Det regnar manna!

Kan ni tänka er - jag är miljonär! Jag har vunnit TVÅ MILJONER DOLLAR på ett lotteri jag inte visste att jag deltog i. Och det härliga är att det faktiskt inte är första gången. Jag har vunnit många miljoner genom åren. Läs bara här:

Upon the conclusion of our recent e-lottery draws, your email address was selected from an exclusive list of 150,000 email addresses generated from an internet resource database. You are therefore to receive a cash prize of $ 2,000,000. (Two Million United States Dollars).

Bara att casha in då. Förlåt, vad säger du? Är allt en bluff?
Nämen, det kan jag väl inte tänka mig! Det är ju fult att luras!
Det har mamma sagt.

Så nu väntar jag bara på det ovan nämnda cash prizet.

Nöjd! Nöjd! Nöjd!

Rubriken här ovan har jag använt förut. När kommer jag inte ihåg och inte heller vad mitt inlägg handlade om. Faktum är dock att jag har en hel del besök att tacka för den rubben. Varje vecka får jag besök på bloggen av människor som googlar på Anders Lundin och hans låt.

Så varsågod alla strötittare! Här kommer den (tvyärr inte i original med Lars "Putte" in de Betou, men ändå)...

Hur tänker folk?

Ibland undrar jag hur folk tänker. Hur gick tankarna hos Konstfackeleven Anna Odell som beslutade att spela psykiskt sjuk med självmordstankar, låta sig hämtas till en klinik och där bete sig våldsamt och aggressivt. För att sedan erkänna att allt var en bluff och en del av ett konstverk.

Kan sådant kallas konst? Kan man göra vad som helst i konstens namn och sedan åberopa konstnärlig frihet?

Jag tycker att konst ska undanröja tabun, väcka känslor och fungera som en part i samhällsdebatten. Men i det här fallet förstår jag faktiskt inte vad som var "konst" i tilltaget.

Det var bara konstigt. För att inte säga kränkande för de som verkligen mår psykiskt illa.

Stolthet och fall

Är inte ni precis som jag urless på Jante? Tänk att denne fiktive skuggfigur ska få förstöra så mycket. Både för en själv och för andra.

Ingen kan ha undgått hur otroligt stolt jag är över mina barn. Jag tycker de är duktiga, snälla, smarta, gulliga, perfekta, mysiga, hänsynstagande, självständiga, trygga killar. De gör alltid sitt bästa och deras bästa räcker hur långt som helst. Jag ser inga hinder för deras framtid.

Jag pratar nog också en hel del om grabbarna. Berättar små anekdoter, hur det går i skolan, hur de har det med kompisar och så. Nu har jag märkt att dessa berättelser inte alltid tas väl emot. Det kan lätt tas som skryt. Och skryt, mina damer och herrar, det är det fulaste som finns i landet Sverige.

När jag häromdagen reflekterade över ungas situation med orden "jag önskar verkligen det bästa för min barn" så möttes jag av svaret "Det gör väl alla föräldrar".

Pang! Kom inte här och tro att du är nåt! Dina barn är inte speciella. DU är inte speciell.

Så kändes det.

Men jag skiter i det. Jag har personligen försökt göra upp med Jante under 15 års tid, med relativt gott resultat. Det är väl därför jag så ofta "skryter" om mina barn. Jag älskar dem och tänker inte tona ned min kärlek.

Har ni några erfarenheter av Jante?

Lönar sig godhet?

Ja herregud, vilken morgon! Jag säger bara - livet på landet...

Vid kvart över sju i morse ringde en god vän som bor ute på Rävsön. Hon skulle skjutsa barnen till skolan och sedan åka till jobbet. Tyvärr kom hon inte fram eftersom det stod en tankbil "på tvärsan" över den smala kringelkrokiga vägen. Hon undrade därför om hon fick låna en av våra bilar.

Jomenvisst, blev svaret. Jag skulle åka till stället där tankbilen stod och hämta upp familjen. Det har snöat en hel del i Höga Kusten, så efter att ha borstat av bilen ger jag mig iväg med en tacksam tanke till plogbilen som hunnit dra förbi.

Efter några kilometer kommer jag till Edsätter. Där har man gjort ett stort hygge och det ligger ett massivt timmerupplag vid vägen, mitt i den superbranta backen. Vad ser jag då när jag kommer till krönet av backen (jävulsbacke skulle min svåger nog säga)? Jo, en timmerbil som håller på att lasta. Jag smyger mig närmare, det är mörkt, lastbilen har full sula på de gula frontlysena och jag kan inte på håll avgöra hur mycket plats det finns för mig att komma förbi.

Väl framme gör jag bedömningen att det är för trångt. Jag lägger i backen, snurrar huvudet bakåt och börjar backa. Det är som sagt var kolmörkt, men jag tycker att jag ser vägen bra där bakåt.

MEN!

När jag tittar åt vänster inser jag att jag backat helt åt skogen. Jag har snajdat snett ned i diket. Och det diket är brant/djupt vill jag lova... Jag satt fast!

Joggingtur upp till ett av boningshusen i Edsätter by. Lånar telefonen (hade naturligtvis inte min mobil med) för att ringa till äldste sonen som kan ringa till familjen som står och väntar. Åker sedan med telefonfamiljen (som är på väg till dagis) tillbaka till min bil och "raggar där upp" timmerbilskillen. Det var en supertrevlig ung kille som genast börjar ringa till sin kollega som är på väg med en tom timmerbil, ta fram sand och en spade. Kollegan kommer inom kort och de båda börjar spänna fast en spännrem (så klart hade jag ingen draglina heller...) för att dra upp mig med den tomma timmerbilen.

MEN DÅ!

Som i ett töcken ser jag en bil närma sig. Det är en jeep och jag stannar den. Det visar sig vara Leo, min granne. Sällan har jag blivit så glad att se honom! Han är på väg till Rävsön för att i mitt ställe rädda den strandade familjen. Nu får han först hjälpa mig! Med timmerbilskillen bakom min ratt, Leo i sitt fyrhjulsdrivna fordon och en riktig draglina (ordentliga Leo) så kommer Opeln äntligen upp på rätt köl igen.

Heureka! Utan snälla och hjälpsamma människor hade jag aldrig klarat mig. Och snäll som jag är åkte jag vidare, hämtade familjen och lånade ut vår nybärgade bil. De kunde åka vidare till sin vardag.

Och jag fick nåt att skriva om i bloggen.

Spa-dag

Idag är jag gla´
för jag ska åka på spa...



Längre än så räcker inte min poetiska ådra. För några år sedan gjorde jag ett reportage om spa och "feel good" för Tidningen Ångermanland. Här är några foton från det repet, de är tagna av Stefan Sundkvist. Helgens spavistelse på Södra Berget innefattar inte någon lerinpackning, men något som kallas "feeling peeling" ger löfte om sköna upplevelser. Sedan ska det bli så underbart härligt att få umgås med mamma och mina syskon, bara vi. Det är inte ofta det händer.












Ha en trevlig helg, ni alla!

Gripen

Jag har precis sett sista delen av Jonas Gardells serie "De halvt dolda". Det måste vara något av det bästa som producerats för svensk tv på senare tid. Ända sedan starten har jag suttit helt paralyserad av behagligt obehaglig olust. Det är med skräckblandad förtjusning jag avnjutit dessa timmar.

Det mesta av händelesförloppet kunde man räkna ut, men ändå satt man med tanken "Nä, det kan väl inte få hända? Så kan det väl inte gå? Det måste väl bli ett lyckligt slut?".

Fast det blev det inte.

Och rackarns, så mycket starkare upplevelsen blev av det. Livet gör stundtals ont. Men serien får mig också att reflektera över hur oändligt viktigt det är att behandla andra med ömsint respekt och värme. Tänk så mycket som går fel på grund av utebliven kärlek.

Därför kram på er alla! Nu säger vi god natt!

Jag - en periodare

Det är bara att ta skeden i vacker hand och erkänna. Jag är en periodare. På många olika områden. Det handlar om...

regelbunden motion
nyttiga ätvanor
bra sovtider
lagom långa arbetsdagar
ta hand som sitt inre
inte stressa
läsa god litteratur
tänka positivt
äta lagom mycket godis och sötsaker

Just nu ligger jag risigt till på alla plan. Det finns nästan inget av det ovan nämnda som jag sköter. Jo, kanske att tänka positivt. För jag är jätteglad. Och samtidigt hur utpumpad som helst. Uppdragen i firman strömmar in så till den milda grad att jag faktiskt önskat att jag kunde klona mig själv.

Det är otroligt häftigt att kunna leva sin dröm på det sätt jag gör. Tänk att jag lever på det jag tycker mest om att göra. Tyvärr är arbetsbördan lite väl stor nu och jag känner hur batteriet börjar ta slut.

Härligt blir det då att åka på spa med mamma samt min bror och syster på fredag-lördag. Färden går då till Södra Berget i Sundsvall. När mamma fyllde 60 år gav vi syskon henne en spa-upplevelse i födelsedagspresent. Gåvan var dock villkorad med att vi skulle följa med. Nu är det snart dags! Då ska jag försöka ignorera den lille djävulen som sitter på axeln och påpekar att "du missar en viktig arbetsdag". Jag ska ha en härlig tid med mina nära och kära!

Historisk händelse

Nu på eftermiddagen svär Barrack Obama presidenteden i USA. För första gången i historien får landet en svart president. För bara tio år sedan hade detta varit omöjligt.

Människor jublar och gläds naturligtvis. Jag hörde på radion att man väntar så många som en miljon tillresta personer som vill bevittna installationen. En miljon!

USA och stora delar av världen har högt ställda förväntningar på president Obama. Jag med. Och jag hoppas han kan leva upp till dem. En av de första uppgifterna blir att ta itu med problematiken i Gaza.

Åter måndag

Helgen är till ända. Med blixtens hastighet tog den sig fram och nu väntar vardagen. Inte för att det gör mig något, mina arbetsdagar är behagliga om än något stressiga ibland.

Den här helgen har som så många andra vid den här tiden av året tillbringats i skidans tecken. I lördags deltog Anton i sprinttävlingen vid Norrskogs Cup. Sprint är en trevlig tävlingsform, först deltar alla i en prolog därefter följer olika finaler. Anton lyckades vinna C-finalen, men sedan stöp han (bokstavligen, lyckades också fälla två andra). Han kanske inte hade haft chans att vinna B-finalen, men han låg tvåa när han ramlade. Min snälle son var inte så mycket arg på sig själv som trasslade till det, han var mer orolig över att han förstört för de två andra som han drog med sig. Gulligt, va´?

På söndagsförmiddagen fick vi oväntat, men mycket trevligt, besök av min mamma. Helt plötsligt öppnades ytterdörren och hon stod i förstugan. Klockan var då halv elva och jag tofflade fortfarande omkring i pyjamasen.

Efter gott fika och mysigt snack med mamma var det dags för en skidtur. Det är otroligt så många muskler man använder när man åker skidor. Hela kroppen får sig en rejäl genomkörare och de 8 km ger sig idag uttryck i ömmande insidor av låren hos mig. Men jag tycker det är härligt att ha träningsvärk - då vet man att man gjort nåt bra!

På tal om skidor och mitt tidigare inlägg om skiddräkt. Här nedan kan ni se dagens outfit i spåren.

Väntan på tonårssonen

Så sitter jag här då... Klockan är över elva, det är fredagkväll och jag väntar på att ett sms ska pipa till i mobilen. Ett meddelande om att det är dags att hämta äldste sonen.

Tänka sig så fort tiden går. Han var ju nyss ett litet knyte. Nu är han ute på helgerna och nattsuddar. Det är dock inte så farligt som det låter. Man anordnar varje fredag en slags ungdomsgård på Efs på Nordingråvallen och det är där min son och en massa andra ungdomar hänger.

Sämre ställen finns väl? Jag tillhörde själv ett ungdomsgäng kopplat till Efs när jag var yngre och vi hade huuur kul som helst. Det var ett skönt sätt att bli vuxen på, inga fyllor som "måste" gås igenom. Bara extremt trevliga kompisar och, inte minst viktigt, massor av snygga killar!

Anton är i början av sin ungdomstid och jag har ingen aning i vilken riktning han kommer att gå. Eller jo, lite aning (eller förhoppning) har jag att han kommer att vara lika snäll, go och mysig som han är nu. Som han alltid varit.

Fast ni vet vad de säger. Barn som aldrig haft någon trotsåldersperiod, blir ruskigt jobbiga i tonåren. Borde jag bäva? Nä. Eller orka, som Anton skulle säga. Jag tror jag och min man lagt (och fortfarande lägger) grunden för en riktigt fin kommande vuxen. En svärmorsdröm...

Avfolkningens orsak

Nu vet jag orsaken till Kramfors och övriga Norrlands befolkningstapp.

Tillit

I det senaste numret av Kyrkans Tidning på Härnösands stifts sida frågar man ett antal personer vilket de tycker är det vackraste ordet. De tillfrågade nämner ängel, kärlek, godhet, ömhet, nåd och frid.

Naturligtvis är det inte orden i sig som är vackra när man väljer, utan vad de står för. Vad orden symboliserar och vilket känslomässigt värde de för med sig.

Det för mig vackraste ordet är TILLIT. Det fyller mig med värme. Tillit kan man känna till andra människor, men även till sig själv. Tillit känner jag när jag är trygg, helt i förvissning om att jag klarar av situationen och duger precis som jag är.

Tillit skänker förtröstan, hopp och tillförsikt. Att känna tillit är helt enkelt något underbart, utan tillit till sig själv och andra tror jag inte man kan existera. Att känna tillit till andra människor är för mig grunden till kärlek.

Tillit känner jag därför till mig egen familj; min underbare man och dito barn. Jag känner också tillit till mina föräldrar och syskon, jag vet att de alltid finns där för mig om jag behöver dem. Och jag vet att de känner samma för mig.

Utanför blodsbanden är det nog min ingifta släkt jag känner mest tillit till. Stefans föräldrar och hans bröder med familjer. Helt underbara människor som livet tursamt förde min väg. De är så okomplicerade att vara med, godhjärtade och toleranta. Jag kan helt ärligt säga att jag aldrig hört ett ont ord yppas i onödan i familjen Granbäck. En del jag berättar detta för säger att "det är ju onormalt". För mig som är uppvuxen i en mer hetlevrad familj är det underbart. Underbart att bara kunna vara.

Och känna tillit.

Gäckande gåta

Har ni tänkt på att det finns en hel del olösta mysterier som gäckar oss människor? Jag menar till exempel varför en tappad macka alltid ramlar med smörsidan nedåt och vem som kom först av hönan eller ägget. (Personligen tror jag vi aldrig kommer att få svar på spörsmålet så länge vi exkluderar tuppen ur diskussionen.)

En annan undran som ständigt dyker upp är:
Vart tar alla uddastrumpor vägen?

Lite löjligt kanske att ta upp, men för familjen Granbäck är detta en gåta som kräver sin förklaring. Annars kommer hushållskassan att dräneras på grund av ständiga inköp och kompletteringar av strumpförrådet. Och helt ärligt – det är den manliga delens strumpor som har en tendens att försvinna. Jag vill inte hävda fullt ut att det beror på makens oförmåga att hålla isär tvättkorgarna, men det ligger nåt i det. Fast hans tendens att lägga underkläderna i 40-graderskorgen har egentligen ingenting att göra med det stora bortfallet.

Visst är det lite konstigt att bara en strumpa åt gången försvinner? Men det är klart, om båda kom bort skulle man ju aldrig märka det, om det inte var favvosockorna förstås :-) Man undrar ju också lite var strumporna håller hus. Inte kan de väl samlas inne i trumman på tvättmaskinen? Då skulle vår ha sprängts för länge sedan!

Nä, jag tror helt enkelt att det någonstans i en för oss osynlig dimension finns ett paradis för ensamstående strumpor. Där samlas alla som flytt från sina tråkiga och enahanda liv. De är helt enkelt trötta på att vara instängda i unkna och dammiga byrålådor, trötta på att klämmas in i trånga skor och att till sist bara kastas i en stor hög med annan diverse smutstvätt. Jag menar, det är ju en skymf mot strumpan att inte ens kunna komma ihåg vilken tvättkorg den hör hemma i!

I sitt nyvunna paradis utvecklar strumporna sig själva, umgås bara med andra strumpor som ger energi och hittar på så sätt nya livsuppgifter.

En rolig tanke, eller hur?

Baggen glimrar dåligt för mig

Har precis sett sista delen av Guldbaggegalan och insett ett tragiskt faktum. Jag var inte på bio en enda gång under 2008. Över huvud taget ser jag väldigt sällan på film, trots att vi har alla möjliga filmkanaler här hemma. Igår lyckades jag dock se sista timmen på första filmen om Arn. Den var bra.

Jag skäms nästan att säga det, men de flesta av de filmer som figurerade på tv-galan har gått mig helt förbi. "Maria Larssons eviga ögonblick" blev årets bästa film, Micke Persbrandt fick pris för bästa manliga huvudroll i nämnda film. Hade jag hört talas om den? Nej.

En film som jag dock kände till och är väldigt sugen att se är "Låt den rätte komma in". Egentligen är det inte så mycket själva filmen som drar, utan jag vill mer se hur man lyckats verkliggöra en sådan bisarr historia. I julas köpte jag boken med samma namn, jag ville ha nåt att läsa över helgerna och nappade åt mig en pocket på ICA i Bergby. Jag hade ingen aning om att mitt köp var grundstoryn till en storfilm.

Boken, som är skriven av John Ajvide Lindqvist (fick guldbagge för bästa manuskript), handlar om en svårt mobbad 12-årig pojke och hans vänskap med en lika gammal flicka som flyttar in i lägenheten bredvid. Snart uppenbarar det sig dock att Eli inte är den hon utger sig för. Hon är en han som är vampyr.

Bisarrt? Ja, verkligen. Men samtidigt så suggestivt, spännande och annorlunda. När jag läste boken visste jag inte att den redan filmatiserats, men jag tänkte att det skulle kunna bli en bra film och funderade mycket över hur man skulle kunna lösa vissa skildringar. T ex av när Håkan (i filmen spelad av Per Ragnar) häller saltsyra över sig och fortsätter leva, blir grovt misshandlad men fortsätter pulsera av liv.

Normalt ogillar jag alla former av våld på vita duken, men jag skulle definitivt kunna tänka mig att se filmen på bio bara för att se hur man gjort den scenen. Boken "Låt den rätte komma in" är nåt så annorlunda som en modern vampyrroman i vilken den lilla människans utsatthet och inre styrka kanaliseras.

Var generation har sitt mode

Det händer då och då (läs: ofta) att jag berättar för mina grabbar hur det var när jag var liten. Vilka kläder man hade, vilken musik som var populär, vad vi brukade göra i familjen och så vidare.

Ikväll tog jag fram fotoalbumet för att leta reda på den här bilden:



Tidigare på dagen hade jag, maken och äldste sonen varit ute på en härlig tur på längdskidorna. Anton tävlar ju för Nordingrå SK och var så sent som i lördags iväg på en batalj. När han tävlar är det slimmad kroppsstrumpa som gäller. Jag vet inte riktigt varför det kom på tal idag, men jag berättade hur tävlingsdräkten såg ut när jag "härjade" i spåren på 70-talet.

Då hade man knäkorta byxor och skidstrumpor som gick upp till knäna. Han höll på att skratta ihjäl sig åt det, så jag lovade att leta rätt på ett foto så att han skulle få fortsätta garva. Nu hade SUIF den goda smaken att låta byxa och strumpor ha samma färg så när Anton väl såg fotot, tyckte han inte det såg så farligt ut.

Jag berättade inte för honom att toppluvan (ett ord han hörde för första gången i somras och nästan dog av skratt åt) hade ett vitt ditsytt band som jag knöt under hakan. Till mitt försvar måste sägas att ALLA hade så (åtminstone i SUIF). Inte heller fick han vetskap om att pappa borrade hål i pjäxans läpp så att de skulle passa in i piggarna som stack upp i bindningen. Dessa två godbitar får bli nästa skidturs uppiggande moment.

Och när han då garvar käken ur led, då ska jag säga:
"HÄNG! Tänk på det min son, hur dina barn kommer att skratta åt dig när de fattar att du gick med kalsongerna medvetet väl synliga ovanför byxorna!"

Det är väl en bra triumf mot en allvetande 13-åring? Fniss...

Uppror mot en bättre värld?

Tror ni att bilar kan göra myteri? Bestämma sig för att börja kämpa för ett bättre liv? Uträtta något bättre, något högre?

Oavsett vad ni än tror om den saken är jag övertygad. Jag tror med bestämdhet att svaret på frågan är JA! I alla fall tolkar jag de granbäckska fordonens uppförande just nu så.

Jag tror att våra bilar har fattat det här med miljövänligt tänkande och nu vill anamma den idén. Båda två har nämligen beslutat sig för att omvandla sig till elbilar!

Vår förstabil, en tre år gammal Opel Astra, har fått rejäl fnatt. På pin kiv sätter den igång radion själv, hela tiden, så att batteriet drar ur. Just nu njuter den av att laddas upp.
"Härligt med en elsladd i schassit", tänker den, "så här skulle man ha det jämt! Inga avgasångor under skalet mer."

Bil nr 2, vår gamla trotjänare Audin (årsmodell -90) beslutade sig idag för att inte vara sämre än brorsan. Han hade redan visat sin trotsiga sida genom rosta sönder bromsrören så att han inte gick igenom besiktningen. Idag vid ombesiktningen hade den spjuvern hittat på ett nytt spratt genom att låta bensinröret läcka. Den skadan fanns inte för en vecka sedan när mekanikern låg under.
"Om brorsan ska bli en elbil, vill jag också det", gnäller Audin, "bort med all den här äckliga bensinen!".

Suck! Vad ska man göra? Köpa ett nytt batteri och låta Lundgrens i Barsta fixa bensinröret. Men jag tror faktiskt att nästa bil blir en elbil! Eller en elmoppe till sonen.

Utan konsumentsrättsliga regler

Nån gång ibland snuddar vi väl alla vid frågan "vad skulle jag göra annorlunda om jag fick leva om mitt liv?"

För mig kan då hjärnan skena iväg med idéer som...

• då skulle jag aldrig ha utbildat mig till lärare
• då skulle jag inte ha köpt ett gammalt hus med så stora renoveringsbehov
• då skulle jag ha varit mer lättillgänglig som person
• då skulle jag vara smal, inte tycka om godis och aldrig behöva börja om på noll när det gäller konditionen

Men plötsligt drabbas jag av insikten. Livet är HÄR OCH NU! Det är inte som om du köper ett par skor som visar sig vara defekta eller var så behagliga som du först trodde.

Livet har helt enkelt ingen ångerrätt! Det finns ingen möjlighet till öppet köp heller. Och reklammationstiden är ta mig tusan non existing.

Det gäller alltså att leva här och nu. Göra aktiva val och sedan stå för dem. Visst, en del kan bli helt fel, men man lär sig av negativa erfarenheter också. Så mina ovan skrivna punkter blir helt plötsligt:

Jag är så himla glad...

• att ha mina studier till grund för vad jag jobbar med idag. Mina språkkunskaper är gedigna och jag har ofta nytta av min pedagogiska bakgrund.
• att jag bor i ett hus med själ, hjärta och eget uttryck. Här har bott människor sedan 1860-talet. Jag önskar att väggarna kunde tala!
• att jag lättpratad person, som själv väljer hur nära relation jag vill ha med människor. Jag har många bekanta och vänner.
• för de motionsrundor jag faktiskt genomför. Det är inte lika tätt mellan dem som för ett år sedan, men de har inte upphört. Godis kommer jag alltid att gilla och vem i hela friden tycker att det är snyggt med en benig 42-åring?

Med andra ord - jag lever i mångt och mycket mitt liv precis som jag vill ha det!

En läsares önskemål

Ikväll fick jag med anledning av mitt tidigare inlägg ett mejl från en läsare, eller jag vill hellre kalla det en god vän. Hon skriver:

Hej du.

Beträffande din blogg i dag, så får jag kalla kårar.
Line Dance, må va’ kul och chict, men snälla du NEJ!!!!!

Du som är så skarpynt, djupsinnig och inte så lite fräck - ironisk, (fast du inte vill kännas vid den egenskapen)
Jag vet att du har en mer skärpa i din människosyn än de flesta, fast du helst vill vara godhjärtad och förstående.
Anyway, det här är inte din blogg och jag tror du förstår vad jag menar fast du inte vill.
SÅ
Kan inte du blogga lite om relationer mellan människor.
Jag menar olika vänskapsförhållanden, äktenskap, barn, bekanta.
Hur beter vi oss och vad är egentligen vi som personer, hur mycket är uppfostran och vem är sann?????
Som Magnus Uggla sjunger: Vem kan man lita på.........
Vad är äkta känslor i olika relationer?, Vad är borden? Och när är man ärlig? När man säger sanningen till varje pris?, eller när man låter takt och ton inför individen råda?
Även om det inte är vad man tycker.
Hur funkar det egentligen.???
Gillar det här, och har ett rätt klart tycke själv, men skulle gärna läsa och fundera igenom dina tankar.

Till min vän och alla er andra - jag lovar att jag inte ska börja blogga om line dance. Kommer inte på fråga. Det infallet var mest ett uttryck av den ovan beskrivna ironin. Men kanske ska jag skriva lite om mänskliga relationer, det är en bra idé. Kanske ska jag tordas beröra min irriation över att så många människor är så ombytliga. Ena sekunden är de väldigt trevliga, nästa är det som om man inte existerar. Jag skulle också kunna skriva om hur det är att bo i glesbygd, fördelar och nackdelar.

Men det får bli en annan gång. Just nu är det sängen som väntar. Men tills vi hörs igen - vad vill DU att jag ska skriva om? Vad är intressant att läsa och varför besöker du min blogg?

Vet inte vad jag vill

Varför har jag en blogg egentligen? Det undrar jag mycket över nu.

Jag har kikat runt lite på olika bloggar som kvinnor driver och slås av hur många välskrivna och vackra webbdagböcker som finns. Mode, matlagning och heminredning tycks vara det absolut största intresset bland kvinnor i min ålder.

Min egen blogg spretar både hit och dit. Jag har inget syfte eller något budskap jag vill sprida, utan en snabb kik på mina inlägg under dessa två år ger sken av en brokig person. Varför lägger jag då ut tankar och funderingar på nätet? Jag vet faktiskt inte. Fast jo, innerst inne är jag nog en individ som gillar att synas. Kanske inte att synas så mycket personligen, som att folk ska tycka att jag är duktig och gör bra prestationer. Jag börjar dock känna mig lite trött och skulle vilja utvecklas, gå ett steg till.

Kanske måste jag skaffa mig en hobby? Börja dansa line dancing och skriva om varje "stomp" i bloggen samt fota vackra cowboyboots? Hmmmm, jag vet inte... Fram till dess att jag blir stor och vet vad jag vill med mitt liv, får ni nog lov att hålla till godo med mina spretiga funderingar. Kanske kan de roa och väcka tankar hos några av er.

Åter till vardagen!

Så var glada julen slut, slut, slut... och vardagen börjar åter. Första "riktiga" arbetsdagen på länge. Fast det är ju en sanning med modifikation. När man som jag har kontoret på hemmaplan är man aldrig riktigt ledig. Jo, den vecka jag spenderade hos släktingarna i Axmar och Hamrångebygden gick i lättjans och slöhetens tecken. Det var r i k t i g t skönt och välbehövligt. Med laddade batterier kunde jag därmed ta mig an arbetsuppgifterna med mungiporna uppåt.

Det fortsätter jag nu med. Är mycket förväntansfull över vad år 2009 ska föra med sig. Har på känn att det ska bli ett höjdarår!

Så vad väntar vi på? Nu kör vi!