Nej, tyvärr är det inte mitt pepparkakshus. Men jag önskar att det vore det.
I många år envisades jag att baka egna pepparkakshus. Jag tillhör nämligen den traditionsbundna sorten som gillar att pyssla, fixa och dona. Men någon ingenjör av ätbara hus, det kommer jag aldrig att bli.
Mitt tålamod räcker nämligen inte på längt när till. Irritationen börjar gro redan när det är dags för kavling. Sedan kan ni ju gissa vilken hysterinivå jag befinner mig på när det är dags att sätta ihop de knöliga och icke raka väggarna med taket. När bakpenseln är fullproppad av smält, men stenhårt stelnat, socker. Hurvasligen - några pepparkakshus blir det aldrig mer i det Granbäckska residenset.
Men vanliga pepparkakor, det har vi bakat. Det vill säga barnen kavlade och tog ut gubbar, gummor, granar, bockar och annat. Modern i huset, hon gjorde processen kort genom att forma degen till en rulle och sedan skära tunna skivor.
Dagens sensmoral: även fula ickejuliga pepparkakor kan skapa inre tillfredsställelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar