Överraskande sammanträffande

Igår hade jag ett verkligt trevligt sammanträffande. Jag var på ett av Höga Kustens större företag för att göra en intervju. När hälsningsproceduren nådde en av männen glimtade det plötsligt till i min skalle - honom kände jag igen! Det visade sig vara en gammal klasskompis från gymnasietiden på Ådalsskolan. Superkul eftersom jag inte träffat killen sedan examensdagen i juni 1985.

Det har alltså gått 22 år sedan jag såg honom sist och jag kan ärligt säga att jag inte tänkt många gånger på honom. Ändå fanns hans förnamn genast i min hjärna.

Mötet blev extra roligt för mig, eftersom killen hade förändrat sig så totalt. I skolan, jag minns honom också från högstadiet, var han blyg, försagd och lite nervös. Annorlunda. På högstadiet kan jag gissa att han inte hade det alltför roligt. Jag har dock inget minne av att någon i vår gymnasieklass var taskig eller nedlåtande, vi var en trevlig grupp (som jag minns det i alla fall). Däremot var han väl aldrig riktigt inne i gemenskapen, mest beroende på att han var så udda.

Nu var det som om killen genomgått en metamorfos! Den blyge och i våra ögon konstige pojken hade förvandlats till en säker och öppen man. Så jäkla kul att se!

Och det är väl så det är - människor förändras och om man bara bortser från de etiketter som klistras på oss kan vad som helst hända. Själv hade jag också en töntstämpel i pannan under uppväxttiden i Ullånger. I tonåren "hängde" jag med ett kristet gäng, vilket andra inte tyckte var så hippt. Men vi hade verkligen jättekul, vi var ett 20-tal tjejer och killar i samma ålder som träffades i Docksta på lediga stunder. Vi hittade på allt möjligt och omöjligt. Samtidigts som vi diskuterade tro, värderingar och kristenhet lyssnade vi på hårdrock, tittade på hemska videofilmer och... gick på hajk i skogen.

Just det faktum att jag valde bort "tuffa gänget" i Ullånger mot "kristna mesarna" i Docksta gjorde att jag tappade kontakten med många barndomskompisar. Sedan har jag ju alltid tillhört den snacksaliga skaran, vilket säkert också retade Ullångerstuffingarna. De visade att de tyckte jag och mina kompisar var nördiga - och jag svarade tillbaka! Och skrattade dessutom högt och vägrade sluta synas. Vilken oerhörd fräckhet.

Självklart har jag, precis som mannen jag träffade, gått vidare i livet och har det så bra man bara kan. Jag undrar dock om han, precis som jag, har ett litet ledset barn inombords som gråter över det faktum att man har varit betraktad som fel...

Fast ärligt - det är inte många av tuffingarna som det blivit nåt av. Det är liksom tuffingarnas roll att hävda sig på bekostnad av andra. När det inte finns någon att trycka ned krymper de till ett intet. Och - vem bryr sig om det?