Blödstörtning och "viktiga" samtal

Ibland kan jag bli riktigt orolig för mig själv. Vad är det som händer, liksom...

Den här veckan har jag vid två tillfällen fått telefonsamtal från folk som undrar "var är du, du skulle ha varit här nu". Jäääääääklar, det hade jag förträngt! "Åh, herregud", löper tankarna genom huvudet, "så pinsamt och trist." Men det är bara att ta tjuren vid hornen, kasta på sig nåt snyggare än mjukisbrallor, dra en kam genom håret och rejsa iväg med opeln. Bättre uppladdning än att komma en halvtimme för sent till en söndagsmiddag kan man ju tänka sig.

Hemma hos Anne-Sofie var aktiviteten som vanligt i full gång. Vid en middag på Mobacken får man nämligen inte gå till bords utan att ha sonderat sitt inre jag en smula och funderat kring angelägna samtalsämnen.

Sedan var det bara att sätta igång. Fem för mig totalt okända människor fanns vid bordet. Samtalet flöt till en början lite tvunget, men allt eftersom lossnade det. Utan vin eller annan alkohol. Fem timmar försvann som i ett nafs och det fanns inte tillstymmelse till kallprat eller artigt frågande. Alla var ärligt och uppriktigt intresserade av varandra och det fanns ingen hejd på funderingarna.

Vad är det som formar ens tankar? Hur går jag vidare i livet? Är livsprojektet jag själv? Hur uppnår man balans? Vad ÄR balans? Alla berättade öppet ur sin egen erfarenhet och lyssnade lyhört på andra.

Fascinerande att kunna prata så öppet med totala främlingar. Min fråga är bara varför sådana samtal så sällan förs med de man känner? Är det på grund av rädsla för att bli sårade som vi väljer att upprätthålla fasaden utåt? Något man inte behöver göra med okända.

En sak vet jag dock - jag skulle gärna prata lite oftare om livets väsentligheter med dem som jag räknar till mina vänner. Men det känns inte som om det finns tid till det... livet är liksom i vägen...