Stolthet och fall

Är inte ni precis som jag urless på Jante? Tänk att denne fiktive skuggfigur ska få förstöra så mycket. Både för en själv och för andra.

Ingen kan ha undgått hur otroligt stolt jag är över mina barn. Jag tycker de är duktiga, snälla, smarta, gulliga, perfekta, mysiga, hänsynstagande, självständiga, trygga killar. De gör alltid sitt bästa och deras bästa räcker hur långt som helst. Jag ser inga hinder för deras framtid.

Jag pratar nog också en hel del om grabbarna. Berättar små anekdoter, hur det går i skolan, hur de har det med kompisar och så. Nu har jag märkt att dessa berättelser inte alltid tas väl emot. Det kan lätt tas som skryt. Och skryt, mina damer och herrar, det är det fulaste som finns i landet Sverige.

När jag häromdagen reflekterade över ungas situation med orden "jag önskar verkligen det bästa för min barn" så möttes jag av svaret "Det gör väl alla föräldrar".

Pang! Kom inte här och tro att du är nåt! Dina barn är inte speciella. DU är inte speciell.

Så kändes det.

Men jag skiter i det. Jag har personligen försökt göra upp med Jante under 15 års tid, med relativt gott resultat. Det är väl därför jag så ofta "skryter" om mina barn. Jag älskar dem och tänker inte tona ned min kärlek.

Har ni några erfarenheter av Jante?