Jag har tagit beslutet av sluta blogga. Egotrippen tar därmed slut här och nu! Du som tittar in här med jämna mellanrum får i stället hemskt gärna slå en pling eller skicka ett mejl, så utlovar jag en pratstund.
Ha det gott alla!
Ann-Cathrin
PS. En sista kommentar - jorå, bröderna Rongedahl var helt klart coolast!
17 februari, 2008
16 februari, 2008
Intressant jämförelse
Idag har jag som webmaster för Nordingrås hemsida lagt ut en mycket intressant exposé genom Nordingrå förr och nu. Besök den gärna!
www.nordingra.nu
www.nordingra.nu
15 februari, 2008
Vad tyder det på?
Jag har en besöksräknare knuten till den här bloggen. Där kan jag dels se hur många som besöker min sajt, dels härleda varifrån besökarna kommer. Många hittar bloggen via min företagsdomän eller dyker direkt in utan omväg.
Men jag ser också att jag har en hel del ströbesökare. Sådana som letar efter någon eller något på en sökmotor och så kommer Ordpilots blogg upp som ett alternativ.
Jag har roat mig med att se vilka sökord som använts den senaste veckan. Alltså vad folk har letat efter när de browsat in hos mig. Ganska intressant faktiskt. Och nästan lite skrämmande, det är inte direkt några "viktiga och intelligenta" fenomen som sökts. Tro vad det säger om min blogg...
Men jag ser också att jag har en hel del ströbesökare. Sådana som letar efter någon eller något på en sökmotor och så kommer Ordpilots blogg upp som ett alternativ.
Jag har roat mig med att se vilka sökord som använts den senaste veckan. Alltså vad folk har letat efter när de browsat in hos mig. Ganska intressant faktiskt. Och nästan lite skrämmande, det är inte direkt några "viktiga och intelligenta" fenomen som sökts. Tro vad det säger om min blogg...
- feber skidtävling
- alla hjärtans dag flashback
- orre
- har jag för höga krav på min man?
- brandur
- 80-tal frisyr
- floskelbingo
- Nordingråskolan
- dansband
- "anders lundin" nöjd
- visdomsord nalle puh
- bengt lindström
- nageltorkare apa
- aldrig mörda på en lördag
Mest oroväckande är väl "har jag för höga krav på min man"!!! Det har jag inget minne av att jag skrivit om. Krav på min man, det får han ha själv!
14 februari, 2008
Mina tre roller
Igår inledde jag min tredje roll på Herrskogsskolans högstadium. Dels har jag själv gått där som elev, dels har jag arbetat där som språklärare i nästan 10 år. År 2000 valde jag dock att säga upp mig och avslutade därmed min lärarbana. Ett val jag inte ångrat en sekund - livet är för kort för att man ska gå vantrivas med tillvaron.
Den tredje rollen, den som förälder, verkar därför vara den allra bästa rollen. Hittills i alla fall... På föräldramötet som hölls för de blivande sjuorna var det knökfullt - det verkar som om alla barns föräldrar var där. Detta är för mig ett gott tecken, föräldrars engagemang är a och o när det handlar om barns lärande.
Extra roligt för mig är det att Anton hamnar i samma klass som min "gamla" bästis Kerstins dotter. Kerstin och jag är BB-kompisar och var tillsammans i ur och skur genom hela uppväxttiden. Tänk så mycket roligt vi har haft tillsammans! Fnitter och skratt, upptåg och bus!
Under informationen i klassrummet satt Kerstin och jag tillsammans och konstaterade att cirkeln slutits. Vi som varit bänkkompisar hela högstadietiden satt nu på Herrskogsskolan och fnittrade igen. Våra barn hamnar dessutom i 7a - samma klassbeteckning som vi hade...
Här är ett fotot taget från en tidningsartikel i gamla ärevördiga VA. På 70-talet anordnade man årligen stora barnfester i samband med julen på Centrum i Ullånger. Barn från hela Höga Kusten bussades dit. Vid det här tillfället sjöng Kerstin och jag "Min gamle kompis Kalle Svensson". Synd är att vår klasskompis Ulf inte syns - han hade fullt sjå med att komma ihåg rörelserna till "han hade hatt och sjal och paraply"...
Den tredje rollen, den som förälder, verkar därför vara den allra bästa rollen. Hittills i alla fall... På föräldramötet som hölls för de blivande sjuorna var det knökfullt - det verkar som om alla barns föräldrar var där. Detta är för mig ett gott tecken, föräldrars engagemang är a och o när det handlar om barns lärande.
Extra roligt för mig är det att Anton hamnar i samma klass som min "gamla" bästis Kerstins dotter. Kerstin och jag är BB-kompisar och var tillsammans i ur och skur genom hela uppväxttiden. Tänk så mycket roligt vi har haft tillsammans! Fnitter och skratt, upptåg och bus!
Under informationen i klassrummet satt Kerstin och jag tillsammans och konstaterade att cirkeln slutits. Vi som varit bänkkompisar hela högstadietiden satt nu på Herrskogsskolan och fnittrade igen. Våra barn hamnar dessutom i 7a - samma klassbeteckning som vi hade...
Här är ett fotot taget från en tidningsartikel i gamla ärevördiga VA. På 70-talet anordnade man årligen stora barnfester i samband med julen på Centrum i Ullånger. Barn från hela Höga Kusten bussades dit. Vid det här tillfället sjöng Kerstin och jag "Min gamle kompis Kalle Svensson". Synd är att vår klasskompis Ulf inte syns - han hade fullt sjå med att komma ihåg rörelserna till "han hade hatt och sjal och paraply"...
12 februari, 2008
Käppar i hjulen
På torsdag är det resa till Sveg och Kalle Anka Cup i längdskidor. En tävling för 13- och 14-åringar som är att jämställa med SM. Lite som tv-pucken.
Som jag berättat förut har Anton gjort stora framsteg i vinter (trots bristen på snö) och med hjälp av både skicklighet och tur lyckats tråckla sig fram till att bli en av fyra killar i H13-laget. Han har varit stolt som en tupp. Självförtroendet har växt och det syns att lusten till skidåkning ökat ännu mer.
Vad händer då?
Idag kom han hem och frös, låg hela eftermiddagen under en filt och läste en tidning. Vid middagen såg han så hängig ut att jag beordrade honom att gå och prova febern. Resultat: 38,6!
Så hans drömresa ser nu ut att gå om intet. Behöver jag säga att han var (och är) ledsen. Nu hoppas vi bara på ett mirakel - att febern försvinner och att krafterna återkommer på nolltid. Men jag tillåter mig att tvivla. Imorgon (onsdag) tar vi beslutet.
Livsfunderingar
Är livet en kamp eller ett stort äventyr? Eller kanske något mitt emellan?
Svaret finns hos var och en av oss. Vi har alla relativt stora möjligheter att forma tillvaron så att den blir som vi vill och önskar. Det handlar om att ta kommandot i livet och kasta offerrollen dit pepparn växer.
Det är så lätt att tänka, fundera och grotta in sig i onödig oro. I stället för att bara vara, analyserar vi och tolkar. I stället för att känna tilltro till den egna personen tillåter vi negativa tankar att begränsa handlingskraften.
När jag var liten var min mamma hemma med mig och mina syskon. Hon var hemmafru. En jäkligt stolt och självklar sådan. Hon tyckte mycket om att finnas till hands när vi kom hem från skolan, hon skötte hushållet och var den som tog ansvar för mat, tvätt och liknande. Vid ett tillfälle frågade jag mamma om hennes liv då inte kändes litet och om hon inte längtade efter nåt mer.
Svaret blev nej. Visst kunde det kännas ensamt ibland, men det löste man genom att bjuda hem någon annan hemmafru i grannskapet. Och termerna utbrändhet eller självuppfyllelse existerade inte. Numera har mamma mer än 20 års erfarenhet i yrkeslivet att jämföra med och jag tror, har inte frågat rakt ut, att vissa saker var mer fördelaktiga med hemmafrurollen.
Skulle jag då bara vilja vara hemma och baka bullar åt barnen? Lägga min största ära i att ha ett fläckfritt hem? Nope, aldrig i livet.
Jag trivs med att jobba, drivs framåt av det och vill inte avstå från min fria vardag som egen företagare i frilansjournalistbranschen. Trots att jag ena sekunden förgås av stress för att i nästa oroas över om uppdragen kommer att fortsätta strömma in.
Det jag strävar efter är att förbättra förmågan att oftare höja blicken mot skyn och se något högre än mig själv. Våga lita på stjärnorna; våga tro att allt ordnar sig av den enkla anledningen att jag är bäst på att vara jag.
Svaret finns hos var och en av oss. Vi har alla relativt stora möjligheter att forma tillvaron så att den blir som vi vill och önskar. Det handlar om att ta kommandot i livet och kasta offerrollen dit pepparn växer.
Det är så lätt att tänka, fundera och grotta in sig i onödig oro. I stället för att bara vara, analyserar vi och tolkar. I stället för att känna tilltro till den egna personen tillåter vi negativa tankar att begränsa handlingskraften.
När jag var liten var min mamma hemma med mig och mina syskon. Hon var hemmafru. En jäkligt stolt och självklar sådan. Hon tyckte mycket om att finnas till hands när vi kom hem från skolan, hon skötte hushållet och var den som tog ansvar för mat, tvätt och liknande. Vid ett tillfälle frågade jag mamma om hennes liv då inte kändes litet och om hon inte längtade efter nåt mer.
Svaret blev nej. Visst kunde det kännas ensamt ibland, men det löste man genom att bjuda hem någon annan hemmafru i grannskapet. Och termerna utbrändhet eller självuppfyllelse existerade inte. Numera har mamma mer än 20 års erfarenhet i yrkeslivet att jämföra med och jag tror, har inte frågat rakt ut, att vissa saker var mer fördelaktiga med hemmafrurollen.
Skulle jag då bara vilja vara hemma och baka bullar åt barnen? Lägga min största ära i att ha ett fläckfritt hem? Nope, aldrig i livet.
Jag trivs med att jobba, drivs framåt av det och vill inte avstå från min fria vardag som egen företagare i frilansjournalistbranschen. Trots att jag ena sekunden förgås av stress för att i nästa oroas över om uppdragen kommer att fortsätta strömma in.
Det jag strävar efter är att förbättra förmågan att oftare höja blicken mot skyn och se något högre än mig själv. Våga lita på stjärnorna; våga tro att allt ordnar sig av den enkla anledningen att jag är bäst på att vara jag.
11 februari, 2008
Sjunger han bra eller sjunger han bra?
Sen gör det ju inte saken sämre att Brandur Enni går en KY-utbildningen musikmakarna i Övik! Vill ni höra mer av denne talangfulle färöing besök hans hemsida http://www.brandur.com/
Ovanligt för en 41-årig 2-barnsmorsa att göra reklam för en yngling? Äh, jag gillar bra musik. Och Brandur levererar sådan!
10 februari, 2008
Bengt Lindström på Länsmuséet Västernorrland
I samband med en skidtävling i Härnösand i dag fick vi infallet att besöka Murberget och länsmuséet. Mycket av dragkraften, för mig i alla fall, var utställningen efter den nyligen avlidne Bengt Lindström. Han tillhör de stora svenska konstnärerna och jag kände att jag både ville hedra hans minne och låta mig inspireras av den skaparkraft som genomsyrar hans mäktiga verk.
För att vara uppriktig var det nog mest jag och min man som intresserade oss för konsten, barnen tyckte att den historiska utställningen med pilspetsar, mynt och annat var betydligt mera spännande.
Så här såg det ut i Bengt Lindströms utställningssal under vårt besök (klicka på pilen för att se min första film tagen med mobilen):
För att vara uppriktig var det nog mest jag och min man som intresserade oss för konsten, barnen tyckte att den historiska utställningen med pilspetsar, mynt och annat var betydligt mera spännande.
Så här såg det ut i Bengt Lindströms utställningssal under vårt besök (klicka på pilen för att se min första film tagen med mobilen):
Ja, jag säger då det...
Christer Sjögren och I love Europe - jag bara dånar! Tönt-konceptet går hem i stugorna. Vad säger det om oss svenskar och vår intelligensnivå?
Personligen tyckte jag Brandur var bäst (vilken röst), men förstod att han var chanslös. Allt annat var endera bullshit eller mainstream. Melodifestivalen börjar spela ut sin roll i fru Granbäcks huvud. Och jag som var dess största fan under 80-talet. Kan det tyda på en viss mental utveckling? Mja, man kan ju alltid hoppas!
Personligen tyckte jag Brandur var bäst (vilken röst), men förstod att han var chanslös. Allt annat var endera bullshit eller mainstream. Melodifestivalen börjar spela ut sin roll i fru Granbäcks huvud. Och jag som var dess största fan under 80-talet. Kan det tyda på en viss mental utveckling? Mja, man kan ju alltid hoppas!
09 februari, 2008
Är jag en häst?
Svaret på den frågan är JA! I alla fall om man går efter den kinesiska traditionen att dela in åren. Ingen kan väl ha missat att vi (läs de) alldeles nyligen trädde in i råttans år.
Själv är jag född i december 1966, som ligger inom ramen för hästens år. Så här sägs en person som är född då vara:
"Häst-människor besitter ett outsinligt lager av energi och kampvilja. Över allt annat måste alla tävlingar vinnas, men till skillnad mot Tigern skall de vinnas med stil. De har en bred förmåga, stor talang och mycket ambition.
Deras ambitionsnivå är så hög eftersom Hästar alltid har lätt att segra, både på det fysiska och mentala planet. Då de nästan alltid når framgång lätt, kan de ibland bli arga på sig själva för att de inte lever upp till sina högt uppsatta förväntningar. Lagkamrater blir inte skonade om de inte presterar lika bra som Hästen. Trots att Hästar är mycket egensinniga kan de bli bra lagkamrater, bara de kan bekämpa sin vilja att leda och bestämma. Till platsen som kapten för ett lag passar de utmärkt då de genom sin stora karisma inspirerar andra till stordåd. Deras favorittid på året är högsommaren när deras energi och livslåga brinner som ljusast."
Ärligt talat så stämmer mycket av ovanstående in på mig. Det jag intensivt värjer mig emot är det där med att vara kapten eller ledare för en grupp. Till det har jag allt för mycket Jante inom mig och drabbas ofta av prestationsnoja. Har med åren blivit mer och mer en ensamvarg när det gäller att utföra saker - då kan man ju bara skylla på sig själv om det skulle gå snett. Jag har extremt höga inre krav och är något av en perfektionist när det gäller jobbet. Det passar mig därför bra att vara min egen chef, men jag vill inte bossa över någon annan. Detta eftersom jag naturligtvis skulle ha lika höga krav på denne och min konflikträddhet gör att jag då backar på ledarskapet.
Själv är jag född i december 1966, som ligger inom ramen för hästens år. Så här sägs en person som är född då vara:
"Häst-människor besitter ett outsinligt lager av energi och kampvilja. Över allt annat måste alla tävlingar vinnas, men till skillnad mot Tigern skall de vinnas med stil. De har en bred förmåga, stor talang och mycket ambition.
Deras ambitionsnivå är så hög eftersom Hästar alltid har lätt att segra, både på det fysiska och mentala planet. Då de nästan alltid når framgång lätt, kan de ibland bli arga på sig själva för att de inte lever upp till sina högt uppsatta förväntningar. Lagkamrater blir inte skonade om de inte presterar lika bra som Hästen. Trots att Hästar är mycket egensinniga kan de bli bra lagkamrater, bara de kan bekämpa sin vilja att leda och bestämma. Till platsen som kapten för ett lag passar de utmärkt då de genom sin stora karisma inspirerar andra till stordåd. Deras favorittid på året är högsommaren när deras energi och livslåga brinner som ljusast."
Ärligt talat så stämmer mycket av ovanstående in på mig. Det jag intensivt värjer mig emot är det där med att vara kapten eller ledare för en grupp. Till det har jag allt för mycket Jante inom mig och drabbas ofta av prestationsnoja. Har med åren blivit mer och mer en ensamvarg när det gäller att utföra saker - då kan man ju bara skylla på sig själv om det skulle gå snett. Jag har extremt höga inre krav och är något av en perfektionist när det gäller jobbet. Det passar mig därför bra att vara min egen chef, men jag vill inte bossa över någon annan. Detta eftersom jag naturligtvis skulle ha lika höga krav på denne och min konflikträddhet gör att jag då backar på ledarskapet.
08 februari, 2008
07 februari, 2008
Gemensam gemenskap
Idag har jag haft lunch för tre företagarvänner. Vi är fyra soloföretagande kvinnor i Nordingrå och Nora som under några års tid med jämna mellanrum brukar träffas för att äta en bit mat tillsammans och -viktigast- prata. Det blir garantera många härliga skratt, men också gråt ibland. Vi berättar tämligen öppenhjärtigt för varandra hur det går i våra respektive företag; vi gläds med varandra i framgång och stöttar varandra när det känns tungt.
Att ha ett sådant här kontaktnät är helt ovärderligt. Våra träffar betyder mycket för mig och det är alltid ett lyft att få dryfta sina ups and downs med förstående kamrater. Det finns en sådan samlad kompetens, kunskap och kreatitivitet i vår lilla grupp att jag blir alldeles förstummad. Vi är alla olika - faktiskt inte lika varandra ett dugg - men det är det som gör vår gruppering så spännande.
Att ha ett sådant här kontaktnät är helt ovärderligt. Våra träffar betyder mycket för mig och det är alltid ett lyft att få dryfta sina ups and downs med förstående kamrater. Det finns en sådan samlad kompetens, kunskap och kreatitivitet i vår lilla grupp att jag blir alldeles förstummad. Vi är alla olika - faktiskt inte lika varandra ett dugg - men det är det som gör vår gruppering så spännande.
06 februari, 2008
Musik på ångbåten Stjärn i Nordingrå
En liten glimt från ångbåten Stjärn som trafikerar Vågsfjärden i Nordingrå, Höga Kusten.
Stolt skidmorsa
Dessa skidor har inte blivit använda många gånger i år - två för att vara exakt. Tjejvasan har ju som bekant slagits ur hågen, eftersom snömängden lyser med sin frånvaro.
Men en skidresa blir det trots allt för mig. Anton har nämligen lyckats ta sig till Kalle Anka Cup i H13. Han har utvecklats rejält som skidåkare i vinter och säger att han aldrig någonsin haft så kul på träningarna. Än har han väl en bit fram till de absolut bästa åkarna, men eftersom en kille tackade nej till att vara med i Ångermanlands lag fick Anton chansen. Det var en rafflande strid mellan honom och kompisen Dennis som båda låg på 5:e plats i sammandraget (4 får åka). Lotten avgjorde till Antons favör. Stor glädje hos min son!
Nästa vecka bär det av till Sveg för fyra dagar av "nu-ska-vi-kämpa-järnet-och-ta-dem". Sammanlagt är det 18 ungdomar som ska försvara Ångermanlands färger, ivrigt påhejade av dubbelt så många föräldrar och ledare.
05 februari, 2008
Ett offer av barndomen?
Häromdagen såg jag en dödsannons i tidningen som berörde mig. Den avlidne var en kvinna som jag umgicks lite grann med i barndomen. Hon bodde granne med min bästa kompis, så det föll sig naturligt att vi ibland spenderade tid ihop. Jag vill inte säga "lekte", eftersom det här var under mellanstadiet; som jag kom ihåg det pratade vi mest om ditt och datt. Mycket om killar så klart.
Karin var en glad och sprallig tjej, som jag inte hade något emot. Men det hade andra... Till hennes nackdel var att hon bar på några kilon för mycket. Hon bodde hos sin mormor och morfar och som jag minns det älskade de sitt barnbarn. Mormodern var dock Ullångers bästa bagerska och det satte sina spår på Karin.
I klassen var hon både utstött och en driftkucku. Hon var nog inte av den kalibern att hon tystnade som mobboffer, tvärtom sade hon emot och hårdnade allt mer av behandlingen. I tonåren hade jag tappat kontakten med henne, men jag såg att skalet och hennes attityd blev allt mer tuff. Hon hade bland annat en moped, vilket killarna utnyttjade till fullo. Minns att hon var jättekär i den snyggaste tuffingen av dem alla. Och han låtsades vara kär i henne med, de bytte till och med amuletter. Alla, utom Karin, förstod att killen bara drev med henne!
Än idag när jag ser denne kille vill jag fråga honom om han förstår vådan av vad han gjorde. Troligen gör han det inte.
Karin dog förra veckan 42 år gammal. Av vad eller hur vet jag inte. Hon verkar inte heller ha haft någon familj som sörjer henne. Karin blev ett offer för mobbningen och jag tror att hon led av detta under resten av sitt liv. Tillsammans med några andra bildade hon bland annat föreningen Utfryst. http://medlem.spray.se/utfryst/index.htm Där kan man också läsa Karins egen berättelse om hur skoltiden var. Helt horribelt och jag blev chockad. Visst förstod jag att hon var mobbad, men att den var av den grova art hon beskriver gör mig bedrövad.
Hoppas att föreningen Utfryst lever vidare och kan föra Karins talan mot kränkande särbehandling.
Karin var en glad och sprallig tjej, som jag inte hade något emot. Men det hade andra... Till hennes nackdel var att hon bar på några kilon för mycket. Hon bodde hos sin mormor och morfar och som jag minns det älskade de sitt barnbarn. Mormodern var dock Ullångers bästa bagerska och det satte sina spår på Karin.
I klassen var hon både utstött och en driftkucku. Hon var nog inte av den kalibern att hon tystnade som mobboffer, tvärtom sade hon emot och hårdnade allt mer av behandlingen. I tonåren hade jag tappat kontakten med henne, men jag såg att skalet och hennes attityd blev allt mer tuff. Hon hade bland annat en moped, vilket killarna utnyttjade till fullo. Minns att hon var jättekär i den snyggaste tuffingen av dem alla. Och han låtsades vara kär i henne med, de bytte till och med amuletter. Alla, utom Karin, förstod att killen bara drev med henne!
Än idag när jag ser denne kille vill jag fråga honom om han förstår vådan av vad han gjorde. Troligen gör han det inte.
Karin dog förra veckan 42 år gammal. Av vad eller hur vet jag inte. Hon verkar inte heller ha haft någon familj som sörjer henne. Karin blev ett offer för mobbningen och jag tror att hon led av detta under resten av sitt liv. Tillsammans med några andra bildade hon bland annat föreningen Utfryst. http://medlem.spray.se/utfryst/index.htm Där kan man också läsa Karins egen berättelse om hur skoltiden var. Helt horribelt och jag blev chockad. Visst förstod jag att hon var mobbad, men att den var av den grova art hon beskriver gör mig bedrövad.
Hoppas att föreningen Utfryst lever vidare och kan föra Karins talan mot kränkande särbehandling.
04 februari, 2008
Resursslöseri
Idag basunerar allehanda.se ut nyheten att försvaret överger Hägglunds i planerna på att skapa ett svensktutvecklat stridsfordon. Samarbetet mellan försvarsmaken och Hägglunds varade i 14 år och man har hittills lagt ned en miljard kronor på projektet. EN MILJARD!
En helt oförståeligt stor summa pengar som bara gått upp i rök! Betänk då också hur mycket pengar som genom åren pumpats in i försvaret. Ständigt nya maskiner, fordon och utrustning som i princip stått och rostat bort. Helt ansvarslöst, påstår jag!
Enligt min åsikt är det varken ekonomisk eller etiskt försvarbart (haha) att ha en stand by-resurs av den kaliber som Sverige hade under många år. Nedrustningen är därför av godo. Säkerhetspolitiskt kan vi klara oss med en yrkessoldatkår. Och jag kommer absolut inte att uppmuntra mina söner att göra rekryten.
Dessutom borde Sverige "skämmes, ta mig fan" (citat Robinson-Errol), att sälja stridsmateriel till utlandet!
En helt oförståeligt stor summa pengar som bara gått upp i rök! Betänk då också hur mycket pengar som genom åren pumpats in i försvaret. Ständigt nya maskiner, fordon och utrustning som i princip stått och rostat bort. Helt ansvarslöst, påstår jag!
Enligt min åsikt är det varken ekonomisk eller etiskt försvarbart (haha) att ha en stand by-resurs av den kaliber som Sverige hade under många år. Nedrustningen är därför av godo. Säkerhetspolitiskt kan vi klara oss med en yrkessoldatkår. Och jag kommer absolut inte att uppmuntra mina söner att göra rekryten.
Dessutom borde Sverige "skämmes, ta mig fan" (citat Robinson-Errol), att sälja stridsmateriel till utlandet!
Måndag vs fredag
Känns det så här för dig?
Vilken tur då att det snart är fredag igen!
Inte helt nya filmer, jag vet... men de är kul ändå!
Vilken tur då att det snart är fredag igen!
Inte helt nya filmer, jag vet... men de är kul ändå!
01 februari, 2008
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)