Företagarbowling

Igår hade vi bowlingturnering inom NordingråFöretagarna. En trevlig tillställning där undertecknad inte hade något som helst med slutstriden att göra. Klotet rullar liksom dit det vill. Det är lite som med golf, ju mer man tänker och försöker, desto sämre går det. Nåja, om man bowlar en gång per halvår kan man ju inte förvänta sig nåt annat heller.

















Elva personer från nio företag samlades då till en trevlig och vänskaplig match. För årets bästa prestation svarade Sven Hallberg, Hallbergs Grafiska. Han vann med en poäng före fjolårssegraren Torbjörn Sundell, Nordingrå Järn. På tredje plats hamnade Barbro Gering, Gering Immobilien.

Här kommer några bilder från kvällen.

Är jag oglamorös?

Bloggar, bloggar så långt ögat kan nå. Läste en intressant artikel om den politiska bloggen som fenomen i DN och det faktum att det "nya mediet" inte har så stor genomslagskraft som man först trodde.

Politiska bloggar har dock fördelen att de vill säga någonting, leverera ett budskap. Fråga mig inte vad jag vill med den här skapelsen - den är alltför ung för att ha fått möjlighet att utkristallisera sig. Mest troligt handlar det dock bara om min egen privata egotrip och önskan att bli sedd.

Men så finns det ju sådana här bloggar också http://www.lipglossbitch.se/. Eller kolla in http://www.stureplan.se/frame.php?main=/blogs/elin.

Jag fattar ingenting! Dagens outfit! Jojo, då är livet stort och innehållsrikt. Det värsta är att det är mängder av folk som läser och kommenterar sådant här dravel.

Usch, vad jag är tråkig! Inte det minsta glamorös!

Vad är ett jobb?

När Gustaf gick i lekis pratade de en gång om föräldrarnas jobb. En av fröknarna berättade att min son sagt: "Mamma, hon har inget jobb. Hon sitter bara vid datorn."

Det fick mig att tänka. Det är kanske så det ser ut när man som jag är egenföretagande frilansare med arbetsplatsen hemma. Är jag ute och joggar mitt på dagen tror nog folk att jag är arbetslös eller inte har några uppdrag. Men det bjuder jag på. Har förmånen att styra mitt liv helt och hållet som jag vill.

Som idag. Trots att klockan bara är 07.30 har jag hunnit jobba OCH jogga 7 kilometer. Känns oerhört bra. Ska nu ta en snabbdusch, skriva lite mer, se till att barnen får frukost i sig (jag själv med) och så fortsätter dagen i galopp.

Men Gustaf, han vet nog fortfarande inte vad hans mamma gör for a living. 9 år gammal frågade han mig häromdagen "Vad gör du egentligen för att få pengar?"

Låååång söndag

Är det bara jag som tycker att den extra timme vi begåvas med så här års i samband med omställningen till vintertid gör att söndagen känns osedvanligt lång? För mig har den här dagen varit som en ocean av tid. Men å andra sidan har jag fått mer gjort än på länge...

Få se, vad har jag åstadkommit? Jo, så här ligger det till asså. Eftersom min alltid morgontidiga hjärna vägrade fatta att den kunde sova en timme längre än vanligt vaknade jag klockan 05.00. Sharp!

Gick då ned och började jobba. Jo, jag jobbar faktiskt på helgerna också. Den här gången blev det översättning av svenska texter om Högakustenleden till engelska. The High Coast Trail. Bara en sån sak.

Sen har jag bakat två sorters matbröd, en mjuk pepparkaka och havrekakor. Efter frukost blev det lite mer översättningsarbete samt fastställande av veckans mat. Sedan två månader tillhör jag den präktiga sorten som gör matlistor och handlar en gång i veckan. Tråkigt? Icke! Vi äter bättre och mer varierat än någonsin och sparar samtidigt tusenlappar!

Därefter har jag dammtorkat nedervåningen, lagat en lasagne till torsdagsmiddagen och gått en promenad. Samt spelat spel med barnen.

Pust! Det blev mycket det. Nu känner jag mig egentligen redo för sängen, men eftersom klockan bara är 20.20 så säger hjärnan till på skarpen att "en liten stund till får du allt vara uppe, annars vaknar du 04.00 imorgon!".

Så nu väntar jag på att en timme ska gå och den nya svenska serien om Marika ska dra igång på TV2. Hoppas bara att ögonlocken inte trillar ned, jag tycker programmet verkar lovande. Och jag ser så lite på TV att jag gärna unnar mig en stund i soffan.

Ciao! Berättar imorgon hur det gick.

De största av de största!

Mina absolut största idoler alla kategorier! Håller än idag!

Klicka på menu, så kan du även välja andra låtar. Jag blir så nostalgisk... Hoppas din bandbredd räcker.

Helgkul?

Städa, städa varje fredag
och så varje jul,
det tycker jag är kul.

Säger Pippi. Idag är det lördag och städdag.
Tycker jag att det är kul?

Icke!

Aldrig mörda på en lörda
för det verkar skumt,
det tycker jag är dumt.

Hoppas jag inte stryper nån med dammtrasan idag...

Tur jag ska åka med yngste sonen till Härnösand och kolla på Halloweenutstyrsel också, det verkar mycket roligare!

Terrass eller balkong?

Omoraliskt låg moral

Jag har under lång tid vägrat gå in på McDonald´s. Dels tycker jag inte deras hamburgare är goda, dels är jag emot den multinationella tanken bakom företaget. Att se ungdomar arbeta för vad jag kan gissa är en minimal lön får mig att må illa. Aldrig någonsin har jag sett en medelålders man eller kvinna stressa vid stekbordet eller krampaktigt knappa in beställningarna.

Efter Uppdrag Gransknings klargörande reportage igår om städarnas skandalösa förhållanden har jag definitivt bestämt mig. Aldrig mer donken. Inte heller Max eller Burger King för den delen heller.

Hur är vi människor funtade egentligen? Hur kan någon låta personer med invandrarbakgrund i princip agera slavar? De jobbar sex timmar varje natt, sju dagar i veckan - för 6000 kronor! Jag har väldigt svårt att tro att inte hamburgerkedjornas ledning var införstådda med detta. Visserligen köper de en tjänst av ett annat företag, men lite kontroll och insyn måste man väl ändå ha?

Det här säger mycket om stora och konkurrensutsatta företag, men det säger ännu mer om oss människor. Vi är beredda att offra vår nästa för att själva göra en ekonomisk vinst. Jag kan dra en parallell till lågpriskedjorna. För att vi ska kunna köpa kläder, tyger, inredningsartiklar, you name it, sliter folk i låglöneländerna halvt ihjäl sig. Arbetsrättsliga rättigheter är ett begrepp de inte ens kan stava till än mindre förstår vad det innebär.

Det värsta är att det känns som om vi vanliga Svenssons inte kan göra någonting. Därför att vi egentligen inte VILL göra någonting. Vi vill ha de här billiga varorna - oavsett om det är hamburgare, textilier eller annat. Folk upprörs nu storligen och hamburgerkedjorna kommer säkerligen att minska sin försäljning under några dagar. Sedan har folk glömt bort det hela - och börjar äta där igen.

Selektivt minne. En ovilja att förändra våra liv. Sticka huvudet i sanden-mentalitet. Hålla för öronen och säga "woa-woa-woa". Sånt är vi bra på!

Fast jag vill inte vara sån. Jag vill förändra. Och ett av de sätt jag kan göra det på är att bojkotta.

Från och med nu vägrar jag att köpa mig billigt. Jag vägrar handla billigt! Slut med slit och släng!

Jämställdhetens floskelbingo

Igår hade jag förmånen att få dokumentera en intressant konferens om jämställdhet på Hotell Höga Kusten. Projektet Forum För Jämställdhet hade bjudit in till en slutkonferens med den lockande rubriken "Manlighet och kvinnlighet i förändring skapar framgång och motstånd".

Många tänkvärda och inspirerande ord sades under dagen. Jag fick också en hel del aha-upplevelser.

Bland annat berättade de båda föreläsarna Magnus Sjögren (Equal Space) och Anna Wahl (forskare på KTH) om olika floskler eller klassiska pärlor som förekommer om jämställdhet. Detta kan man bland annat höra...

• Det kommer att lösa sig med nästa generation.
• Vi har inga problem här.
• Det måste få tid.
• Kvinnor och män är ju faktiskt olika.
• Detär inte så att jag är emot jämställdhet, men...
• Vi måste börja i skolan/dagis.
• Det här med jämställdhet har faktiskt gått för långt.
• Jämställdhet handlar ju bara om självklarheter.
• Varför tas allt upp så negativt, finns det inga goda exempel?
• Jämställdhet är en lyxproblematik.
• Jag gillar inte ordet feminism, jag tycker det är viktigare att prata om människor.
• Måste det verkligen vara 50/50 överallt?

Handen på hjärtat - hur många av dessa brukar du tänka eller uttala. Personligen vet jag med mig att jag använt mig av en hel del av uttrycken... Det fick mig att fundera!

Om att tänka nytt...

De dansar där uppe - klarvaket
är huset fast klockan är tolv
Då slår det mig plötsligt att taket
mitt tak är någon annans golv

Nils Ferlin

Bilpool på landet en utopi?

Att vara frilansande skribent och medieproducent är mycket intressant och lärorikt. Dagligen kastas jag mellan olika ämnen som jag på kort tid ska sätta mig in i. Dagens utmaningar består bland annat av textöversättning av en vandringsguide om Högakustenleden och skrivande av en artikel om bilpooler i Gävleborg. Ska också förbereda mig inför ett jobb på en konferens imorgon samt förbereda arbetet inför framtagandet av en broschyr om jämställdhetsarbete i några av Kramfors företag.

Det som för stunden fångar mig mest är bilpoolerna. Jag attraheras storligen av idén att själv inte äga bil utan dela en med andra. Mest troligt skulle bilåkandet minska radikalt om man tvingades tänka igenom sitt körande samt boka en bil. Gärna då en miljöklassad bil.

Nu är det dock tämligen omöjligt att delta i en bilpool när man bor på landet, som jag gör. Dels finns det mig veterligen inga bilpooler i Höga Kusten, dels försvårar den geografiska verkligheten, min arbetssituation och det faktum att barnen har mängder av aktiviteter och kompisar på avstånd. Vi är helt enkelt för beroende av bilen, reser betydligt mer än de 1200 km som sägs utgöra ett tak för när bilpooler kan vara ett bra alternativ. Faktum är att familjen Granbäck har två bilar. Trots att vi egentligen inte vill av miljö- och kostnadsmässiga skäl.

En sak som min man drömmer om just nu är en släpvagn. Jag som ekonomisk fruga håller dock emot en smula, varför lägga ut pengar på ett ting som oftast står oanvänt.

Då slår det mig plötsligt - kanske skulle man kunna göra en släpkärrepool? Någon som är intresserad?

Välkommen till en ny vecka!

Måndagmorgon och en ny vecka har börjat! Som ett oskrivet blad ligger den där och bara väntar på att fyllas. Mina närmaste dagar är dock tämligen fullskrivna redan. Det snurrar på som sjutton på jobbfronten och kvällarna är näst intill hysteriskt upptagna av olika möten och skjutsningar av barn.

Men det är väl så det ska vara. Man ska liksom veta att man lever! Och leva, det försöker jag göra fullt ut! För jag gillar mitt liv! Skulle inte vilja göra många ändringar. Det skulle i så fall vara att fixa till ett bättre arbetsrum, lite mer i skymundan där jag verkligen känner att "nu går jag till jobbet". Det är svårt att koncentrera sig när två killar spelar fotboll i hallen utanför. Duns, duns, spark, spark... skriiiik!

Samtidigt gillar jag att att arbeta hemifrån, jag finns till hands på ett helt annat sätt än många andra föräldrar för mina grabbar. Är också medveten om att jag aldrig skulle hinna med alla mina åtaganden om jag hade "normal" 8-5 kontorstid. Nu kan jag jobba när jag vill, hur länge jag vill och med vad jag vill.

Det är skönt att vara egen boss!

Blödstörtning och "viktiga" samtal

Ibland kan jag bli riktigt orolig för mig själv. Vad är det som händer, liksom...

Den här veckan har jag vid två tillfällen fått telefonsamtal från folk som undrar "var är du, du skulle ha varit här nu". Jäääääääklar, det hade jag förträngt! "Åh, herregud", löper tankarna genom huvudet, "så pinsamt och trist." Men det är bara att ta tjuren vid hornen, kasta på sig nåt snyggare än mjukisbrallor, dra en kam genom håret och rejsa iväg med opeln. Bättre uppladdning än att komma en halvtimme för sent till en söndagsmiddag kan man ju tänka sig.

Hemma hos Anne-Sofie var aktiviteten som vanligt i full gång. Vid en middag på Mobacken får man nämligen inte gå till bords utan att ha sonderat sitt inre jag en smula och funderat kring angelägna samtalsämnen.

Sedan var det bara att sätta igång. Fem för mig totalt okända människor fanns vid bordet. Samtalet flöt till en början lite tvunget, men allt eftersom lossnade det. Utan vin eller annan alkohol. Fem timmar försvann som i ett nafs och det fanns inte tillstymmelse till kallprat eller artigt frågande. Alla var ärligt och uppriktigt intresserade av varandra och det fanns ingen hejd på funderingarna.

Vad är det som formar ens tankar? Hur går jag vidare i livet? Är livsprojektet jag själv? Hur uppnår man balans? Vad ÄR balans? Alla berättade öppet ur sin egen erfarenhet och lyssnade lyhört på andra.

Fascinerande att kunna prata så öppet med totala främlingar. Min fråga är bara varför sådana samtal så sällan förs med de man känner? Är det på grund av rädsla för att bli sårade som vi väljer att upprätthålla fasaden utåt? Något man inte behöver göra med okända.

En sak vet jag dock - jag skulle gärna prata lite oftare om livets väsentligheter med dem som jag räknar till mina vänner. Men det känns inte som om det finns tid till det... livet är liksom i vägen...

3-årskalas

Ibland får jag nästan panik när jag inser hur fort allting går. Hur livet tutar på i 180 knyck och jag inte hinner med.

Idag kom en sådan där känsla när vi besökte min bror och hans familj i Ö-vik. Orsaken var att brorsans son Oscar fyllt 3 år, vilket naturligtvis var jätteroligt att fira. Paket, tårta och glada skratt är ju liksom aldrig fel.

Men så började jag berätta om när Anton fyllde 3, då var Gustaf nyfödd. Det känns alldeles som igår - och nu är de 12 respektive 9 år! Jag insåg att det minsann inte var igår jag hade småbarn. Det är faktiskt 9 år sedan Anton var lika gammal som sin minsta kusin, nästan ett helt decennium... Burr!

Som ett brev på posten dyker så nästa tanke upp: "De här 9 åren har ju gått så fort, då kommer nästa 9 att gå lika fort". Vips var Anton 21 i mitt huvud. Universitetsstuderande och utflugen för gott från hemmet. Kanske har han sambo. Kanske är jag FARMOR då?

Shit, det är inte bra att tänka så här. Livet försvinner i ett totalt intet liksom. Nä, det är bäst att leva här och nu. Ta tillvara på både barnen, maken och sig själv, njuta av den tid och det liv vi har ihop. För tillsammans, det kommer vi alltid att vara - på ett eller annat sätt. Kärleksbanden kan ingen kapa.

Fast tänk - nästa år fyller Stefan 50 år! Herregud, det är bara 15 år kvar till pensionen! Men då glömmer jag förstås att jag vid senaste födelsedagen blev 40 och har 25 år kvar att jobba...