Lönar sig godhet?

Ja herregud, vilken morgon! Jag säger bara - livet på landet...

Vid kvart över sju i morse ringde en god vän som bor ute på Rävsön. Hon skulle skjutsa barnen till skolan och sedan åka till jobbet. Tyvärr kom hon inte fram eftersom det stod en tankbil "på tvärsan" över den smala kringelkrokiga vägen. Hon undrade därför om hon fick låna en av våra bilar.

Jomenvisst, blev svaret. Jag skulle åka till stället där tankbilen stod och hämta upp familjen. Det har snöat en hel del i Höga Kusten, så efter att ha borstat av bilen ger jag mig iväg med en tacksam tanke till plogbilen som hunnit dra förbi.

Efter några kilometer kommer jag till Edsätter. Där har man gjort ett stort hygge och det ligger ett massivt timmerupplag vid vägen, mitt i den superbranta backen. Vad ser jag då när jag kommer till krönet av backen (jävulsbacke skulle min svåger nog säga)? Jo, en timmerbil som håller på att lasta. Jag smyger mig närmare, det är mörkt, lastbilen har full sula på de gula frontlysena och jag kan inte på håll avgöra hur mycket plats det finns för mig att komma förbi.

Väl framme gör jag bedömningen att det är för trångt. Jag lägger i backen, snurrar huvudet bakåt och börjar backa. Det är som sagt var kolmörkt, men jag tycker att jag ser vägen bra där bakåt.

MEN!

När jag tittar åt vänster inser jag att jag backat helt åt skogen. Jag har snajdat snett ned i diket. Och det diket är brant/djupt vill jag lova... Jag satt fast!

Joggingtur upp till ett av boningshusen i Edsätter by. Lånar telefonen (hade naturligtvis inte min mobil med) för att ringa till äldste sonen som kan ringa till familjen som står och väntar. Åker sedan med telefonfamiljen (som är på väg till dagis) tillbaka till min bil och "raggar där upp" timmerbilskillen. Det var en supertrevlig ung kille som genast börjar ringa till sin kollega som är på väg med en tom timmerbil, ta fram sand och en spade. Kollegan kommer inom kort och de båda börjar spänna fast en spännrem (så klart hade jag ingen draglina heller...) för att dra upp mig med den tomma timmerbilen.

MEN DÅ!

Som i ett töcken ser jag en bil närma sig. Det är en jeep och jag stannar den. Det visar sig vara Leo, min granne. Sällan har jag blivit så glad att se honom! Han är på väg till Rävsön för att i mitt ställe rädda den strandade familjen. Nu får han först hjälpa mig! Med timmerbilskillen bakom min ratt, Leo i sitt fyrhjulsdrivna fordon och en riktig draglina (ordentliga Leo) så kommer Opeln äntligen upp på rätt köl igen.

Heureka! Utan snälla och hjälpsamma människor hade jag aldrig klarat mig. Och snäll som jag är åkte jag vidare, hämtade familjen och lånade ut vår nybärgade bil. De kunde åka vidare till sin vardag.

Och jag fick nåt att skriva om i bloggen.