Ha en underbar första advent!

Sånt man inte visste att man saknade

Häromdagen åkte jag bil med en god vän. Vi pratade om allt möjligt och kom av någon anledning in på reklam. Hon berättade om ett flersidigt reklamblad hon en gång fått som var fyllt av de mest "fantastiska" ting. Till och med saker som hon inte existerade och som hon aldrig trott att det fanns behov av.

En sådan sak var nagellackstorkaren. En liten manick med en fläkt dit man stoppade sina nymålade naglar och - voilá - några sekunder senare kunde man ståta med eleganta damiga fingrar.

Jag hade heller aldrig hört talas om en sådan tingest. Än mindre känt behov av något liknande. (Jag målar nämligen aldrig naglarna...)

Döm om min förvåning när jag vid en slösurfning på nätet råkade hitta en BLÅSAPA NAGELTORKARE!










Amazing, eller hur? Eller ska man säga Fucking unbelievable? Äh, det räcker med Remarkable, tycker jag.

Läs mer om Blåsapan och andra roliga saker på http://www.coolstuff.se/

Modershjärtat bultar oroligt

Mitt hjärta rymmer så mycket kärlek till mina söner. Så mycket kärlek att jag inte riktigt själv förstår det. Jag älskar dem förbehållslöst och de känner likadant gentemot mig. Det är jag säker på. Det är jag mest säker på i hela livet.

Men nu känner jag en stark oro och är osäker på om jag gjort rätt val. Som egenföretagare med kontoret hemma har jag kunnat vara till hands för mina grabbar. Jag har vinkat av dem när de åkt till skolan på morgonen och glatt kunnat ropa "hallå, hur har ni haft det idag?" när de kommit hem. Jag har helt enkelt gett dem en lugn, trygg och harmonisk tillvaro. Ja, det är klart, Stefan är också delaktig i detta.

Fast i den här bloggen finns det bara plats för mammafunderingar. Just nu.

Sedan två dagar jobbar jag i Härnösand. Åker strax efter sju och kommer hem vid fem. Det är en stor omställning för grabbarna att behöva sköta morgonbestyren själva (även om de i princip varit självgående innan) och komma hem till ett tomt hus.

Ikväll grät Gustaf floder...

Åh, mitt hjärta värker sönder. Vill jag det här? Det viktigaste är ju mina barn! Fast jag tycker om mitt jobb också... Omställningen är stor för oss alla!

Tålamod

Nej, tyvärr är det inte mitt pepparkakshus. Men jag önskar att det vore det.

I många år envisades jag att baka egna pepparkakshus. Jag tillhör nämligen den traditionsbundna sorten som gillar att pyssla, fixa och dona. Men någon ingenjör av ätbara hus, det kommer jag aldrig att bli.

Mitt tålamod räcker nämligen inte på längt när till. Irritationen börjar gro redan när det är dags för kavling. Sedan kan ni ju gissa vilken hysterinivå jag befinner mig på när det är dags att sätta ihop de knöliga och icke raka väggarna med taket. När bakpenseln är fullproppad av smält, men stenhårt stelnat, socker. Hurvasligen - några pepparkakshus blir det aldrig mer i det Granbäckska residenset.

Men vanliga pepparkakor, det har vi bakat. Det vill säga barnen kavlade och tog ut gubbar, gummor, granar, bockar och annat. Modern i huset, hon gjorde processen kort genom att forma degen till en rulle och sedan skära tunna skivor.

Dagens sensmoral: även fula ickejuliga pepparkakor kan skapa inre tillfredsställelse.

Kluge Worte

Der Segler wartet nicht auf Wind.
Er nimmt selbst das Ruder in die Hand!














Min äldste son Anton under en härlig seglats förra sommaren.

På allmän begäran

För ett tag sedan avaktiverade jag funktionen som gör att ni läsare kan skicka kommentarer till mina inlägg. Tyckte det kändes så trist när inlägg på inlägg blev okommenterade. Det kändes som om jag inte hade några besökare liksom.

MEN nu vet jag ju att jag har några trogna bloggläsare där ute i cyberspace. På allmän begäran, det är faktiskt flera som hört av sig och velat skriva en reflektion, inför jag härmed kommentarsfältet igen.

Så nu jäklar skriver ni... ;-)

85-årsfirande

Mina kära bloggläsare (jorå, jag vet att ni är några stycken...), det finns ett modeuttryck jag skulle vilja använda nu.

Livspusslet är inte alltid lätt att få ihop!

Jag gillar det uttrycket. Fast det bär mig lite emot att ta det i min mun, eftersom så många anammat det. Då blir jag lite anti så där.

Men vad ska jag säga då? Kanske nåt i stil med: jag har skitmycket att göra hela tiden och håller på att krevera på alla måsten och borden?

Mja, lite rätt är det, men inte hela sanningen. Stortrivs samtidigt med livet på ett helt galet skönt sätt. Känner mig priviligerad att ha det så bra.

Nåväl, ett av helgens måsten som bara andades trevlighet och "detta-vill-jag-inte-missa" var uppvaktningen av min mormor som fyllde 85 år igår. Hon berättade att hon på morgonen suttit och funderat tillbaka på sitt liv och summerat lite. Jag önskar att jag kunde ta del av alla hennes minnen. Undrar också hur mina tankar kommer att gå om sisdådär 44 år när det är min tur att ta emot släkten för högtidsfirande. Då har också jag förhoppningsvis både barnbarn och barnbarnsbarn.

Nyhetsvärderingar

En av de ledande nyheterna idag är att Katrineholm är Sveriges tråkigaste stad. Ursäkta, men vad är det för nyhetsvärdering? För det första är det ingen riktig nyhet, inget som har inträffat eller är på gång. För det andra är det en svensk penningatörstande tidning som inititerat omröstningen.

Jag undrar verkligen hur det går till när man röstar på sin hemstad i en sådan negativt vinklad undersökning. OK, jag kanske inte tycker att Kramfors är världens bästa eller vackraste stad, men jag skulle aldrig gå ut och medvetet göra ned min kommunkärna. Till vilken nytta skulle jag göra det? Skulle det då helt plötsligt poppa upp roliga konserter, uteserveringar och evenemang? Skulle Kramfors nedläggningshotade bio räddas om jag röstade på staden som Sveriges tråkigaste?

Det som så få av oss har fattat är att allt hänger ihop med oss själva. Vill vi ha affärer kvar, måste vi vara köptrogna och handla där. Vill vi ha en biograf i Kramfors, måste vi också se på film just där.

Vill vi att andra ska tycka att just vår stad är fin och bra, måste vi själva också göra det!

Att sedan medierna så lätt plockar upp negativa nyheter är en annan diskussion. Hade det inte varit roligare att få rösta om Sveriges vackraste bygd? Då hade Nordingrå och Höga Kusten lätt legat i topposition!

Vad var det jag sa...

Ingenting är oändligt. Det var ju det jag visste. Kolla HÄR!

Skämt åsido så har jag faktiskt läst att det börjar bli trångt i cyberspace och att det nu finns krafter som jobbar för att åtgärda det. Tänk vad människan kan! Men fixa vår viktigaste uppgift, det vill säga rädda jorden till kommande generationer, det verkar inte lika prioriterat i allas ögon.

Too bad!

I vått och torrt, i ur och skur...

Här är Gustaf och hans trogna vapendragare Hampus. De har varit bästa kompisar sedan 2-årsåldern när de gick på Järnstagårdens dagis. Inte en enda gång under de sju år som gått sedan dess har de bråkat. Inte ett strul, inte ett ont ord - bara tycka om och trivas ihop!

Jag hoppas innerligt att deras vänskap är för livet. Den känns unik!

Sveriges bäste bloggare?

Jag har några bloggar som jag följer regelbundet. Min favorit just nu, har varit det ganska länge, är helt otippat Magnus Uggla. http://www.magnusuggla.nu/

Jag är ingen fan av hans musik, men imponeras av hans humor, sköna stil och förmåga att alltid slå huvudet på spiken. Med några korta meningar lyckas han alltid få till en punchline på slutet.

Sådant imponerar på en långrandig jäkel som jag...

Med spikskor rakt mot advent

Trots att jag genom åren regelbundet motionerat har jag aldrig varit någon sportfåne. Mer en som tvingat mig själv att lufsa runt för att hålla någon slags trivselvikt.

Latmasken fanns dock djupt rotad i mig och handtagen runt midjan förvandlades till slut till två rejäla bildäck. Så en dag i våras bestämde jag mig att det fick vara nog. Jag ville må bra, känna mig attraktiv och trivas i min kropp.

Löpning varannan dag, promenader däremellan gjorde att kilona smalt bort som margarin i en stekpanna. Det var så enkelt! Inget godis, bra och regelbunden mat och så motion! Det finns en hel industri som på olika sätt försöker få oss att köpa olika preparat, genomgå skönhetskurer, anamma GI-, Atkins-, flygvärdinne- och gud-vet-vad-metoder. När allt egentligen handlar om intag och uttag!

Numera känner jag behov av att röra på kroppen. Inte av att trycka i mig en kaka och sedan förbanna mig själv. Nu kan jag i princip äta vad jag vill (nåja, inom rimliga ramar), det försvinner med motionen.

Och jag har skaffat mig nya pålitliga kompisar. Sedan i fredags ingår löparskorna Icebug i mitt nätverk!

Höger eller vänster?

Titta på det här.

Åt vilket håll snurrar kvinnan? Vilken av din hjärnhalva är dominant?

Om jag koncentrerar mig kan jag faktiskt få kvinnan att stanna upp en kort sekund, för att sedan byta riktning. Det måste väl innebära en viss flexibilitet... ;-)

Mammarollen viktigare än allt annat

Gårdagen gick i idrottens tecken, eller rättare sagt ishockeyns. Vi tillbringade eftermiddagen i Swedbank magnifika arena i Örnsköldsvik. Orsaken var att MoDo och Brynäs skulle drabba samman. Det var dags för derby inom familjen!

Med två som håller på Modo (jag och yngste sonen) samt två inbitna Brynäsare (familjens fader samt äldste sonen) var det upplagt för nervterror. Jag var faktiskt riktigt nervös inför matchen - det var liksom upplagt för sura miner på hemvägen. Mitt önskeresultat var därför oavgjort.

Matchens första mål gjordes av Modos Fredrig Warg och jublet visste inga gränser. Jag blev också glad, men fylldes i samma stund av en längtan efter kvittering. För Anton är idrott nämligen något väldigt viktigt och jag ville verkligen inte att han skulle bli besviken. Och sur. Eller arg.

Mina modersinstinkter tog därmed överhanden. Varje gång Brynäs närmades sig Krizan önskade jag därför att bortalagets nolla skulle spräckas. Och det gjorde den. Tre gånger om till och med!

Slutresultatet blev 2-3 till gästande Brynäs. Äldste sonen (och maken) var helnöjda när vi gick till bilen. Jag med, eftersom ingen var ledsen och förbannad (jo, kanske Gustaf lite, men för honom är sport mer en lek och det gick snart över).

Så vad för slags supporter är jag då? Jag har alltid hållit på Modo, men ärligt... i läget med "vanliga" seriematcher bryr jag mig inte så mycket - vänta bara till slutspelet. Då är det slut med att smygheja på Brynäs!

Och du då?

En dag som den här reste Marco Polo till Kina.

Vad tänker du göra idag?

Glömde

Ikväll blir det Doobidoo - inget Idol den här veckan. Ni kom väl ihåg mitt "utbrott" förra veckan. Inget rödvin blir det heller, har köpt tre goda vackert färgade ciderflaskor (inte kan man väl skriva cidrar?). Yummie!

Kanske snart vuxen?

Det finns tillfällen när jag känner att "jo fasen, visst har jag utvecklats - jag är nog snart vuxen..."

Idag var en sån dag. Min yngste son har varit på en halvdags dansläger i Kramfors. Från Nordingrå där vi bor är det fyra mil enkel väg. Alltså ingen sträcka man bara skvimpar in på en kafferast för att glad i hågen köra hem igen och återvända efter några timmar för att hämta.

Jag packade bilen med min gullklimp samt två andra barn. Tillbringade eftermiddagen arbetandes på biblioteket och hann faktiskt med en hel del. Hann också köpa ett par dubbade löparskor för 1300 kronor, men det är en annan historia.

Anyway. Klockan 17 var det så dags för dansens avslutning. Föräldrarna skulle hämta och vi skulle också bli bjudna på en grande final, dvs dansuppvisning.

Vem möter jag då om inte en blek, glosögd 9-åring som genast tog på sig jackan, mössan och skorna och sa:
- Nu far vi hem!

- Vadå hem? Ni ska ju ha dansuppvisning? Pappa har ju tagit bussen från Härnösand bara för att titta på dig! (Behöver jag säga att jag var irriterad?)

Min son är dock inte så lätt att tvinga till saker och ting, jag ville inte heller göra det. Så minsta medlemmen av familjen Granbäck satt hela uppvisningen och surade bakom ryggen på sina föräldrar. Och jag sa ingenting!

Fatta! Hade det varit för några år sedan hade jag tvingat fram honom. Av princip. Men nu kände jag att jag måste respektera Gustaf och hans känslor. Även om han inte kunde sätta ord på varför han inte ville dansa så räckte hans ovilja för mig.

I bilen gav jag honom en stor godisburk från Dollarstore istället för en skopa ovett. Nu ligger han helt däckad på soffan och sover, så jag vet att jag gjorde rätt. Fast det kändes ärligt lite snopet...

Dagens citat

De flesta människor är så lyckliga som de bestämt sig för att vara.
Abraham Lincoln

När kroppen vill, men inte hjärnan

Det här med att vara morgonpigg kan vara ett gissel. I vanliga fall tycker jag det är underbart att vakna tidigt och smyga ned innan resten av familjen vaknar. Men nu börjar det gå till överdrift. Och jag skyller fortfarande på vintertiden, har inte hunnit ställa om mentalt än.

I morse vaknade jag 04.19. Det var som om en strömbrytare slagits på och BANG var hjärnan igång. En och en halv timme senare var det bara att kapitulera och lämna den varma sänghalmen.

Det värsta är att allt sedan hamnar i en ond spiral. Jag kommer att vara dödstrött ikväll, somna framför TV:n, sussa mina 6 timmar och - vakna ännu tidigare imorgon. Undra vad jag ska göra?

Ett glas vin eller två ikväll, tänker du. Sorry, då blir jag ännu tröttare. Och vin på morgonen är ju inte att tala om...

Historiska åsikter

Ett av mina arbetsuppdrag för tillfället är att intervjua ett antal företag i Kramfors kommun om deras jämställdhetsarbete. Ett mycket trevligt och intressant uppdrag, som föregåtts av en del research. I min jakt på kunskap hittade jag en kartläggning över hur män sett på kvinnor genom århundradena.

"Kvinnan är i förhållande till mannen vad slaven är till sin herre, kroppsarbetaren till den intellektuelle, barbaren till hellenen. Kvinnan är en outvecklad man." (Aristoteles 300 före Kristus)

På ett kyrkomöte i Nicea år 585 fanns följande på dagordningen: "Kan kvinnan över huvud taget räknas till människosläktet?" Efter tre dagars häftig debatt och votering fastställdes med en rösts övervikt att kvinnan tillhörde människosläktet.

"Om en kvinna går och är trött av ständiga barnafödslar och till sist dör därav så är däråt inget att göra. Låt henne bara dö. Hon är i världen för att föda barn." (Martin Luther 1500-talet)

Den gode Luther yppade också följande: "Naturen har gett kvinnan breda höfter och en stor bak och har därmed tydligt tillkännagett att kvinnan ska sitta stilla och passa sitt hus."

!!!!

Vad ska man säga? Inte underligt att kampen ännu inte är avslutad... Och kyrkan är än idag lika konservativ. Jag tänker då på rätten för homosexuella att ingå äktenskap.

Var är brudarna?

Läste ni den intressanta artikeln i dagens DN om kvinnoöverskottet i Kina? Det enorma landet har idag 37 miljoner fler män än kvinnor och antalet ungkarlar blir bara fler och fler. Varför är det så här?

På grund av landets ettbarnspolitik har tiotals miljoner kinesiska familjer medvetet valt bort flickorna. När läkaren vid fosterdiagnostiken ser att fostret är av feminint kön gör han tummen ned, vilket får de majoriteten av föräldrarna att välja abort.

Skälet är främst ekonomiska, föräldrarna vill ha en pojke som kan försörja dem på ålderns höst. Ett annat skäl är att släktens namn ska föras vidare.

Tack och lov har vi inte en sådan medveten politik för att hålla nere befolkningssiffrorna. Här är det snarare tvärtom. Min hemkommun Kramfors har alltjämt ett vikande underlag och man välkomnar varje ny individ.

Men en sak slog mig. En fenomen där vi är lika med Kina, men som jag faktiskt aldrig tidigare reflekterat över. Det handlar om att föra släktens namn vidare - varför är det i mångt och mycket förbehållet män? Jag bytte gladeligen Könberg mot Granbäck. Jorå, med det efternamnet var beslutet kanske inte så svårt... men ändå. Visst finns det män som byter till sin frus efternamn, men det handlar ofta om att kvinnan har ett väldigt annorlunda och eget efternamn. Jag känner till exempel en Bo Hansson som blev Bo Arketeg.

Sedan är det ju en del som envisas med att ha dubbelefternamn - för mig skulle det blir Ann-Cathrin Könberg-Granbäck. Nä tack, det är nog svårt att få folk att stava mitt förnamn rätt.

Vart vill jag då komma med detta inlägg? Jo, visst är det konstigt att det än idag är det "normala" att kvinnan tar sin mans efternamn? Att hon går in i hans släkt och för det namnet vidare. Om en man vill ta sin makas efternamn höjer vi nog många gånger på ögonbrynen. "Åhå, ska han det?" Lite weird, så där.

Time flies...

Satt i bilen på förmiddagen på väg hem från ett jobb. Snöglopp längs E4:an, vindrutetorkaren viftade frenetiskt och det var minsann lite halkigt.

Helt plötsligt kom mina tankar in på en utlandsresa till Kanarieöarna som jag och min familj gjorde i början av december ifjol. Och jag drabbades av vild och oresonlig längtan dit igen...

Inte för att jag otrivs med vintern på något sätt. Mer för att vi hade en sådan underbar tid tillsammans. Sol, värme, slappa vid poolen, en drink i ena handen och en bra bok i den andra. Vi hade all tid i världen att vårda och uppskatta varandra.

Mmmmmm.... jag vill åt den känslan igen. Enda gången jag är i närheten av den är när vi seglar på sommaren. I en segelbåt kan man liksom inte göra nåt annat än att vara tillsammans.

I like!

Snööööö!

Tjoho! Nu har det kommit ett snötäcke värt namnet! Uppemot en decimeter ser det ut som. Och flingorna singlar fortfarande ned.

Jag är glad som ett barn - jag älskar vintern!

Idag har vi fixardag på Järnstagården. Känns lite konstigt att putsa fönster i snöfall, men det blir nog bra. Jag brukar alltid ha en trevlig stund med Åsa Mattsson när vi putsar fönster! Prat, diskussion och liiiite skvaller. Bara najs!

Att byta plats

Usch, vad jag ogillar reklampauser! Och ännu värre är när TV4 visar nyheter mitt i en bra film. Ser just nu en lättsam och smårolig film och en tjej och hennes mamma som oavsiktligt byter kroppar. Naturligtvis uppstår det en massa förvecklingar, både roliga och tankeväckande.

Den här filmen får mig att tänka på en krönika jag skrev för nåt år sedan i Tidningen Ångermanland. Så här är den...

En god vän uttryckte en gång lite halvt desperat ”Oh, jag önskar jag kunde klona mig själv!” Vardagssituationen med hus, familj, djur och jobb, jobb, jobb kändes övermäktig och hon önskade kraft någonstans ifrån.

Visst känns situationen igen? När dygnets alla timmar är fullspäckade av krav, både ”riktiga” och självpåtagna måsten, kan livet faktiskt te sig dystert. Min väns önskan om duplicering var skämtsamt yttrad, men en stor portion allvar fanns där bakom.

Vem har inte någon gång funderat över livet och dess mening? När den grå lunken stelnat till själlösa rutiner, när det man egentligen tycker om att göra inte längre förmår att skänka glädje och när till och med fritidsintressena känns stressiga. Då är det lätt att desillusionerat sucka ”Jaha, är livet inte mer än så här?”

Det är klart att tillvaron ska kännas ljus! Min inställning till livet är att jag ska må gott i det och det kan jag bara göra genom att tänka glada, positiva tankar om mig själv och min familj.
Lättare sagt än gjort, kanske någon tänker nu, men jag är helt övertygad om att det man matar sin hjärna med blir självuppfyllande. Intalar jag mig själv att jag är otillräcklig, liten och värdelös blir jag också det. Den verkligheten provade jag som lärare och, tro mig, det är inte kul.

Många av de trista måsten som finns har man själv skapat, vilket följaktligen innebär att ett förändringsarbete till syvende och sist hamnar på den egna listan över åtaganden.

I mitt hem har vi till exempel dragit ned på städningen till ett minimum. Vi håller en ständigt hög nivå på att plocka undan, men dammtorkning och golvskurning tillhör exklusiviteterna. Att dela på hushållssysslorna är en självklarhet, dock inte rakt av i rabiat jämställdhetsanda utan mer av praktiska skäl, intresse och fallenhet.

Men trots positivt tänkande och minskning av trista krav kan jag ibland ändå känna ett frustrerat invärtes skri bubbla upp från magen. Jag vill nåt mer, jag vill nåt annat, jag vill, jag vill jag vill…

För det är när JAG inte får plats i mitt liv som missbelåtenheten infinner sig. Min väns fundering om kloning känns därför faktiskt lite kittlande. Om det fanns fler Ann-Cathrin skulle ju alla möjligheter öppna sig!

Ann-Cathrin2 skulle bara ligga på sängen och läsa bra böcker. Ann-Cathrin3 föredrar att sätta sig under en björk i vitsippsbacken för att studera vårfåglarna och lyssna till humlornas surr. Den sportiga delen av mig skulle få sitt lystmäte stillat genom att Ann-Cathrin4 ständigt befann sig i skidspåret på Vågsfjärden. Naturligtvis skulle solen alltid lysa och himlen vara vackert mörkblå.

Eftersom jag hela mitt liv bott på landet (förutom studieåren i Umeå) känner jag nyfikenhet på stadslivet och dess fördelar. Ann-Cathrin5 bor därför i en läckert inredd vindsvåning i Gamla Stan och är mitt inne i en lovande karriär som… ja, det är en hemlis. Men jag kan säga att Stockholmsjaget är smal, snygg och alltid följer de senaste modetrenderna.

Men å andra sidan finns det en Greenpeaceaktivist i mig också, så Ann-Cathrin6 har kastat pumpsen och iklätt sig fotriktiga kängor samt en bekväm outfit. Miljömedvetenheten är stor och åsikterna om hur samhället ska förändras för att följa den ekologiskt hållbara linjen är många.
Ann-Cathrin7 vore nöjd med om tiden skulle räcka till för att läsa dagstidningen i lugn och ro, kanske börja skriva på den där romanen som finns i huvudet, pussa oftare på maken och spela spel med barnen. Den 8:e upplagan vill lära sig fota manuellt.

Nr. 9 av mitt ego skulle frigöra mer tid till att hälsa på föräldrar och de närmaste släktingarna. Men 10:an tror jag skulle längta efter sitt ursprungliga jag; originalet av Ann-Cathrin.

För i slutänden är det bara att konstatera – jag är rätt nöjd med livet som det är. Och alla de olika Ann-Cathrinarna finns ju faktiskt redan i någon form. Förutom karriäristen i Stockholm då… men man kan jobba bra med Nordingrå som bas också!

Heja heja...

Marie Picasso!

Är egentligen dödsless på Idol, men hamnar på nåt konstigt sätt alltid framför det programmet på fredagar. Trots att Doobidoo är mycket bättre. Måste bero på att mitt liv är trist ur ett socialt perspektiv. Att jag tittar på sådan skit jag egentligen inte vill alltså. Likaså att sitta och skriva några rader om det hela här. Och tro att nån bryr sig...

Skulle önska att nåt omvälvande händer - nåt som skakar om det trygga och invanda. Men vad vet jag inte.

Så nu väntar jag bara på att få se när Andreas åker ut.

Ciao!

Dagens visdomsord

Det är verkligen ingen vidare mening med att uppleva intressanta saker som översvämningar om man inte får vara två om dem.
Det är bra mycket trevligare att vara två.
(Källa: Nalle Puh)

På önskelistan: mer miljötänk mot oss medborgare

För tredje gången gillt (de andra två har blivit avslagna) söker Kramfors kommun nu bidrag ur klimatinvesteringsbidraget Klimp. Sammanlagt handlar det om energieffektiviseringar för drygt 400 miljoner kronor, som ska minska utsläppen av koldioxid. Ansökan görs tillsammans med ett antal företag och fokuserar bland annat på att bygga ett nytt industrispår vid Dynäsfabriken, bygga om ångpannan vid Bollstasågen och konvertera el till pellets vid Hotell Höga Kusten. Dessutom tänker man sig bygga om hetvattencentralen i Kramfors samt lära förare av entreprenadmaskiner att köra sparsamt/eco-driving.

Bra så! Mycket bra till och med!

Men jag skulle också önska att man satsade på öppna ögonen hos kommuninvånarna, alltså lägga lite krut på upplysning och attitydpåverkan. Det kan också ske med konkreta insatser, till exempel att skapa bilpooler, förmå fler mackar att sälja etanol, jobba för en ökad status att åka kollektivt, satsa på fler pendlarparkeringar (se bara hur bra den i Ullånger blev) och så vidare. Det finns mängder av saker som vi vanliga kan göra för att dra vårt strå till stacken.

Det jag saknar hos Kramfors kommun är ett långsiktigt miljötänkande och miljöengagemang som är riktat till oss medborgare.

Överraskande sammanträffande

Igår hade jag ett verkligt trevligt sammanträffande. Jag var på ett av Höga Kustens större företag för att göra en intervju. När hälsningsproceduren nådde en av männen glimtade det plötsligt till i min skalle - honom kände jag igen! Det visade sig vara en gammal klasskompis från gymnasietiden på Ådalsskolan. Superkul eftersom jag inte träffat killen sedan examensdagen i juni 1985.

Det har alltså gått 22 år sedan jag såg honom sist och jag kan ärligt säga att jag inte tänkt många gånger på honom. Ändå fanns hans förnamn genast i min hjärna.

Mötet blev extra roligt för mig, eftersom killen hade förändrat sig så totalt. I skolan, jag minns honom också från högstadiet, var han blyg, försagd och lite nervös. Annorlunda. På högstadiet kan jag gissa att han inte hade det alltför roligt. Jag har dock inget minne av att någon i vår gymnasieklass var taskig eller nedlåtande, vi var en trevlig grupp (som jag minns det i alla fall). Däremot var han väl aldrig riktigt inne i gemenskapen, mest beroende på att han var så udda.

Nu var det som om killen genomgått en metamorfos! Den blyge och i våra ögon konstige pojken hade förvandlats till en säker och öppen man. Så jäkla kul att se!

Och det är väl så det är - människor förändras och om man bara bortser från de etiketter som klistras på oss kan vad som helst hända. Själv hade jag också en töntstämpel i pannan under uppväxttiden i Ullånger. I tonåren "hängde" jag med ett kristet gäng, vilket andra inte tyckte var så hippt. Men vi hade verkligen jättekul, vi var ett 20-tal tjejer och killar i samma ålder som träffades i Docksta på lediga stunder. Vi hittade på allt möjligt och omöjligt. Samtidigts som vi diskuterade tro, värderingar och kristenhet lyssnade vi på hårdrock, tittade på hemska videofilmer och... gick på hajk i skogen.

Just det faktum att jag valde bort "tuffa gänget" i Ullånger mot "kristna mesarna" i Docksta gjorde att jag tappade kontakten med många barndomskompisar. Sedan har jag ju alltid tillhört den snacksaliga skaran, vilket säkert också retade Ullångerstuffingarna. De visade att de tyckte jag och mina kompisar var nördiga - och jag svarade tillbaka! Och skrattade dessutom högt och vägrade sluta synas. Vilken oerhörd fräckhet.

Självklart har jag, precis som mannen jag träffade, gått vidare i livet och har det så bra man bara kan. Jag undrar dock om han, precis som jag, har ett litet ledset barn inombords som gråter över det faktum att man har varit betraktad som fel...

Fast ärligt - det är inte många av tuffingarna som det blivit nåt av. Det är liksom tuffingarnas roll att hävda sig på bekostnad av andra. När det inte finns någon att trycka ned krymper de till ett intet. Och - vem bryr sig om det?

Tajming

Att vara på rätt ställe på rätt plats - viktigt. Kolla in den här länken http://sawse.com/2007/11/02/25-photographs-taken-at-the-exact-right-time

Den här är också kul - säger inte så mycket om fåglar, mer om det mänskliga beteendet...

Nä, så vare inte...

Läste precis att Anders Pihlblad är öppet homosexuell och har pojkvän. Eller åtminstone hade pojkvän.

Då handlade det nog bara om människor som ville ha en trevlig kväll tillsammans. Vicket antiklimax det blev...

Men fotografen - var sjutton kom han ifrån? En frilansande hungrig jäkel som bestämt sig för att hitta en godbit?

En sådan journalist kan jag aldrig bli. Det är under min värdighet. För ett tag sedan fick jag ett telefonsamtal från en person som tipsade om att Grynet (inte Mollvig utan hon med rosa klänning, tiara och girlpower-taingenskit-attityd) skulle gifta sig i Nordingrå. Det var hysch-hysch på hög nivå. Ironiskt nog var det faktiskt ägaren av stället där bröllopsfesten skulle hållas som tog kontakt.

Men att jag skulle smyga omkring i buskarna utanför, kika in genom fönstret, trixa in objektivet för att få ett shot var helt omöjligt. Om Grynet och hennes blivande man ville ha en privat högtid som inte skulle förstöras av utomstående nyfikna, så inte tänkte jag vara den som klev över gränsen.

Jag hade säkert kunna sälja fotona dyrt till Se & Hör, Svensk Damtidning och andra tidskrifter. Men nej tack. Sådan är inte jag.

Modde igen

Apropå moderaterna, så finns det en sak som jag är brydd över. Det gäller Schenströmaffären. Hur i hela friden kunde det komma sig att det fanns en fotograf lägligt placerad vid den där restaurangen? Och så undrar jag helt stilla om det inte var så att Ulrika Schenström faktiskt var lite förälskad i Anders Pihlblad. Och han i henne? Det vill jag gärna tro. Fast det ursäktar förstås inte att de lämpade över notan till Nyheterna. Och det faktum att hon hade "jour".

Fasen, jag undrar också vad som händer i människor som får dem att tappa moralen och omdömet. Visst borde väl Schenström, som säkert är en intelligent kvinna, ha förstått att det hon gjorde var emot reglerna?

Mycket roligare än moderaterna

Här är en liten filur som jag och min man föll för långt innan vi fick barn. Pingu är en favvo än idag.

Moderat soppa

Maria Borelius, Cecilia Stegö Chilò, Anders Borg, Tobias Billström, Ulrika Schenström, Nikola Clase och nu senast Carl och Charlotte Cederschiöld - raden av moderata toppolitiker med topplöner som orsakar skandal växer...

Jag har bara ett ord att säga - sjaskigt!

Det är aldrig för sent...

Så har vintern hälsat på för andra gången i Höga Kusten. Blött och slaskigt är det, så snön lär inte ligga kvar den här gången heller.

Däremot fick nederbörden den positiva effekten att jag fick tummen ur... De inköpta blomsterlökarna kom äntligen ned i jorden. Med behövlig hjälp av svärmor och äldsta sonen.

Bättre sent än aldrig...

Jag är ÖVERNORMAL!

Äntligen har jag fått det bevisat - jag är smartare än de flesta!

Närå, jag har inte drabbats av hybris, bara gjort Illusterad Vetenskaps intelligenstest. Det säger att jag tillhör resultatkategorin Övernormal, det vill säga hade bättre resultat än 85% av populationen.

Man kan säga vad man vill om testet (finns en del kritik att framföra, speciellt på den språkliga delen), men det var ganska kul att utmana sig själv. Naturligtvis lyckades jag bäst på ordtestet, men även den matematiska delen och det logiska tänkandet gick bra.

Hej och hå. Övernormal. Sanningen å säga ligger den kategorin faktiskt bara snappet över genomsnittlig. Hade ju hellre velat prestera hög och mycket hög. Fast nu tänker jag som en kvinna igen, duktighetssyndromet slår till. Varför ska jag vara så perfekt hela tiden?

Ska uppmana min man att göra testet ikväll, tror han platsar i Mensa.

Du då? Ska du inte en gång för alla (hihi) slå fast var du ligger på intelligensskalan. Besök http://www.illvet.se/htm/IQTest/sv/index.html

Tjingeling!

Lyckan ligger närmare än man anar

Ibland kan jag fyllas av sådana lyckokänslor att jag nästan spricker. Som idag under en joggingtur i arla morgonstund.

Som alla vet är Höga Kustens kuperade terräng inte att leka med, men när jag flåsande närmade mig toppen av en lång, seg backe uppenbarade sig lyckan! Solens strålar färgade omgivningen guldgul och på andra sidan väntade nedförsbacke och Edsättersfjärdens fiskeläge i maffigaste höstskrud.

Tröttheten var helt plötsligt som bortblåst och jag kände mig som jordens lyckligaste människa när jag sprang rakt in i solen.

Svårare än så behöver inte livet vara!