Jag som brukar skryta med att jag aldrig är sjuk och inte har ont någonstans. Det kan jag verkligen ta tillbaka nu.
Har drabbats av en enorm nack- och ryggvärk. Känner tydligt att det har med mina timmar vid datorn att göra, eftersom värken sitter på högra sidan, bara på övre delen av ryggen och på nackkotorna. Jag hade tur som igår fick en akuttid hos sjukgymnasten, som ställde diagnosen "nerv i kläm vid nackkotorna".
Så nu ska jag göra små vridrörelser på huvudet för att eventuellt komma till rätsida med problemet. Käkar antiinflamatoriskt och känner mig faktiskt helsjuk. Det gör ONT och jag blir stel i hela överkroppen. Dessutom måste jag dra ned på arbetstimmarna vid datorn.
Därför säger jag ciao nu och går och lägger mig på soffan. Precis som gammfolke´... min mormor hon har alltid pratat om att "ligga planbädd" (dvs på en hård kökssoffa) - kanske är det det jag behöver?
30 september, 2008
29 september, 2008
Äntligen ordning på torpet... f´låt skorna
En av nackdelarna att bo i ett gammalt hus är att det finns väldigt få och små förvaringsutrymmen. För hundrade gången har jag och maken i helgen jobbat för att bringa lite ordning. Den här gången på skorna.
Vi gick från en pytteliten garderob där allt till slut låg huller om buller till en större förvaringsplats med nybyggda hyllplan. Det blev bra!
Fast visst kan man tydligt avläsa på fotot ovan att den kvinnliga sidan är i minoritet i det granbäckska hushållet? Inte en högklack så långt ögat kan nå. Däremot kängor och innegympadojor i rader.
27 september, 2008
En av alla dessa listor
Dagens vill ha: En hink nyplockade lingon för att koka till sylt. Jag vet, trååååkigt svar. Väldigt vuxligt.
Dagens klädsel: Mjukiskläder för hela slanten.
Dagens frisyr: Ja du, det gamla vanliga rufset. Borde göra nåt åt min stil faktiskt.
Dagens händelse: Hmm, not much. Leo var här och plockade äpplen åt grisarna, gills det?
Dagens låt: Money, money, money. Har betalat räkningar idag och jämarns så fort pengarna flyger iväg.
Dagens planer: Äh, va fan, dan är ju snart slut (22.48 piiiip). Ska slagga nu.
Dagens saknad: Tittade i fotoalbum och saknar tiden från när mina barn var riktigt små. De växer fasligt fort nu.
Dagens dummaste: Att Brynäs toppar elitserien? Nej, nej, nej... så törs jag inte svara med 2,5 brynäsare i familjen. Den halva är minstingen som velar mellan Gästrikelaget och Modo. Dummaste får i så fall bli rubriken "Cybersex ger depression" på Expressens hemsida. Suck! Orkar inte ens läsa artikeln.
Dagens sjuka: Min rygg strejkar lite. Måste snart skaffa mig ett höj- och sänkbart arbetsbord.
Dagens drog: Ett glas rödvin. Åsså lite ost och kex samt egna vindruvor från växthuset.
Dagens roligaste: När Anton tog på sig sina nyinköpta rullskridskor och rejsade runt på nedervåningen. Med dem på blev han till och med längre än sin far och fick nästan ducka i dörröppningarna.
Dagens favorit: Salami på en tunnbrödmacka, mums!
Dagens köp: Nada, har inte varit i närheten av en affär.
Dagens godis: Jordnötter
Dagens humör: Glad
Dagens ord: Aloha!
Dagens klädsel: Mjukiskläder för hela slanten.
Dagens frisyr: Ja du, det gamla vanliga rufset. Borde göra nåt åt min stil faktiskt.
Dagens händelse: Hmm, not much. Leo var här och plockade äpplen åt grisarna, gills det?
Dagens låt: Money, money, money. Har betalat räkningar idag och jämarns så fort pengarna flyger iväg.
Dagens planer: Äh, va fan, dan är ju snart slut (22.48 piiiip). Ska slagga nu.
Dagens saknad: Tittade i fotoalbum och saknar tiden från när mina barn var riktigt små. De växer fasligt fort nu.
Dagens dummaste: Att Brynäs toppar elitserien? Nej, nej, nej... så törs jag inte svara med 2,5 brynäsare i familjen. Den halva är minstingen som velar mellan Gästrikelaget och Modo. Dummaste får i så fall bli rubriken "Cybersex ger depression" på Expressens hemsida. Suck! Orkar inte ens läsa artikeln.
Dagens sjuka: Min rygg strejkar lite. Måste snart skaffa mig ett höj- och sänkbart arbetsbord.
Dagens drog: Ett glas rödvin. Åsså lite ost och kex samt egna vindruvor från växthuset.
Dagens roligaste: När Anton tog på sig sina nyinköpta rullskridskor och rejsade runt på nedervåningen. Med dem på blev han till och med längre än sin far och fick nästan ducka i dörröppningarna.
Dagens favorit: Salami på en tunnbrödmacka, mums!
Dagens köp: Nada, har inte varit i närheten av en affär.
Dagens godis: Jordnötter
Dagens humör: Glad
Dagens ord: Aloha!
25 september, 2008
Doppelgänger
Vi har alla en dubbelgångare sägs det. Jag har roat mig att korsa mig själv med fem kända profiler. Alla väldigt olika mig till utseendet. Kan ni gissa vilka jag har gått in i symbios med? Svaren följer nedan.
1 Victoria Beckham
2 Marilyn Monroe
3 Mona Lisa
4 Yoda i Star Wars
1 Victoria Beckham
2 Marilyn Monroe
3 Mona Lisa
4 Yoda i Star Wars
Orimliga proportioner
Nordingråsonen Tobias Enström har verkligen lyckats i sin karriär som hockeyspelare. Med ett år kvar av det förra kontraktet med Atlanta har han redan nu erbjudits ett nytt. Och det är inga små summor vi talar om. 98 miljoner på fyra år. 98 MILJONER!
Missförstå mig inte nu. Jag tycker att Tobias verkar vara en trevlig kille och det är inte tu tal om saken att han är duktig. Jag kommer ihåg honom som en glad spelevink från Herrskogsskolans högstadium när jag jobbade där. Hade honom aldrig som elev, men hade lite kontakt ändå eftersom han var kompis till några killar som jag var klassföreståndare till.
När han debuterade i elitserien och blev utsedd till Årets Rookie 2003 skrev jag en artikel åt Sporten på Tidningen Ångermanland om honom. Du hittar manuset till artikeln HÄR.
Jag gläds åt Tobias framgångar och unnar honom dem. Det är mycket hårt arbete och slit som ligger bakom.
Men ärligt, är det verkligen värt 98 miljoner att jaga en puck? Rejsa runt på skridskor för att pricka in en gummibit i mål? Det är ju inte precis så att det hockeyspelare gör någon skillnad för världsfreden, svälten i Afrika eller liknande. Enligt min åsikt når dessa fantasisummor upp till helt orimliga proportioner!
Här är ett foto jag tog av Tobias till rookieartikeln. Han är 18 år och sitter i Kusthallens gym.
Missförstå mig inte nu. Jag tycker att Tobias verkar vara en trevlig kille och det är inte tu tal om saken att han är duktig. Jag kommer ihåg honom som en glad spelevink från Herrskogsskolans högstadium när jag jobbade där. Hade honom aldrig som elev, men hade lite kontakt ändå eftersom han var kompis till några killar som jag var klassföreståndare till.
När han debuterade i elitserien och blev utsedd till Årets Rookie 2003 skrev jag en artikel åt Sporten på Tidningen Ångermanland om honom. Du hittar manuset till artikeln HÄR.
Jag gläds åt Tobias framgångar och unnar honom dem. Det är mycket hårt arbete och slit som ligger bakom.
Men ärligt, är det verkligen värt 98 miljoner att jaga en puck? Rejsa runt på skridskor för att pricka in en gummibit i mål? Det är ju inte precis så att det hockeyspelare gör någon skillnad för världsfreden, svälten i Afrika eller liknande. Enligt min åsikt når dessa fantasisummor upp till helt orimliga proportioner!
Här är ett foto jag tog av Tobias till rookieartikeln. Han är 18 år och sitter i Kusthallens gym.
24 september, 2008
Besserwisser eller Lesserwisser?
Reagerar inte ni också på folk som alltid ska ha sista ordet? Eller på de som helt och hållet tar över konversationen och bara pratar om sig och sitt. Har man brutit armen, så nog sjutton har de nageltrång i tunntarmen. Och har man åkt på en superhärlig resa till Australien så har de varit till yttre Jupiter. Suck!
Det är OK om man som besserwisser är smart och underhållande med sina kommentarer. Men när det bara ska malas om och om igen om saker som för en utomstående är totalt ointressanta... Som till exempel när folk i detalj ska berätta om hur de har det på jobbet, hur chefen är och hur jobbigt schema de har. Då önskar åtminstone jag att jag inte vore så väluppfostrad!
Såna här funderingar får mig att undrar hur jag själv ter mig i andras ögon. Är jag en självupptagen och pompös skrävlare? Nej, det kan jag med bestämdhet säga att jag inte är. Tvärtom, jag kan nog stå ut ganska länge med att vara bollplank, disktrasa eller whatever. Jag lyssnar, ställer följdfrågor och försöker komma med kommentarer eller lösningar.
Men blir kommunikationen FÖR ensidig så tröttnar jag ganska fort. En riktig vänskap ska bygga på ömsesidighet och uppriktigt intresse för vad den andre har gjort och tycker. Får jag ingenting, har jag till slut ingenting att ge.
Bilden är hämtad från http://www.gocomics.com/birdbrains Den som tecknat heter Thom Bluemel.
Logistik på hög nivå
Ibland önskar jag att jag kunde se min hembygd Nordingrå i fågelperspektiv. Inte så mycket för att beundra de vackra omgivningarna skapade genom årtusenden av landhöjning. Nej, jag skulle vilja se hur det ser ut på våra vägar på kvällstid.
Nordingrås vägsystem är omvittnat svårt att förstå sig på. Vägarna vindlar sig hit och dit i snirkliga krokar. Många är de turister som förirrat sig.
Men jag lovar, det finns en kategori människor som känner till varenda vrå av Nordingrå, i alla fall om vrån ligger efter en väg, och det är vi föräldrar. Nordingrå med sina 52 byar är extremt utspritt och barnen har sällan kompisar inom gångavstånd. Kvällarna igenom skjutsar och hämtar vi våra telningar. Det kan faktiskt bli flera mil per kväll.
Jag blev lite full i skratt igårkväll. Vid sjutiden åker jag till Salsåker för att hämta min yngste son hos hans kompis. På Sillings parkering gapade det tomt och killarna var ensamma hemma. Kompisens mamma var nämligen på väg till Mjällom för att hämta dottern. På väg hem möter jag min granne som är på väg bort för att hämta sin dotter.
Och så där håller det på. Vi kör hit och dit, fram och tillbaka. Om man bidrar till koldioxidutsläppen? Jo, det vill jag lova! Och dåligt samvete får jag naturligtvis. Men jag kan ju samtidigt inte vägra mina söner att vara med kompisar. Eller utöva sporter eller andra fritidsintressen. Har man som vi gjort bosatt oss på landet är det smällar man får ta.
Och egna fritidsintressen, det behöver man knappast sakna... ;-)
Nordingrås vägsystem är omvittnat svårt att förstå sig på. Vägarna vindlar sig hit och dit i snirkliga krokar. Många är de turister som förirrat sig.
Men jag lovar, det finns en kategori människor som känner till varenda vrå av Nordingrå, i alla fall om vrån ligger efter en väg, och det är vi föräldrar. Nordingrå med sina 52 byar är extremt utspritt och barnen har sällan kompisar inom gångavstånd. Kvällarna igenom skjutsar och hämtar vi våra telningar. Det kan faktiskt bli flera mil per kväll.
Jag blev lite full i skratt igårkväll. Vid sjutiden åker jag till Salsåker för att hämta min yngste son hos hans kompis. På Sillings parkering gapade det tomt och killarna var ensamma hemma. Kompisens mamma var nämligen på väg till Mjällom för att hämta dottern. På väg hem möter jag min granne som är på väg bort för att hämta sin dotter.
Och så där håller det på. Vi kör hit och dit, fram och tillbaka. Om man bidrar till koldioxidutsläppen? Jo, det vill jag lova! Och dåligt samvete får jag naturligtvis. Men jag kan ju samtidigt inte vägra mina söner att vara med kompisar. Eller utöva sporter eller andra fritidsintressen. Har man som vi gjort bosatt oss på landet är det smällar man får ta.
Och egna fritidsintressen, det behöver man knappast sakna... ;-)
22 september, 2008
Vissa känslor dör aldrig
En flyktig doft och - wham - är man där igen! Tänk så lätt det är att återuppleva en känsla. Det är likadant med musik. Den amerikanska gruppen Chicago är inget jag idag skulle höja på ögonbrynen för, men i början av 80-talet var det annorlunda.
Jag var 17 år och mitt hjärta hade just krossats av en kille som gjort slut. Kunde man annat än smälta till Peter Ceteras stämma? Jag lyssnade om och om igen, kände det som om varje textrad var skriven just till mig.
Låtarna håller hyfsat än idag. Videorna är väl lite mer passé, sååå mycket 80-tal.
Håll till godo!
<
Jag var 17 år och mitt hjärta hade just krossats av en kille som gjort slut. Kunde man annat än smälta till Peter Ceteras stämma? Jag lyssnade om och om igen, kände det som om varje textrad var skriven just till mig.
Låtarna håller hyfsat än idag. Videorna är väl lite mer passé, sååå mycket 80-tal.
Håll till godo!
<
Att känna sig attraktiv
Visst kan vi väl alla känna oss trötta, hängiga och glåmiga ibland. När sommarens solbrännan är ett minne blott och alla goda föresatser att motionera har gått i stöpet är det lätt att känna sig vissen.
Men det kunde vara värre! Min son Gustaf gjorde några roliga "face warps" på mig och min man. Riktigt så här illa är inte verkligheten... Sköööööönt! Fast Stefan ser ju glad ut...
Men det kunde vara värre! Min son Gustaf gjorde några roliga "face warps" på mig och min man. Riktigt så här illa är inte verkligheten... Sköööööönt! Fast Stefan ser ju glad ut...
21 september, 2008
Medias makt
Medias makt är stor. Det vet alla. Jag har personligen upplevt många gånger att det jag skriver, särskilt i dagspressen, slår igenom och gör skillnad. Min senaste artikel om 16-åriga Ida i Tidningen Ångermanland är ett talande bevis.
Du hittar artikeln om Ida i förkortad form HÄR.
De inblandade skolornas första uttalande (också förkortat) finns HÄR.
Förutom jag för TÅ har Radio Västernorrland uppmärksammat Idas situation. Och i fredags, samma dag som min artikel finns att läsa för allmänheten, kommer helomvändningen. Läs HÄR.
När jag skriver om en sådan här känslig sak är jag noga med att inte vara partisk. Jag förstår Ida och inser vilket helvete hon och hennes familj har haft under flera år. Jag förstår också att Kramfors kommun i det första skedet svarar att Ida måste följa de riktlinjer som finns för intagning på gymnasiet. Det handlar om rättvisa.
MEN jag är faktiskt väldigt glad för den humanism kommunen visat gentemot Ida. Ingen kan på allvar tro att en tonåring väljer att hålla sig hemma under 2,5 år, bara för att hon är lat eller skoltrött. Jag tror att alla elever VILL gå i skolan, kanske inte för skolans skull eller för kunskaperna, utan för kompisarna och det sociala umgänget.
I Idas fall är det nåt som gått alldeles snett, vad vill jag inte spekulera i. Det känns bara så himla skönt att man kunde göra ett undantag och gå utanför riktlinjerna. Vi är alla egna individer och alla passar inte in i de av samhället (det vill säga oss) utarbetade mallarna. Fram för flera flexibla lösningar och att se varje person som en egen enhet!
Du hittar artikeln om Ida i förkortad form HÄR.
De inblandade skolornas första uttalande (också förkortat) finns HÄR.
Förutom jag för TÅ har Radio Västernorrland uppmärksammat Idas situation. Och i fredags, samma dag som min artikel finns att läsa för allmänheten, kommer helomvändningen. Läs HÄR.
När jag skriver om en sådan här känslig sak är jag noga med att inte vara partisk. Jag förstår Ida och inser vilket helvete hon och hennes familj har haft under flera år. Jag förstår också att Kramfors kommun i det första skedet svarar att Ida måste följa de riktlinjer som finns för intagning på gymnasiet. Det handlar om rättvisa.
MEN jag är faktiskt väldigt glad för den humanism kommunen visat gentemot Ida. Ingen kan på allvar tro att en tonåring väljer att hålla sig hemma under 2,5 år, bara för att hon är lat eller skoltrött. Jag tror att alla elever VILL gå i skolan, kanske inte för skolans skull eller för kunskaperna, utan för kompisarna och det sociala umgänget.
I Idas fall är det nåt som gått alldeles snett, vad vill jag inte spekulera i. Det känns bara så himla skönt att man kunde göra ett undantag och gå utanför riktlinjerna. Vi är alla egna individer och alla passar inte in i de av samhället (det vill säga oss) utarbetade mallarna. Fram för flera flexibla lösningar och att se varje person som en egen enhet!
20 september, 2008
Uppdatering
Efter några dagars ofrivillig internetfrånvaro är jag åter tillbaka på banan. Här är några glimtar från min lördag.
Båtupptagning. Vår trotjänare Johanna är nu åter på land.
Ännu ett hösttecken. Sommarblommorna har gjort sitt och nu gapar urnorna tomma.
Guitarheroduell. Anton och hans kompis Bilbo i en vänskaplig kamp som avgörs på blodigt allvar!
Svåååååårt!
Båtupptagning. Vår trotjänare Johanna är nu åter på land.
Ännu ett hösttecken. Sommarblommorna har gjort sitt och nu gapar urnorna tomma.
Guitarheroduell. Anton och hans kompis Bilbo i en vänskaplig kamp som avgörs på blodigt allvar!
Svåååååårt!
Utomhus var det fotbollsmatch. Tjejerna mot killarna så klart! Minstingen Lovisa (vår granntjej) leder spelet.
16 september, 2008
Inspirerande uppdragsgivare
I dagarna har jag släppt en ny hemsida, producerad av mig. Du hittar den på http://www.kompetenta.com/. Det är två driftiga kvinnor som slagit sina påsar ihop och nu håller på att arbeta fram en affärsidé där personlig utveckling för kvinnliga företagare i chefsposition står i fokus.
Nu ska jag ge mig i kast med ett nyhetsbrev åt utvecklingsavdelningen på Kramfors kommun. De har dragit igång ett flerårigt mångmiljonprojekt för att utveckla Kramfors. Kanon! Och så spännande!
Jag kan inte låta bli att imponeras över alla driftiga, trevliga, inspirerande människor jag har förmånen att träffa i mitt jobb som Ordpilot. Tack till er alla! Ni förgyller min vardag!
Nu ska jag ge mig i kast med ett nyhetsbrev åt utvecklingsavdelningen på Kramfors kommun. De har dragit igång ett flerårigt mångmiljonprojekt för att utveckla Kramfors. Kanon! Och så spännande!
Jag kan inte låta bli att imponeras över alla driftiga, trevliga, inspirerande människor jag har förmånen att träffa i mitt jobb som Ordpilot. Tack till er alla! Ni förgyller min vardag!
15 september, 2008
Vet mitt värde i pengar
Den här bloggen är värd sin vikt i pengar! 3 737 kronor för att vara exakt. Det har jag fått reda på av bloggvärdemätaren http://www.bloggvarde.se/.
Småpengar jämfört med många av de bloggar jag brukar besöka. En av mina favoriter är Ninni Schulman som skriver på http://blogg.alltombarn.se/ninni/. Hon är en av många bloggare i familjen Schulman och enligt mitt tycke den allra duktigaste. Och roligaste. Med små medel sätter hon ofta huvudet på spiken. Igenkänningsfaktorn är stor.
Den som leder bloggvärdeligan är Carl Bildt. Hans Alla Dessa Dagar (värde 2 539 481 kr) har jag faktiskt aldrig besökt, men jag ska nog göra det nu. Vad i hela fridens namn kan han skriva om som gör honom så stor? Jag menar, en moderat... Fast allvarligt talat är det roligt att en politikerblogg ligger i topp, det känns skönt att inte "bimbobrudarna" med sina modebloggar tagit över cyberrymden helt. Bådar gott för framtiden med lite mer allvar och mindre outfit.
Tjingeling!
Småpengar jämfört med många av de bloggar jag brukar besöka. En av mina favoriter är Ninni Schulman som skriver på http://blogg.alltombarn.se/ninni/. Hon är en av många bloggare i familjen Schulman och enligt mitt tycke den allra duktigaste. Och roligaste. Med små medel sätter hon ofta huvudet på spiken. Igenkänningsfaktorn är stor.
Den som leder bloggvärdeligan är Carl Bildt. Hans Alla Dessa Dagar (värde 2 539 481 kr) har jag faktiskt aldrig besökt, men jag ska nog göra det nu. Vad i hela fridens namn kan han skriva om som gör honom så stor? Jag menar, en moderat... Fast allvarligt talat är det roligt att en politikerblogg ligger i topp, det känns skönt att inte "bimbobrudarna" med sina modebloggar tagit över cyberrymden helt. Bådar gott för framtiden med lite mer allvar och mindre outfit.
Tjingeling!
14 september, 2008
Nyfiken i en strut
Jag har en ovana. Min man kan absolut inte förstå den, men själv hänger jag mig ofta åt den.
Nej, det har inget med godisätande (har faktiskt avlagt godislöfte fram till jul) eller andra frosserier att göra. Även om jag mer än gärna att erkänner att jag har en faiblesse för sötsaker. Har haft sedan barnsben när jag ofta länsade frysen på småkakor. Till mammas stora irritation...
Den ovana jag nu talar om härrör sig faktiskt också från barndomen. Det handlar om bokläsande. Jag är en bokmal, älskar att läsa. Det finns inget bättre än att dyka in i en bok och därmed en helt annan värld. Problemet är bara att jag är så himla NYFIKEN! Jag vill läsa fort, fort, så att jag snabbt får veta hur det går.
Tyvärr tar nyfikenheten ofta överhanden och jag KAN inte bärga mig. Jag bara MÅSTE få veta hur det går. NU!
Så vad gör jag? Läser lite i slutet så klart!!! Min man menar att jag tar död på boken genom att göra det, men för mig handlar det nästan om överlevnad. Haha...
Just nu läser jag Försvunnen av Joy Fielding. Det är inte någon större litterär prestation, utan en historia som berättas rakt upp och ned om en mor vars 20-åriga dotter helt plötsligt försvinner. Jag bärgade mig till ungefär hälften av boken innan nyfikenheten tog överhanden. Vad har hänt med dottern? Är hon död? Kanske sexmördad?
Nä, så kittlande var det inte. Har "tjyvläst" lite och ser att hon lever på slutet av romanen. Men var hon har varit eller varför hon hållit sig undan, det har jag inte tagit reda på. Man vill väl inte ta död på spänningen helt heller...
Nej, det har inget med godisätande (har faktiskt avlagt godislöfte fram till jul) eller andra frosserier att göra. Även om jag mer än gärna att erkänner att jag har en faiblesse för sötsaker. Har haft sedan barnsben när jag ofta länsade frysen på småkakor. Till mammas stora irritation...
Den ovana jag nu talar om härrör sig faktiskt också från barndomen. Det handlar om bokläsande. Jag är en bokmal, älskar att läsa. Det finns inget bättre än att dyka in i en bok och därmed en helt annan värld. Problemet är bara att jag är så himla NYFIKEN! Jag vill läsa fort, fort, så att jag snabbt får veta hur det går.
Tyvärr tar nyfikenheten ofta överhanden och jag KAN inte bärga mig. Jag bara MÅSTE få veta hur det går. NU!
Så vad gör jag? Läser lite i slutet så klart!!! Min man menar att jag tar död på boken genom att göra det, men för mig handlar det nästan om överlevnad. Haha...
Just nu läser jag Försvunnen av Joy Fielding. Det är inte någon större litterär prestation, utan en historia som berättas rakt upp och ned om en mor vars 20-åriga dotter helt plötsligt försvinner. Jag bärgade mig till ungefär hälften av boken innan nyfikenheten tog överhanden. Vad har hänt med dottern? Är hon död? Kanske sexmördad?
Nä, så kittlande var det inte. Har "tjyvläst" lite och ser att hon lever på slutet av romanen. Men var hon har varit eller varför hon hållit sig undan, det har jag inte tagit reda på. Man vill väl inte ta död på spänningen helt heller...
11 september, 2008
Dagens boktips
Handlingen i de båda böckerna utspelar sig i Afghanistan vid tiden före och under Talibanregimen. Böckerna är fantastiska tidsdokument samtidigt som de är underhållande och gripande. De är också mycket upplysande om hur det har varit och till viss mån fortfarande är i ett inte alltför avlägset land. Det är otroligt vad lite man vet om situationen i andra länder, jag tänker till exempel på det faktum att talibanerna kunde komma till makten och genomföra sådana kvinnofientliga lagar och regler utan att någon sade ifrån. Jag är ingen fan av USA och kan ingenting om utrikespolitik, men jag börjar nu tycka att deras insats kanske inte var helt fel.
Böckernas handling i korthet:
Flyga drake:
Amir och Hassan växer upp som bästa vänner under en omvälvande tid i Kabul. Trots att de uppfostras sida vid sida lever de i två helt skilda världar. Amir är son till en framstående välbärgad man, medan Hassan, som är son till Amirs fars tjänare, tillhör det fattiga och lågt stående hazarfolket. Hassan gör allt för Amir, han försvarar honom i alla lägen, men när Amir en dag får chansen att återgälda Hassans totala lojalitet sviker han.
Tusen strålande solar:
Ödet, krig och förlust för Mariam och Laila samman, två generationers kvinnor med olika syn på kärlek och familj. Bortgifta med samma man. Och medan de uthärdar det ständigt upptrappade våldet omkring dem, i hemmet såväl som på Kabuls gator, kommer de allt närmare varandra. De blir som systrar, som mamma och dotter för varandra, och deras starka vänskap kommer till sist att förändra inte bara deras liv, utan även den kommande generationens liv.
09 september, 2008
Summering
Imorgon (idag för er som läser detta på onsdag) kan visst jorden gå under! Läs själva HÄR!
Det gäller därför att summera vad man gjort denna sista dag.
Få se...
* jag har släppt en ny hemsida jag jobbat på ett tag. Uppdragsgivare är nätverket KlöverDam i Örnsköldsvik. Kika på http://www.kloverdam.org/
Det gäller därför att summera vad man gjort denna sista dag.
Få se...
* jag har släppt en ny hemsida jag jobbat på ett tag. Uppdragsgivare är nätverket KlöverDam i Örnsköldsvik. Kika på http://www.kloverdam.org/
* jag har jobbat och haft kul med barnen på Föräldrakooperativet Järnstagården.
* jag har träffat min grannar som kommit hem från sin resa till Småland där de gifte sig i lördags. Vi hade inte möjlighet att åka ned till vigseln, men jag hade skrivit ett tal som deras toastmaster läste upp. Talet föll brudparet i smaken och jag fick en ros samt en flaska bubblande rosé som tack (jorå, tacket gällde nog djurpassningen också).
* jag har varit på biblioteket med min yngste son och lånat böcker. Det är mysigt!
Summa summarum känns det som om jag ligger på plus idag.
Livet är just nu en enda stor vinstlott!
07 september, 2008
Mamma Mia, vad bra! Eller?
Under lång tid har jag värjt mig mot att se filmen Mamma Mia. Under uppväxten var ABBA mina absoluta favoriter och jag när än idag en slags vördnad mot dem rent musikaliskt. Jag tycker fortfarande att mycket av deras låtar håller och många av dem är rena klassiker.
Allt som görs i "efterhand" kan enligt mitt tycke aldrig mäta sig med originalet. Dessutom känns det som om man tar död på magin när man till varje pris försöker mjölka ut nya kronor ur ett redan vinstgivande koncept.
Mamma Mia som musikal har därför aldrig varit aktuell för mig, mycket på grund av avståndet till Stockholm. Filmen beslutade jag dock att ge en chans, alla resencerande tidningar var lyriska och jag blev nyfiken. Dessutom känner jag folk (läs kvinnor i 40-45-årsåldern) som sett filmen både två och tre gånger.
Igår var det alltså dags. Min vän Åsa och jag samt Åsas båda döttrar begav oss till Härnösand för en mysig stund tillsammans. Och jorå, filmen var klart sevärd. Lite hysterisk kanske och med en handling som måste något av det mest banala jag sett. Skådespelarinsatserna och musiken höjde dock filmen från kalkon till trevlig. Faktiskt rördes jag vid ett tillfälle också till tårar - det är när Meryl Streep i sin roll som mamma funderar över att dottern ska gifta sig och snart kommer att försvinna ur hennes absoluta närhet. Tankarna gick naturligtvis till mina egna söner och hur fort livet går.
Streep gjorde en alldeles förträfflig sånginsats, men jag föredrar originalet. Så här kommer min stora idol Agnetha i Slipping through my fingers:
Allt som görs i "efterhand" kan enligt mitt tycke aldrig mäta sig med originalet. Dessutom känns det som om man tar död på magin när man till varje pris försöker mjölka ut nya kronor ur ett redan vinstgivande koncept.
Mamma Mia som musikal har därför aldrig varit aktuell för mig, mycket på grund av avståndet till Stockholm. Filmen beslutade jag dock att ge en chans, alla resencerande tidningar var lyriska och jag blev nyfiken. Dessutom känner jag folk (läs kvinnor i 40-45-årsåldern) som sett filmen både två och tre gånger.
Igår var det alltså dags. Min vän Åsa och jag samt Åsas båda döttrar begav oss till Härnösand för en mysig stund tillsammans. Och jorå, filmen var klart sevärd. Lite hysterisk kanske och med en handling som måste något av det mest banala jag sett. Skådespelarinsatserna och musiken höjde dock filmen från kalkon till trevlig. Faktiskt rördes jag vid ett tillfälle också till tårar - det är när Meryl Streep i sin roll som mamma funderar över att dottern ska gifta sig och snart kommer att försvinna ur hennes absoluta närhet. Tankarna gick naturligtvis till mina egna söner och hur fort livet går.
Streep gjorde en alldeles förträfflig sånginsats, men jag föredrar originalet. Så här kommer min stora idol Agnetha i Slipping through my fingers:
06 september, 2008
Snart lika utdöd som dinosarierna?
För några år sedan skrev jag krönikor i Tidningen Ångermanland. Här kommer en av dessa funderingar i repris. Mina åsikter är i princip intakta, det enda som ändrat sig är att jag numera nästan aldrig har några kontanter i börsen. Däremot ett betalkort av märket Visa. Det värsta är att jag är LIKA strulig med börsen än. Vid åtminstone tre tillfällen har den fått åka på biltaket...
För ett tag sedan publicerade det danska institutet för framtidsstudier en lista över vardagsfenomen som inom en snar framtid spås vara döda. Vad tycks om följande? Mina högst personliga kommentarer finns efteråt.
TV-kanaler - kan väl aldrig tro... vi har bara en bråkdel av USA:s utbud och svenskar i gemen (inte jag då…) är ju lätt amerikaniserade. Ju fler och sämre, desto bättre känns det som. Själv säger jag bara: Heja Public Service och oberoendeskapet.
TV med bildrör - är totalt ovetande när det gäller innehållet i tv:n, bara den funkar struntar jag i om den drivs med bildrör eller nåt annat.
CD-skivor - men herregud, jag köpte ju nyss en CD-spelare. Min första...
DVD-skivor - vad kommer istället då? Och vad ska jag använda min dvd-spelare till? Ställa den i samlingen med skivspelaren och visa barnbarnen hur arkaiska vi 60-talister var på vår tid kanske.
Nycklar - äntligen! Nu slipper jag kanske irra omkring som en dåre i sista minuten och leta bilnycklarna.
Armbandsur - det går lika bra med mobben.
Solbad - kan väl inte tänka mig. Vi behöver väl snarare mer tid att göra ingenting?
Rökning - apselut!!! Inte en dag för sent! Skulle vilja titta in i en rökares huvud. Hur går det till när man fortsätter bolma trots att man känner till alla risker samt är medveten om hur mycket pengar som bokstavligen bränns upp. Oförståeligt!
Biljetter - jaha?
Sedlar - tror inte på kortsystemet alls. Är nog en av få bakåtsträvare som inte har skaffat mig ett betalkort. Fast det beror mer på att jag är så strulig med plånboken, kan lägga den på biltak och andra mindre lämpliga ställen.
Dagstidningar - nänämen, vi kommer nog alltid ha behov av dagstidningar. Fast risken är att de blir allt mindre lokala och i stället täcker en större region. Det är trist!
Kontorstid - Good riddance! Flexibilitet är honnörsord i mitt liv!
Kassörer - men vem ska man då skälla på när extraerbjudandet på köttfärs inte blev registrerat på kvittot?
Konduktörer - ska man aldrig mer få höra "Några nya påstigande?" sägas med en myndig stämma?
Brevbärare - skriv fler brev för guds skull!
Piloter - men kära nån, snart har vi inga yrken kvar! Arbetslösheten förutspås nog öka rejält i och med den här listan.
Bibliotekarier - de som är så trevliga. Bokbussen i Nordingrå är i alla fall en höjdare och ingenting jag vill mista!
Nationalbanker - jaharu, här har jag faktiskt ingen åsikt.
Elmaster – va´ bra, då kan vi sova lugnt vid nästa snöstorm. Minns nyåret 97/98…
Korvkiosker - de är väl i det närmaste redan utrotade? Stackars mojjarna...
Svartarbete – rätt så. Vad var och en gör är dess ensak, men personligen tar jag aldrig några svarta jobb. Vi har ett samhällssystem som bygger på solidaritet, vill jag åtnjuta olika former av service får jag också vara med och pröjsa för det.
Det ska bli spännande att se vad som slår in. Mest anmärkningsvärt tycker jag dock är att framtidsforskarna på allvar verkar tro på hockeyfrillans överlevnad. Trevlig helg!
För ett tag sedan publicerade det danska institutet för framtidsstudier en lista över vardagsfenomen som inom en snar framtid spås vara döda. Vad tycks om följande? Mina högst personliga kommentarer finns efteråt.
TV-kanaler - kan väl aldrig tro... vi har bara en bråkdel av USA:s utbud och svenskar i gemen (inte jag då…) är ju lätt amerikaniserade. Ju fler och sämre, desto bättre känns det som. Själv säger jag bara: Heja Public Service och oberoendeskapet.
TV med bildrör - är totalt ovetande när det gäller innehållet i tv:n, bara den funkar struntar jag i om den drivs med bildrör eller nåt annat.
CD-skivor - men herregud, jag köpte ju nyss en CD-spelare. Min första...
DVD-skivor - vad kommer istället då? Och vad ska jag använda min dvd-spelare till? Ställa den i samlingen med skivspelaren och visa barnbarnen hur arkaiska vi 60-talister var på vår tid kanske.
Nycklar - äntligen! Nu slipper jag kanske irra omkring som en dåre i sista minuten och leta bilnycklarna.
Armbandsur - det går lika bra med mobben.
Solbad - kan väl inte tänka mig. Vi behöver väl snarare mer tid att göra ingenting?
Rökning - apselut!!! Inte en dag för sent! Skulle vilja titta in i en rökares huvud. Hur går det till när man fortsätter bolma trots att man känner till alla risker samt är medveten om hur mycket pengar som bokstavligen bränns upp. Oförståeligt!
Biljetter - jaha?
Sedlar - tror inte på kortsystemet alls. Är nog en av få bakåtsträvare som inte har skaffat mig ett betalkort. Fast det beror mer på att jag är så strulig med plånboken, kan lägga den på biltak och andra mindre lämpliga ställen.
Dagstidningar - nänämen, vi kommer nog alltid ha behov av dagstidningar. Fast risken är att de blir allt mindre lokala och i stället täcker en större region. Det är trist!
Kontorstid - Good riddance! Flexibilitet är honnörsord i mitt liv!
Kassörer - men vem ska man då skälla på när extraerbjudandet på köttfärs inte blev registrerat på kvittot?
Konduktörer - ska man aldrig mer få höra "Några nya påstigande?" sägas med en myndig stämma?
Brevbärare - skriv fler brev för guds skull!
Piloter - men kära nån, snart har vi inga yrken kvar! Arbetslösheten förutspås nog öka rejält i och med den här listan.
Bibliotekarier - de som är så trevliga. Bokbussen i Nordingrå är i alla fall en höjdare och ingenting jag vill mista!
Nationalbanker - jaharu, här har jag faktiskt ingen åsikt.
Elmaster – va´ bra, då kan vi sova lugnt vid nästa snöstorm. Minns nyåret 97/98…
Korvkiosker - de är väl i det närmaste redan utrotade? Stackars mojjarna...
Svartarbete – rätt så. Vad var och en gör är dess ensak, men personligen tar jag aldrig några svarta jobb. Vi har ett samhällssystem som bygger på solidaritet, vill jag åtnjuta olika former av service får jag också vara med och pröjsa för det.
Det ska bli spännande att se vad som slår in. Mest anmärkningsvärt tycker jag dock är att framtidsforskarna på allvar verkar tro på hockeyfrillans överlevnad. Trevlig helg!
Vissla i regnet
Hur kommer det sig
att några människor
sitter sura och stirrar på solen
medan andra
kan vissla i regnet?
04 september, 2008
Nostalgitripp
Alla ni som var i tonåren under tidigt 80-tal, håll i er nu. För här kommer en riktig nostalgitripp! I alla fall om du är tjej! Åh, vad jag älskade detta program! Jag var fast besluten att bli som Coco - snygg och framgångsrik. Och Leroy, hur läcker var han inte. Och Bruno så gullig! Doris så rolig!
Sång och musik var en stor del av hela min uppväxt, tyvärr har jag tappat bort det nu. Fast jag kan bli så sångsugen att jag nästan dör. Då får man vråla lite i bilen eller hemma i ensamheten i köket.
Men nu - check it out! Höj volymen, flickor!
Ni kommer väl ihåg den här filmen?
För att inte tala om den här...
Sång och musik var en stor del av hela min uppväxt, tyvärr har jag tappat bort det nu. Fast jag kan bli så sångsugen att jag nästan dör. Då får man vråla lite i bilen eller hemma i ensamheten i köket.
Men nu - check it out! Höj volymen, flickor!
Ni kommer väl ihåg den här filmen?
För att inte tala om den här...
03 september, 2008
Var det bättre förr?
Det bästa med mitt jobb är att jag har så många olika och skiftande uppdrag. En stunden fnular jag med en hemsida, nästa layoutar jag ett nyhetsbrev och sekunden efter ringer telefonen med ett erbjudande om att översätta en text till engelska. Det blir många möten med människor, vilket är det absolut bästa med mina uppdrag som Ordpilot.
Häromdagen var jag med om ett möte som kommer att sitta kvar länge. Jag ska skriva en artikel åt Tidningen Ångermanland om en kvinna som snart fyller 99 år och som i 30 år bott på ett äldreboende. Hennes levnadshistoria berörde mig djupt.
Hon föddes i en familj med 19 barn. Av naturliga skäl hade familjen det mycket knapert och kvinnan fick som så många andra på den här tiden gå ut och tjäna som piga efter genomgången skoltid. Hon var då cirka 12 år. Hos bonden inträffade en händelse som totalt förändrade flickans mentala status och därmed resterande liv.
På den tiden kylde man mjölkvaror utomhus i speciellt grävda brunnar. Flickan råkade vid ett tillfälle tappa ut en kanna mjölk så att den blandade sig med vattnet. Straffet blev att hon stängdes in i ”svalen”. Efter det blev hon aldrig mer sig själv, det snurrade runt helt enkelt.
Vid det förra sekelskiftet fanns fortfarande systemet att auktionera bort mindre bemedlade barn. Vann gjorde de vuxna som bjöd lägst, alltså accepterade den lägsta penningen från staten för att inackordera barnet. Detta skedde med föremålet för min artikel i början av 1920-talet. Så fruktansvärt hemskt - tänka sig att auktionera ut människor!
Men det är inte slut än. Flickan hamnade i flera olika familjer och togs även i på "mentalsjukhus". Till slut blev hon lobotomerad, eller som det står i en dokumentation genomgick hon en "stor hjärnoperation".
Flickans räddning var att hon i 16-årsåldern hamnade hos en godhjärtad familj som hon bodde med från 1925 till 1978. Flickan blev en åldrig kvinna och hamnade till slut på ett äldreboende, där hon på onsdag ska fira sin 99-årsdag. Eller hon kanske inte kommer att fira, till det tror jag att hon är för borta. Men hennes "fosterfamilj" kommer att ställa till med stort kalas.
Var allt bättre förr? Nej, skulle jag vilja hävda. Tänk sådana grymheter som begåtts mot de som varit annorlunda (eller eljest som vi säger här i Höga Kusten). Tvångsteriliseringar, lobotomi, fastbindingar, undangömningar...
Men jag vill också lyfta fram den medmänsklighet och kärlek som fick familjen att under 50 år ta hand om flickan/kvinnan. Hon gick så att säga i arv, när den äldre generationen inte orkade med tog den yngre över ansvaret. De lät den "tokiga kvinnan" få vara precis som hon var, hon älskade till exempel dockor (skulle säkert ha gjort allt för att få ett eget barn) och sågs ofta ute längs vägarna med sin dockvagn. Helt underbart!
Häromdagen var jag med om ett möte som kommer att sitta kvar länge. Jag ska skriva en artikel åt Tidningen Ångermanland om en kvinna som snart fyller 99 år och som i 30 år bott på ett äldreboende. Hennes levnadshistoria berörde mig djupt.
Hon föddes i en familj med 19 barn. Av naturliga skäl hade familjen det mycket knapert och kvinnan fick som så många andra på den här tiden gå ut och tjäna som piga efter genomgången skoltid. Hon var då cirka 12 år. Hos bonden inträffade en händelse som totalt förändrade flickans mentala status och därmed resterande liv.
På den tiden kylde man mjölkvaror utomhus i speciellt grävda brunnar. Flickan råkade vid ett tillfälle tappa ut en kanna mjölk så att den blandade sig med vattnet. Straffet blev att hon stängdes in i ”svalen”. Efter det blev hon aldrig mer sig själv, det snurrade runt helt enkelt.
Vid det förra sekelskiftet fanns fortfarande systemet att auktionera bort mindre bemedlade barn. Vann gjorde de vuxna som bjöd lägst, alltså accepterade den lägsta penningen från staten för att inackordera barnet. Detta skedde med föremålet för min artikel i början av 1920-talet. Så fruktansvärt hemskt - tänka sig att auktionera ut människor!
Men det är inte slut än. Flickan hamnade i flera olika familjer och togs även i på "mentalsjukhus". Till slut blev hon lobotomerad, eller som det står i en dokumentation genomgick hon en "stor hjärnoperation".
Flickans räddning var att hon i 16-årsåldern hamnade hos en godhjärtad familj som hon bodde med från 1925 till 1978. Flickan blev en åldrig kvinna och hamnade till slut på ett äldreboende, där hon på onsdag ska fira sin 99-årsdag. Eller hon kanske inte kommer att fira, till det tror jag att hon är för borta. Men hennes "fosterfamilj" kommer att ställa till med stort kalas.
Var allt bättre förr? Nej, skulle jag vilja hävda. Tänk sådana grymheter som begåtts mot de som varit annorlunda (eller eljest som vi säger här i Höga Kusten). Tvångsteriliseringar, lobotomi, fastbindingar, undangömningar...
Men jag vill också lyfta fram den medmänsklighet och kärlek som fick familjen att under 50 år ta hand om flickan/kvinnan. Hon gick så att säga i arv, när den äldre generationen inte orkade med tog den yngre över ansvaret. De lät den "tokiga kvinnan" få vara precis som hon var, hon älskade till exempel dockor (skulle säkert ha gjort allt för att få ett eget barn) och sågs ofta ute längs vägarna med sin dockvagn. Helt underbart!
01 september, 2008
Fira med Pernilla Wahlgren
Jag skäms nästan lite att erkänna att jag då och då surfar in på Pernilla Wahlgrens blogg. Varför jag inte vill medge det in public vet jag inte riktigt. Förmodligen för att jag innerst inne inte tycker hon är så rätt för mig som är frilansskribent och egenföretagare med akademisk bakgrund.
Ni hör hur jag låter, va...?!
Nåväl, tjejen har mängder av besökare på bloggen och trots att hon brister en hel del rent stilistiskt sett är hon riktigt underhållande. Och utlämnande. Den som vill veta sanningen om familjen Wahlgren bör läsa Pernillas blogg istället för Se och Hör och annat trams.
Alldeles nyss läste jag att Pernilla i helgen var i Kumla på ett gig. Där firade man att staden fått sin 20 000:e invånare. Då slog det mig plötsligt: För något år sedan gick Kramfors kommun för första gången någonsin under 20 000-strecket. Med den kräftgång som råder här är vi numera cirka 19 500 invånare.
Frågan är vad vi Kramforsinvånare ska fira. Vilka positiva tendenser kan vi plocka fram och låta vara anledning till en kommunfest?
Ni hör hur jag låter, va...?!
Nåväl, tjejen har mängder av besökare på bloggen och trots att hon brister en hel del rent stilistiskt sett är hon riktigt underhållande. Och utlämnande. Den som vill veta sanningen om familjen Wahlgren bör läsa Pernillas blogg istället för Se och Hör och annat trams.
Alldeles nyss läste jag att Pernilla i helgen var i Kumla på ett gig. Där firade man att staden fått sin 20 000:e invånare. Då slog det mig plötsligt: För något år sedan gick Kramfors kommun för första gången någonsin under 20 000-strecket. Med den kräftgång som råder här är vi numera cirka 19 500 invånare.
Frågan är vad vi Kramforsinvånare ska fira. Vilka positiva tendenser kan vi plocka fram och låta vara anledning till en kommunfest?
Ny vecka - nya möjligheter
Så var det än en gång måndag. Det känns inte helt fel. Ingen måndagsblues här inte. Veckan innehåller en hel del redan inbokade jobb, men förhoppningar finns ju alltid om nya och oväntade möten med männniskor.
Solen skiner in genom fönstret på mitt arbetsrum, det är 6-7 grader ute och jag ska börja dagen med att mata grannarnas grisar, hästar och katter. De är nämligen i Småland för att gifta sig. Grannsämjan är god i Orsta och det är självklart att ställa upp med allt från att hämta posten och vattna blommor till att just ta hand om deras djur. Det senare till mina söners stora förtjusning, eftersom deras allergiske pappa omöjliggör innehav av pälsdjur. Då är det kul att då och då få gosa med grannarnas kattungar och marsvin.
Solen skiner in genom fönstret på mitt arbetsrum, det är 6-7 grader ute och jag ska börja dagen med att mata grannarnas grisar, hästar och katter. De är nämligen i Småland för att gifta sig. Grannsämjan är god i Orsta och det är självklart att ställa upp med allt från att hämta posten och vattna blommor till att just ta hand om deras djur. Det senare till mina söners stora förtjusning, eftersom deras allergiske pappa omöjliggör innehav av pälsdjur. Då är det kul att då och då få gosa med grannarnas kattungar och marsvin.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)