
det tycker jag är kul.

Säger Pippi. Idag är det lördag och städdag.
Tycker jag att det är kul?

Icke!

Aldrig mörda på en lörda
för det verkar skumt,
det tycker jag är dumt.

Hoppas jag inte stryper nån med dammtrasan idag...

Tur jag ska åka med yngste sonen till Härnösand och kolla på Halloweenutstyrsel också, det verkar mycket roligare!

Terrass eller balkong?

Omoraliskt låg moral

Jag har under lång tid vägrat gå in på McDonald´s. Dels tycker jag inte deras hamburgare är goda, dels är jag emot den multinationella tanken bakom företaget. Att se ungdomar arbeta för vad jag kan gissa är en minimal lön får mig att må illa. Aldrig någonsin har jag sett en medelålders man eller kvinna stressa vid stekbordet eller krampaktigt knappa in beställningarna.

Efter Uppdrag Gransknings klargörande reportage igår om städarnas skandalösa förhållanden har jag definitivt bestämt mig. Aldrig mer donken. Inte heller Max eller Burger King för den delen heller.

Hur är vi människor funtade egentligen? Hur kan någon låta personer med invandrarbakgrund i princip agera slavar? De jobbar sex timmar varje natt, sju dagar i veckan - för 6000 kronor! Jag har väldigt svårt att tro att inte hamburgerkedjornas ledning var införstådda med detta. Visserligen köper de en tjänst av ett annat företag, men lite kontroll och insyn måste man väl ändå ha?

Det här säger mycket om stora och konkurrensutsatta företag, men det säger ännu mer om oss människor. Vi är beredda att offra vår nästa för att själva göra en ekonomisk vinst. Jag kan dra en parallell till lågpriskedjorna. För att vi ska kunna köpa kläder, tyger, inredningsartiklar, you name it, sliter folk i låglöneländerna halvt ihjäl sig. Arbetsrättsliga rättigheter är ett begrepp de inte ens kan stava till än mindre förstår vad det innebär.

Det värsta är att det känns som om vi vanliga Svenssons inte kan göra någonting. Därför att vi egentligen inte VILL göra någonting. Vi vill ha de här billiga varorna - oavsett om det är hamburgare, textilier eller annat. Folk upprörs nu storligen och hamburgerkedjorna kommer säkerligen att minska sin försäljning under några dagar. Sedan har folk glömt bort det hela - och börjar äta där igen.

Selektivt minne. En ovilja att förändra våra liv. Sticka huvudet i sanden-mentalitet. Hålla för öronen och säga "woa-woa-woa". Sånt är vi bra på!

Fast jag vill inte vara sån. Jag vill förändra. Och ett av de sätt jag kan göra det på är att bojkotta.

Från och med nu vägrar jag att köpa mig billigt. Jag vägrar handla billigt! Slut med slit och släng!

Jämställdhetens floskelbingo

Igår hade jag förmånen att få dokumentera en intressant konferens om jämställdhet på Hotell Höga Kusten. Projektet Forum För Jämställdhet hade bjudit in till en slutkonferens med den lockande rubriken "Manlighet och kvinnlighet i förändring skapar framgång och motstånd".

Många tänkvärda och inspirerande ord sades under dagen. Jag fick också en hel del aha-upplevelser.

Bland annat berättade de båda föreläsarna Magnus Sjögren (Equal Space) och Anna Wahl (forskare på KTH) om olika floskler eller klassiska pärlor som förekommer om jämställdhet. Detta kan man bland annat höra...

• Det kommer att lösa sig med nästa generation.
• Vi har inga problem här.
• Det måste få tid.
• Kvinnor och män är ju faktiskt olika.
• Detär inte så att jag är emot jämställdhet, men...
• Vi måste börja i skolan/dagis.
• Det här med jämställdhet har faktiskt gått för långt.
• Jämställdhet handlar ju bara om självklarheter.
• Varför tas allt upp så negativt, finns det inga goda exempel?
• Jämställdhet är en lyxproblematik.
• Jag gillar inte ordet feminism, jag tycker det är viktigare att prata om människor.
• Måste det verkligen vara 50/50 överallt?

Handen på hjärtat - hur många av dessa brukar du tänka eller uttala. Personligen vet jag med mig att jag använt mig av en hel del av uttrycken... Det fick mig att fundera!

Om att tänka nytt...

De dansar där uppe - klarvaket
är huset fast klockan är tolv
Då slår det mig plötsligt att taket
mitt tak är någon annans golv

Nils Ferlin

Bilpool på landet en utopi?

Att vara frilansande skribent och medieproducent är mycket intressant och lärorikt. Dagligen kastas jag mellan olika ämnen som jag på kort tid ska sätta mig in i. Dagens utmaningar består bland annat av textöversättning av en vandringsguide om Högakustenleden och skrivande av en artikel om bilpooler i Gävleborg. Ska också förbereda mig inför ett jobb på en konferens imorgon samt förbereda arbetet inför framtagandet av en broschyr om jämställdhetsarbete i några av Kramfors företag.

Det som för stunden fångar mig mest är bilpoolerna. Jag attraheras storligen av idén att själv inte äga bil utan dela en med andra. Mest troligt skulle bilåkandet minska radikalt om man tvingades tänka igenom sitt körande samt boka en bil. Gärna då en miljöklassad bil.

Nu är det dock tämligen omöjligt att delta i en bilpool när man bor på landet, som jag gör. Dels finns det mig veterligen inga bilpooler i Höga Kusten, dels försvårar den geografiska verkligheten, min arbetssituation och det faktum att barnen har mängder av aktiviteter och kompisar på avstånd. Vi är helt enkelt för beroende av bilen, reser betydligt mer än de 1200 km som sägs utgöra ett tak för när bilpooler kan vara ett bra alternativ. Faktum är att familjen Granbäck har två bilar. Trots att vi egentligen inte vill av miljö- och kostnadsmässiga skäl.

En sak som min man drömmer om just nu är en släpvagn. Jag som ekonomisk fruga håller dock emot en smula, varför lägga ut pengar på ett ting som oftast står oanvänt.

Då slår det mig plötsligt - kanske skulle man kunna göra en släpkärrepool? Någon som är intresserad?

Välkommen till en ny vecka!

Måndagmorgon och en ny vecka har börjat! Som ett oskrivet blad ligger den där och bara väntar på att fyllas. Mina närmaste dagar är dock tämligen fullskrivna redan. Det snurrar på som sjutton på jobbfronten och kvällarna är näst intill hysteriskt upptagna av olika möten och skjutsningar av barn.

Men det är väl så det ska vara. Man ska liksom veta att man lever! Och leva, det försöker jag göra fullt ut! För jag gillar mitt liv! Skulle inte vilja göra många ändringar. Det skulle i så fall vara att fixa till ett bättre arbetsrum, lite mer i skymundan där jag verkligen känner att "nu går jag till jobbet". Det är svårt att koncentrera sig när två killar spelar fotboll i hallen utanför. Duns, duns, spark, spark... skriiiik!

Samtidigt gillar jag att att arbeta hemifrån, jag finns till hands på ett helt annat sätt än många andra föräldrar för mina grabbar. Är också medveten om att jag aldrig skulle hinna med alla mina åtaganden om jag hade "normal" 8-5 kontorstid. Nu kan jag jobba när jag vill, hur länge jag vill och med vad jag vill.

Det är skönt att vara egen boss!

Blödstörtning och "viktiga" samtal

Ibland kan jag bli riktigt orolig för mig själv. Vad är det som händer, liksom...

Den här veckan har jag vid två tillfällen fått telefonsamtal från folk som undrar "var är du, du skulle ha varit här nu". Jäääääääklar, det hade jag förträngt! "Åh, herregud", löper tankarna genom huvudet, "så pinsamt och trist." Men det är bara att ta tjuren vid hornen, kasta på sig nåt snyggare än mjukisbrallor, dra en kam genom håret och rejsa iväg med opeln. Bättre uppladdning än att komma en halvtimme för sent till en söndagsmiddag kan man ju tänka sig.

Hemma hos Anne-Sofie var aktiviteten som vanligt i full gång. Vid en middag på Mobacken får man nämligen inte gå till bords utan att ha sonderat sitt inre jag en smula och funderat kring angelägna samtalsämnen.

Sedan var det bara att sätta igång. Fem för mig totalt okända människor fanns vid bordet. Samtalet flöt till en början lite tvunget, men allt eftersom lossnade det. Utan vin eller annan alkohol. Fem timmar försvann som i ett nafs och det fanns inte tillstymmelse till kallprat eller artigt frågande. Alla var ärligt och uppriktigt intresserade av varandra och det fanns ingen hejd på funderingarna.

Vad är det som formar ens tankar? Hur går jag vidare i livet? Är livsprojektet jag själv? Hur uppnår man balans? Vad ÄR balans? Alla berättade öppet ur sin egen erfarenhet och lyssnade lyhört på andra.

Fascinerande att kunna prata så öppet med totala främlingar. Min fråga är bara varför sådana samtal så sällan förs med de man känner? Är det på grund av rädsla för att bli sårade som vi väljer att upprätthålla fasaden utåt? Något man inte behöver göra med okända.

En sak vet jag dock - jag skulle gärna prata lite oftare om livets väsentligheter med dem som jag räknar till mina vänner. Men det känns inte som om det finns tid till det... livet är liksom i vägen...

3-årskalas

Ibland får jag nästan panik när jag inser hur fort allting går. Hur livet tutar på i 180 knyck och jag inte hinner med.

Idag kom en sådan där känsla när vi besökte min bror och hans familj i Ö-vik. Orsaken var att brorsans son Oscar fyllt 3 år, vilket naturligtvis var jätteroligt att fira. Paket, tårta och glada skratt är ju liksom aldrig fel.

Men så började jag berätta om när Anton fyllde 3, då var Gustaf nyfödd. Det känns alldeles som igår - och nu är de 12 respektive 9 år! Jag insåg att det minsann inte var igår jag hade småbarn. Det är faktiskt 9 år sedan Anton var lika gammal som sin minsta kusin, nästan ett helt decennium... Burr!

Som ett brev på posten dyker så nästa tanke upp: "De här 9 åren har ju gått så fort, då kommer nästa 9 att gå lika fort". Vips var Anton 21 i mitt huvud. Universitetsstuderande och utflugen för gott från hemmet. Kanske har han sambo. Kanske är jag FARMOR då?

Shit, det är inte bra att tänka så här. Livet försvinner i ett totalt intet liksom. Nä, det är bäst att leva här och nu. Ta tillvara på både barnen, maken och sig själv, njuta av den tid och det liv vi har ihop. För tillsammans, det kommer vi alltid att vara - på ett eller annat sätt. Kärleksbanden kan ingen kapa.

Fast tänk - nästa år fyller Stefan 50 år! Herregud, det är bara 15 år kvar till pensionen! Men då glömmer jag förstås att jag vid senaste födelsedagen blev 40 och har 25 år kvar att jobba...