Julledighet

Nu, kära läsare, tar jag julledigt. Imorgon åker jag och familjen söderut till resten av familjen Granbäck för att fira jul. Det ska bli underbart skönt att bara vara. Jag kommer att tillbringa veckan och början av nästa i Gästrikland, så det blir nog inte så många uppdateringar. Men om jag orkar och hinner med kanske jag skriver något litet.

Jag önskar er alla en riktigt härlig julhelg!

Kan du lösa denna gåta?

Du sitter bakom ratten i en bil och håller konstant hastighet.
På din vänstra sida har du en avgrund, på din högra sida har du en brandbil, och den håller samma hastighet som du.
Framför dig springer en gris, som är större än din bil.
En helikopter förföljer dig i markhöjd bakom bilen.
Både helikoptern och grisen håller samma hastighet som du.

Hur ska du göra för att kunna stanna?


Svaret hittar du HÄR!

Vardags- och helgdagsstress

Hej på er alla!

Hur har ni det där ute i julstressen? Klarar ni av alla måsten och borden?

Själv känner jag mig jagad till tusen. Både jobbet och den privata situationen har lite för mycket innehåll just nu. Det känns som om jag håller på att gå i bitar för att hinna med allt. När jag skriver det här (08.18) har jag faktiskt redan jobbat i två timmar. Och det är lördag!

Nu ska jag ta en snabbdusch och sedan ta itu med de privata måstena. Det är ju hemskt egentligen - mina syskon och deras familjer ska komma på besök och det är ju egentligen BARA ROLIGT!

Men ni vet, jag måste dammsuga och torka golvet, baka två goda kakor, slå in deras julklappar (eftersom vi inte kommer att fira jul ihop i år) och lite annat smått och gott. Borde nog byta vatten i akvariet också.

Imorgon ska vi ta fram julgranen och jag vill åka till pappa och farmor för att önska god jul. Samt att jag har bjudit hem oss till våra grannar på julfika. Och så ska vi packa för att åka till Stefans släktingar på måndag. Då behöver man väl tvätta också?

Suck! Vem har sagt att julen ska vara fridfull?

Jag tror jag ska lyda min goda vän Ann Järneströms råd (http://www.annjarnestrom.blogspot.com/). Hon skriver om ett så bra talesätt hon hittat i en bok av Lennart Hellsing. Det lyder:

"Har din matta ett hål, sätt dig på det."

Japp, så gör jag! Nu blir den en skön, varm dusch. Sen får vi se vad jag hinner med. Det är ju i alla fall mörkt när våra gäster kommer i eftermiddag, behövs nog ingen golvfejning!

En krympande värld

Tänk så världen har krympt de senaste 10-15 åren. När jag under 1986-2000 studerade engelska och tyska vid universitet hade nästan ingen dator. Det fanns en datasal på Humanisthuset och man kunde hyra plats där för att skriva. Men det var det få som gjorde. Mina båda C-uppsatser är skrivna först för hand och sedan nedknackade på en manuell skrivmaskin. Mina källor kom enbart av andra skrifter, att gå ut på nätet för att leta fakta fanns inte i sinnesvärlden. Internet som fenomen var åtminstone för mig tämligen obekant, för att inte säga helt.

För tillfället är jag fullt sysselsatt med att uppdatera en stugbroschyr. Det handlar om ett 90-tal privata stugor och cirka 50 övriga boende. Varje enhet har en kort beskriven text på svenska, engelska och tyska.

Vad heter då "inglasad veranda" på tyska? Eller hur uttrycker man "timrad stuga i två plan"? Och heter det Aussicht auf etwas eller är det prepositionen über som gäller? Verbet begleiten åtföljs det av ackusativ eller dativ?

Lexikon, grammatikor och uppslagsböcker över idiomatiska uttryck är mina bästa vänner, men jag har också hittat en otrolig stöttepelare i Internet. Genom att använda brittiska och tyska Google hittar man för det mesta svaret på spörsmålen.

Väldigt bra! Tänk om vi hade haft samma möjligheter till nya kunskapskällor under min skoltid! Jag märker ju på mina söner att de är tusen gånger bättre på språk än jag var i samma ålder som de är nu. Och då var jag inte direkt dålig... Men för Anton och Gustaf är språk något naturligt och de tillskansar sig kunskaper egentligen utan att de reflekterar över det. Språkinlärning underlättas alltså av den allt krympande världen. Jag önskar bara att skolan som lärande instans vore bättre på att fånga upp detta faktum.

(Måste också tillägga att jag i jakten på det tyska uttrycket för inglasad veranda kammade noll via Google. Därför ringde jag en bekant som för drygt två år sedan flyttade från Tyskland till Nordingrå. Hon hade också svårt att hitta orden, eftersom det i Tyskland inte är vanligt med "pensionärskuvöser". Med gemensamma krafter kom vi dock fram till att "verglaste Terrasse" är det korrekta uttrycket. Summan av kardemumman: Personliga kontakter är aldrig att förakta!!!)

Vem sa att killar har dålig koordination?

När jag pluggade på universitet var jag en regelbunden gäst på gymnastikpassen hos IKSU (tror det betyder IdrottsKlubben Studenterna Umeå). Oftast cyklade jag till stora sporthallen, men ibland hände det att jag och de övriga tjejerna i korridoren brände fett på hemmaplan, dvs i Mariehemsskolans gympasal.

Vid ett tillfälle hängde killarna på. Och jäklar, så svårt det var att hålla sig för skratt! Tror knappast att jag lyckades med det. Grabbarna bekräftade verkligen myten om den stele, non-koordinatiske mannen. Stefan var en av dem och jag kan säga att det var INTE då jag blev kär i honom! Fast kul hade vi! Både under passet och efter.

Här har jag dock hittat en video som gör att mina fördomar om orörliga män kommer på skam. Å det allra gruvligaste. Undrar hur länge de har måst öva för att få till det här (kolla på hela videon):

Avundsvärd talang

Det finns saker som jag önskar att jag vore duktig på. En av dem är att teckna. Tänk en sådan gåva det vore att kunna uttrycka sig i bild, att skapa djup och känsla.

Häromveckan fick jag ett mejl innehållande bilder signerade en verklig mästare på tredimensionalism. Julian Beever skapar med sina kritamålningar en illusion av att allt är verkligt, förutsatt att man tittar från rätt vinkel. Egentligen ligger målningarna där platt på marken.

Jag tycker det är helt fantastiskt! Vad tycker ni?


Svårt att förstå att den lilla killen står på marken.


Nu kommer jag och tar dig!

Tänk att kunna glädja människor med sin konst!

Folk undviker faktiskt "hålet"!

Allt är fejk, till och med vattnet.

Duktig att klättra?

Självporträtt av Julian Beever.

Fototriss - rund

Veckans utmaning i Fototriss är: Naturligt runda former.

Andra bidrag hittar ni HÄR.



Ljusets lek i kameralinsen ger en vanlig gatlampa magisk aura.


Appearances might be deceptive...


En av många runda stenar vid klapperstensfältet på vackra Rotsidan i Nordingrå. Formad genom årtusenden av svallvågor.

Än en gång rörd till tårar

Ju äldre jag blir, desto lättare rörs jag till tårar. Något som alltid får det att stockas i halsen på mig är när barnen uppträder och visar upp sina kunskaper. Det behöver inte nödvändigtvis vara mina egna barn, jag känner samma stolthet över andras telningar också.

Igårkväll höll Nordingråskolan sitt traditionsenliga luciafirande i kyrkan. Förutom luciatåget, som i år bestod av klass 6 förstärkta av 5:an, gav kulturskolans elever prov på sina färdigheter. Det var sång, musik och dans. Förstklassig, tycker jag så klart.

Jag sitter där i bänken och är så stolt över alla duktiga Nordingråbarn att jag kan spricka! De är så fina och jag känner en enorm tacksamhet över våra duktiga lärare som trollar fram glädje hos barnen.

Min son Gustaf har spelat blockflöjt i en termin och jag kan ärligt säga att han är jätteduktig. Det påstår jag inte bara för att jag är mamma, utan jag märker att han har ett musikaliskt öra och lätt för att snappa upp melodier. Noterna är inga problem, de fixade han med en gång.

Gustaf fick äran att inleda Jingle Bells genom att spela de första två raderna alldeles själv. Han var mycket glad när han blev tillfrågad, men ju närmare uppspelningen kom desto mer tveksam blev han. När han igår kom hem från skolan var han lite irriterad och uttryckte: "Jag har inte helg än. Det blir inte helg förrän det är över i kyrkan."

Jag förstod att han var nervös och att han faktiskt ångrat att han tackade ja till solostycket. Därför var det så skönt när Gustaf sekunderna innan firandet började, kom till oss i kyrkbänken och sa: "Nu vet jag hur man ska göra. Det är bara att tänka bort publiken och spela."

Och Gustaf spelade. Prickfritt. Och mammas hjärta smälte.

Än en gång.


Blockflöjtsgänget med sin lärare Kattis.


Gustaf och bästa kompisen Hampus.


Klass 5 och 6 skötte sig med den äran.

Att våga sin dröm

Att forma sitt eget liv. Ta kommandot över tillvaron. Realisera sin dröm.

Helt enkelt - se till att man mår bra!

I min bekantskapskrets finns två systrar. De är ungefär lika gamla som jag, har barn i samma åldrar som mina och bor i grannbyn. Dessa systrar är fantastiska på det sättet att de alltid är sig själva. De har ett smittande glatt sätt och man inte undgå att själv bli skrattig i deras närvaro.

Vad beror detta på? Ja, jag vet egentligen inte, men jag tror en bidragande orsak är att de vågat göra det jag skrev inledningsvis. De lever helt enkelt sina liv på det sätt de själva önskar. Modet de visade när de kastade tidigare yrkesroller och karriärer åt sidan för att ta över sin fars jordbruk är imponerande. Jag vet att de under flera år förberedde sig för att bli "bondmoror", gick kurser och gjorde annat för att sätta sig in i vad som krävs för att driva ett lantbruk.

Den senaste tiden har mina bekanta fått mycket uppmärksamhet i media. Dels har man kunnat läsa om dem i tidskriften Amelia, dels har de varit gäster i Mittnytts Eftersnack. Nu finns de även med som kandidater i Mittnytts stora omröstning om "Årets Mittnyttsbo 2008".

Direktlänk till omröstningen finns HÄR!

Jag uppmanar er alla att rösta på Marie och Veronica. Dels för att de är så himla trevliga, dels för att de är ett föredöme för alla som drömmer om att göra något mer av sitt liv. Det handlar "bara" om att våga tro på sig själv och sin egen inneboende kapacitet!

Vem som vinner avslöjas den 17:e december i Mittnytts Eftersnack, SVT2 kl. 22.30.

Ny hemsida!

Idag har jag släppt ännu en hemsida. Den här gången är det Härnösands, Kramfors och Örnsköldsviks gemensamma EU-projekt Leader Höga Kusten som fått en plattform på nätet.

Du hittar den på http://www.leaderhogakusten.se/.

Det lilla extra

Som egenföretagare funderar jag en hel del över mitt varumärke. Jag vill naturligtvis att Ordpilot Höga Kusten enbart ska ha positiva kännetecken. Jag sätter en ära i att uppfylla mina kunders önskningar och gör mitt yttersta för att mina tjänster motsvarar förväntningarna. Det här är i sig inga konstigheter, som entreprenör handlar service och tillmötesgående om ren och skär överlevnad. I mitt fall är det också ett personlighetsdrag; jag anser mig vara en generös person.

Idag diskuterade jag tillsammans med två vänner som också är soloföretagare svårigheten med prissättning. Ja, du läste rätt. Det är inte alltid lätt att sätta ett pris på sina tjänster. Det blir extra svårt eftersom man som soloföretagare ÄR sitt företag, prislappen blir alltså på sig själv. Personligen vet jag att jag ofta lägger ett lägre pris än vad jag borde.

Vad kan man då göra för att överkomma denna rädsla? Jag satte mig ned och funderade över vad som särskiljer mig från andra företagare i min bransch och kom fram till följande:
1) Jag gör bra och högkvalitativa jobb.
2) Jag är social och har lätt att få kontakt med mina kunder.
3) Jag uppfyller alltid mina kunders önskemål.
4) Jag är noggrann och lämnar inget åt slumpen.
5) Jag har en stor tjänstvillighet och hög känsla för service. Mina kunder kan när som helst kontakta mig för instruktioner och hjälp.

Speciellt den sista punkten tror jag särskiljer mig från andra; den är liksom "grädden på moset" för alla som anlitar Ordpilot.

Veckans Fototriss: Siffror

Veckans utmaning i Fototriss är siffror. Mina bilder får spegla morgnarna hemma hos mig just nu. Varje morgon tänder jag och pojkarna ett ljus och tittar på adventskalendern. Grabbarna öppnar också sina chokladkalendrar, det är tradition att de får sådana av sin mormor. 13-årige Anton börjar växa ifrån tv-kalendern, men godisditon tackar han inte nej till. 07.37 väntar skolbussen, så vid min sista bild börjar arbetsdagen.

Mysigt? Jo, det är det. Det har sina fördelar att jobba hemifrån!

Här hittar du andra fototrissare.

Miljö kan bli business

Har tänkt vidare på det jag skrev om i morse. Man kan tjäna pengar på miljön. Ett faktum som inte tillräckligt många svenskar insett än. Vi anser oss duktiga på miljöarbete och är både när det gäller lagstiftning, ny teknik och personligt engagemang på det lilla planet, t ex källsortering.

Däremot finns det ett område som ännu är relativt outforskad mark när det gäller kopplingen miljö och ekonomisk förtjänst. Det handlar om marknaden. Börsen.

Jag ska villigt erkänna att jag inte kan mycket om detta, men lyssnade vid ett tillfälle på Sasja Beslik, som är analyschef vid det svenska fondbolaget Banco Fonder AB. Banco är ledande i vårt land inom ansvarsfulla placeringar och ideella fonder. Sasja sa bland annat:
– De flesta svenska företag kan beskriva för hur deras miljöledningssystemet ser ut, men tyvärr inte redovisa om och hur de tjänar pengar på miljö.

Lite provocerande slängde Sasja Beslik ut ut frågan "Vad kostar jordklotet och vår framtid?" till auditoriet. Det blev dödstyst. Svaret uteblev.
– Är det inte konstigt att vi bara fortsätter som vanligt? Av 50 investerade kronor är det bara 1 krona som investeras med hänsyn till miljön.

Sasja Beslik menar att det är förundrande att en sådan stor sektor som finansvärlden inte finns med som "boven i dramat". Enligt honom får inte finansvärlden vara avskild från miljön, då kommer vi att investera oss till avgrunden.
– Genom att styra pengarna på ett smart sätt kan vi utforska nya sätt att utföra saker och ting; att utmana rådande strukturer.

I sitt arbete som analyschef har Sasja bland annat rollen att hitta företag som kan ingå i fondportföljen. Sanningen är den att det finns ganska få svenska och nordiska företag som platsar.
– En av mina viktigaste uppgifter att fördjupa ägardialogerna och vidareutveckla kraven på företagen. Sverige är helt klart utvecklingsbart, men det måste till ett större ekonomiskt inflöde för att företagen ska kunna ta nästa steg.

Sasja berättade om när Banco undersökte hur det stod till med hanteringen av vatten i 14 börsnoterade svenska företag. Endast två hade en vattenstrategi. H&M var ett av dem. Företaget har undersökt vad i deras affärsidé som kräver mycket vatten. De deltar även i ett projekt för att förbättra miljön för bomullsodlarna och erbjuder leverantörernas leverantörer kunskap för att förbättra vattenhanteringen vid tillverkningen av tygerna.
– Ett par jeans kräver ofattbara 11 000 liter vatten. Kan man tjäna pengar på vatten? Tveklöst ja, man kan tjäna pengar på allt.

Och det är där skon klämmer. Svenska företag måste förstå att man faktiskt kan tjäna pengar på miljöteknik och energisparande sektorer! Enligt Sasja Beslik finns både idéerna och kunskapen, det som saknas är modet att satsa.
– Brittiska och amerikanska företag ligger betydligt längre fram.

En annan utmaning som Banco Fonder brottas med är att få vanliga människor att satsa på miljöfonder. Utan fondkapital att investera med kommer man inte långt och då har man heller inget effektivt påtryckningsmedel gentemot företagen.
– Vi är dock övertygade om att folk på sikt kommer att upptäcka den inneboende kraft som finns i att ta ställning för både miljömässiga och sociala aspekter. Genom att investera klokt kan man faktiskt göra skillnad!

(Jag lyssnade till Sasja Beslik när han talade under Västernorrlandsdagen i april 2008. Min roll under dagen var att dokumentera den med text och bild. Det du kan läsa här ovan är en del av texten)

Business as usual

Jag läste imorse i tidningen Times oktobernummer en krönika av Michael Kinsley. Den börjar:

"They keep telling us that this is the worst financial crisis since the Great Depression. But there is at least one difference: in the Great Depression, nobody needed to be told they were in a depression."

Precis så tänkte jag igår när jag besökte Birsta City i syfte att handla julklappar. Inte märks det mycket av den ekonomiska krisen. Det är inte klokt så mycket folk som rör sig på området, Vägverket har ett stort uppdrag att lösa trafikkaoset där inne. Och som folk handlar! Det är överfyllda kundvagnar och välgödda kassar i var mans hand.

Själv drog jag också min beskärda del till kommersialismens överlevnad, till viss del med en otäck bismak i munnen. OK att handla nya kläder till en växande tonåring, det behövs verkligen. Men när man desperat bollar med en rubikskub för att komma på den där sista lilla klappen till systersonen, då är det inte kul! (Det blev ingen rubikskub, kan jag berätta, utan något annat som är mycket nyttigare och mera uppbyggligt.)

I ovan nämnda tidning hade de fokus på att hylla människor som verkligen gör något för att förändra världen. Det handlar om initiativ för att stoppa skövlingen av regnskog, hejda glaciärernas avsmältning, skapa smarta uthyrningssystem för cyklar, göra "gröna" pengar på aktiemarknaden, skapa långsiktigt hållbara städer, hejda slit- och slängkulturen och massor av annat.

Jag önskar verkligen att ni skulle läsa dessa artiklar. De ger hopp för framtiden! Ibland kan jag känna mig desillusionerad när det gäller mänsklighetens vilja och kapacitet att rädda världen. Genom att läsa om dessa människor (en som tas upp är faktiskt Arnold Schwarzenegger) får jag energi och ny tro på att vi kanske kan fixa det.

Tyvärr är det alltför få i min näromgivning som har den här insikten. Jag blir ärligt så trött på folk som bara gnäller på allt och alla och som hellre riktar fokus (dvs ansvaret) på någon annan än sig själv. Häromdagen träffade jag en man som hävdade att det var helt OK att elda upp målat virke, för "så länge som de hugger ned regnskogen spelar det ingen roll vad vi gör".

Suck! Kan det vara så enkelt (och tragiskt) att de som väljer att bo kvar här i Höga Kusten inte direkt toppar listan över intelligentian? Alternativt inte har kunskap nog för att förstå?
Att det är bottenskrapet som blir kvar?

NEJ! Så är det naturligtvis inte. Men vi saknar någon som går i bräschen för miljöfrågorna och som kan tjäna som upplysare. En sådan efterlyser jag! Min man är engagerad i miljöpartiet i Kramfors, men även där är det tungt. Det blir tungt om man bara är 3-4 personer som är villiga att engagera sig.

Frågan är: Vad gör vi andra? Åker till Birsta och handlar?

Lyckan smittar av sig

Läser i Dagens Nyheter den sensationella nyheten att lycka smittar av sig. Som om det vore nåt nytt. Alla vet väl vad ett smittande skratt kan göra och hur oändligt glad man kan vara för någon annan. Tydligen är det våra närmaste som gör oss lyckliga, arbetskamraternas väl och ve är inte lika angeläget för oss.

Själv kan jag inte känna mig annat än på gott humör. Jag fick nämligen igår nya vantar av Anton, alldeles egenhändigt tillverkade vantar i fleece. Inte dåligt av en 13-årig kille, va´? Deras signalfärger ger omedelbar effekt även på omgivningen. Vilka häftiga! är det tillrop som mött mig hittills.

Destination Höga Kusten

Idag släpps det första av Destination Höga Kustens nyhetsbrev. Ordpilot står tillsammans med projektet för produktionen.

Läs mer...

Morfar Manne 100 år

Idag skulle min morfar Manne ha fyllt 100 år. Förhållandet mellan oss var lite speciellt, eftersom jag har samma födelsedag som han. Jag vet inte om det var detta faktum som gjorde att jag kände ett sådant band med Manne. Som barn upplevde jag nog honom som lite vrång, han tyckte vi barn "stimmade" och tog gärna sin tillflykt till lon när det blev för stojigt.

I takt med att jag växte upp stärktes kontakten och vi hade många och roliga diskussioner. Vi var inte alltid överens, men det gjorde saken så mycket roligare. Vi pratade om allt mellan himmel och jord, mycket om hur det var förr i världen men även om fenomen i dagens samhälle. Jag bodde också hos mormor och morfar en hel sommar när jag precis slutat gymnasiet och det var lite struligt i vår familj. Därefter flyttade jag faktiskt aldrig "hem" igen, utan valde att stå på egna ben.

I våra dagar talas det mycket om självuppfyllelse och att bejaka sin identitet. Hur mycket av den varan fick Manne uppleva? I hans värld fanns det inte många alternativ – det var nog ganska klart att han skulle överta gården. Oavsett om han egentligen ville något annat.
Nu vet jag faktiskt inte om Manne hade några hemliga drömmar. Han kanske önskade att bli polis, lärare eller handlare, vad vet jag? Men det tvivlar jag på. Morfar gav ett förnöjt intryck. Jag tror det var bonde som gällde från start och på hobbynivå hägrade upplevelser kopplade till jakt och fiske.

Morfar gick bort år 2000, några dagar innan han skulle ha fyllt 92 år. Jag saknar honom än!


Morfar Manne på 90-årsdagen.

Vad vore man utan kollegor?

Nätverk är ett näst intill uttjatat begrepp. Det ska byggas nätverk här och stärkas nätverk där. Uttrycket kan ibland stå mig upp i halsen.

Men sanningen är den att man skulle stå sig alldeles slätt utan sina nätverk. Både de professionella och de sociala är oerhört viktiga.

För tillfället håller jag att snickra ihop en hemsida. Inspirationen tröt och jag önskade för tusende gången att jag kunde teckna. Jag hade en illustration i huvudet, men kunde inte realisera den.

Vad gör jag då? Ringer till min kollega Sven så klart! På nolltid löste han problemet åt mig och jag kommer att kunna visa upp en läcker sajt. På min fråga vilket arvode han ville ha för jobbet, kontrade han med samma summa som jag begärt då jag förra veckan hjälpte honom i en knivig situation.

Tjänster och gentjänster är inte att förakta! Kan man dessutom räkna sin affärskollega som vän är det ännu bättre. Det gör jag i Svens fall. Tack, du!

Bådar gott

På torsdag fyller jag år. Min yngste son har satt upp ett anslag på sin dörr som gör mig så nyfiken.

Vad kan det vara? Definitivt ett stort paket. Säkert hårt... Fast jag kan ta ett litet också. Typ från Guldfynd. Fast min man brukar skämta och säga att han ska köpa ett paket spik. Än har det aldrig hänt, men man vet ju aldrig.

Skämt åsido, så är presenter för vuxna inte så viktiga i vår familj. Vi köper inte heller julklappar till andra än barnen och deras kusiner. Prylhysterin är total i vårt samhälle - vi ska konsumera oss ur finansiella kriser. Hur sjukt är inte det? Och när barnen inte ens kan klämma fram en önskelista, vad ska man då köpa? Nä, köpa för köpandet skull, det är jag less på.

Det hade jag ingen aaaaaning om...

Visste ni att det är lag på att man inom tre månader efter födseln måste rapportera namnet på sitt barn till Skatteverket? Jag har fött två barn och har faktiskt inget minne av att vi skickade in papper på pojkarnas namn. Men det sägs ju att nyförlösta har gröt i skallen...

Hur som haver, intressant är det. Denna artikel hittade jag på Sydsvenskans hemsida:



Dyrt att glömma bort sitt nyfödda barns namn
Av Marika Anjou, Alf Sjögren och Peter Zupanovic

Skatteverket har hotat tre mammor i Skåne med vite. Anledning: de har inte lämnat in en anmälan om förnamn på sina barn i tid.

Nyföddas namn ska enligt lagen anmälas inom tre månader. Skatteverket har nu upptäckt två fall i Skåne där det inte gjorts.

En mamma i Malmö har fått flera påminnelser angående sitt tvååriga barn. Om hon inte skickar in en namnanmälan inom 15 dagar kan hon tvingas betala 2 000 kronor i vite. Betalas inte vitet lämnas kravet för indrivning.

Skatteverket hotade nyligen en mamma i Lomma med vite på
4 000 kronor för att hennes snart ett­åriga dotter inte fått något förnamn.
– Det hade jag helt glömt, men nu är det inskickat. Jag trodde att min man skickat in och han trodde att jag skickat in uppgifterna, säger mamman.

Dottern har nu tre förnamn och det är fullt tillräckligt för att hindra Skatteverket från att gå vidare till länsrätten för att få vitet utdömt.

Desssutom hotas två Lundaföräldrar med vite på 4 000 kronor var om de inte ger sitt 1,5-åriga barn ett namn inom 15 dagar.

Att namnärenden går så långt att föräldrarna hotas med böter är ovanligt. Birgitta Adlers på folkbokföringsenheten vid skatteverket i Stockholm har bara haft ett tjugotal ärenden i Sverige sedan 2005.

Fallen tros vara fler. Just nu koncentreras kontrollen till Skåne.

Vad beror det på att namn inte anmäls?
– Man kanske inte är överens om förnamnet. Föräldrarna kanske har separerat och inte vill samarbeta. Andra kanske inte ens vet om att man måste skicka in en anmälan, eller så bryr de sig inte om det, säger Birgitta Adlers.

Innan skatteverket hotar med vite har socialtjänsten kopplats in för att lösa problemet.

Generationsklyfta?

En av Sveriges bästa manliga sångare är enligt min mening Tommy Körberg. Igår när jag och yngste sonen bakade lussebullar satte jag på hans julskiva. Jag yttrade också vad jag precis skrev. Gustaf reagerade blixtsnabbt:
- Det håller jag inte med om. Möjligen är han Sveriges bästa töntsångare!

Hmmm. Jag skrattade högt! Kanske är det så att mamma inte är så särdeles hipp? Min musiksmak verkar ha blivit något föråldrad...

Det var denna klassiker vi lyssnade till vid replikskiftet. (Tyvärr hittar jag ingen variant med livebilder.)

Dan före 1:a advent

Lussekattsbak, gardinuppsättning, adventsgranshuggning, ljusstaksfixning, julmarknad och eldshow. Kan dan före 1:a advent bli bättre än så?

Up and doing

Jodå, jag är hemma från Tallin. Och nej då, jag är inte sjuk. Efter att ha fått flera frågor och påstötningar om inlägg i bloggen så tar jag mig i kragen och uppdaterar. Det har bara varit fullt upp att arbeta ikapp en del saker först.

Tallin var en helt underbar stad att besöka! Jag rekommenderar staden varmt och kommer definitivt att återvända. Tyvärr blev vår korta vistelse ännu kortare då den decimerades av den snöstorm som rådde över Stockholm-Tallins breddgrader i måndags. Istället för att komma fram 09.40 blev klockan 01.30 dagen därpå innan vi landade på estnisk mark. 15 timmar väntade vi alltså på Arlanda!

Det hade kunnat vara tungt, men blev faktiskt en uthärdlig stund. Vi var ju 14 kvinnor från Kramfors som inte kände varandra. Nu fick vi goda chanser att nätverka och knyta kontakter. Intet ont som inte har något gott med sig...

I Tallin njöt vi sedan av de pittoreska miljöerna och fick insikt i hur företagsklimatet är där. Vid en middag på en mysig restaurang träffade vi representanter från stadens näringsliv. Enterprise Estonia, en statlig myndighet motsvarande Nutek, samt företagsorganisationen BPW Estonia fanns också på kontaktlistan.

Trots att resan blev en dag kortare än beräknat blev den lyckad. Troligen gav den några av mina medresenärer inspiration att gå vidare i sina företag. Ja, mig med, men jag är redan superinspirerad inför mitt arbete. Har ni väl märkt...

Priviligerad x 3

Jag erkänner - mitt liv är förbaskat bra! Skulle inte vilja byta med någon. Det här gläds jag åt just nu:

1 Mitt supernajsa jobb! Har sagt det förut och säger det igen: det är så häftigt att kunna leva på det man älskar mest av allt. Att få uttrycka sig, det vill säga måla med både språket och layout, ger mig en kick utan dess like. Likaså att få inblick i så många olika saker. Jag brukar säga att journalistiken och mitt mediearbete ger mig en allmänbildning som jag aldrig hade kunnat få om jag stannat kvar i skolans värld. Jag har en bred kunskap - om än inte så djup...

I helgen fick jag äran att skriva en artikel åt Missionsförbundets tidning Sändaren. Den 16-23 september anordnade Sveriges Kristna Råd den Globala Veckan. Inom ramen för denna deltog Olivia Kibui Mbugua från National Council of Churches of Kenya vid några möten i Härnösand. Det var mycket intressant att lyssna till hennes budskap om att klimatfrågan hör ihop med fred. Åtminstone hos mig öppnades ögonen för vad som händer när naturresurser som vatten och betesmark reduceras i ett land. Väpnade konflikter hör till vardagen, enligt henne.
En annan sak som Olivia berättade var att en genomsnittssvensk är ansvarig för utsläpp av 5,9 ton koldioxid per år, motsvarande siffra för en kenyan är endast 0,2 ton. Det känns då orättvist att veta att Afrika drabbas mycket mer av utsläppens effekter än vi.
Vid ett riksdagsseminarium mötte Olivia Kibui Mbugua bland andra försvarsminister Sten Tolgfors. Tolgfors underströk visserligen att klimatförändringarna är ett stort hot mot mänsklig säkerhet, men var samtidigt väldigt inriktad på hur Sverige påverkas.

Nämen hoppsan, det här inlägget skulle ju handla om privilegier. Raskt vidare...

2 Idag har vi firat min mormor Eva som fyller 86 år på tisdag. Detta skedde hos min syster och hennes familj på Loön. När jag åkte hem kände jag en sådan djup tacksamhet över min gulliga syrra som ordnade detta firande och gav oss i familjen en chans till en trevlig stund tillsammans.

Till saken hör att min mormor sedan i somras bor på ett korttidsboende i Kramfors. Hon ramlade och bröt olyckligt benet och har sedan dess inte kunna bo hemma. Först kändes det helt galet att mormor som hela sitt liv bott i Ullånger skulle hamna i Kramfors på ålderns höst. Men det har löst sig så bra och mormor stortrivs. Min syster jobbar på den avdelning mormor bor på, vilket har känts tryggt. Nu ska hon flytta till ett serviceboende i Nyland och jag är övertygad om att det kommer att bli bra.

3 Imorgon ska jag åka till Tallin med 14 andra kvinnliga företagare från Kramfors. Det ska bli skönt med en minisemester. Trevligt umgänge, miljöombyte, sätta sig vid dukat bord och strosa runt på Tallins imponerande julmarknad. Vi ska även besöka företag och sätta oss in i Estlands näringsliv. Det enda jag inte längtar till är den tidiga uppgången imorgon. 03.35 kommer taxin för att hämta mig... Brrrr! Jag är morgonpigg javisst, men inte såååå...

Det blir alltså inte några inlägg av mig förrän tidigast torsdag. Ha det riktigt gott, ni alla där ute i cyberrymden!

Datorallergi

Idag blir det ingen vettig uppdatering. Jag känner mig näst intill allergisk mot fyndiga ord och tangenttryckningar nu. Har haft en intensiv arbetsvecka med många intressanta uppdrag, men nu känner jag mig slutkörd. Kanske beror det på att jag vet att helgen är intecknad för jobb också.

Efter en god middag bestående av thailändska kycklingssoppa ska jag nu krypa upp i vår nya vackra soffa med en chokladbit (Har ni provat Lindts mörka med havssalt i? Bara sååååå god!) och Dagens Nyheter.

Ha en riktigt härlig kväll alla!

Så enkelt det kan vara

Jag fick ett mejl idag på morgonen. Det löd:

Hello
Jag har två entrecote skivor..och huset fullt av murare..skulle det passa att jag bjöd dig på kött och du på spishetta idag i ditt hus?
Grannann

Mitt svar blev naturligtvis JA och vips fick dagen en guldkant. Livet behöver inte vara mer än två köttskivor. Och trevligt sällskap!

Alltför mycket stabilitet förhindrar framsteg

I mitt företag Ordpilot har jag samarbete med tre projekt som alla fokuserar på att utveckla Kramfors och Höga Kusten. Det är intressant, spännande och givande att få vara en del i maskineriet. Personligen har jag engagerat mig i Nordingrå Intresseförening, NordingråFöretagarna och är med i hemsidesgruppen kring http://www.nordingra.nu/.

Utveckling är fantastiskt kul! Och jobbigt på samma gång! Jag läste nånstans att "alltför mycket stabilitet förhindrar framsteg" och det stämmer nog. Utveckling handlar om att våga släppa taget och satsa nytt. Fast för att kunna göra det måste man ha mod, kunskap, back up och en rejäl dos jäklar anamma. Dessutom måste man naturligtvis VILJA förändras.

Jag vet inte om invånarna i Kramfors är vidsynta och engagerade nog att vilja förändra sin situation. Men vid Gud, jag hoppas... Jag ser med spänning fram emot fortsättningen i projekten Nästa Kramfors, Leader Höga Kusten och Destination Höga Kusten. Jag är med på tåget!

Även elever växer upp

När Nisse Wärmegård var 12 år gick han i sjuan och jag hade honom i tyska. Det var en härlig grupp och Nisse betydde mycket för den goda stämningen. Idag hittade jag ett klipp på YouTube som fick mig skratta högt. Se bara vad en (nu) vuxen man kan göra på en påle...

Batman vs Batman

Läser i DN om den turkiska staden Batman som tagit upp kampen med skaparna av filmen med samma namn. Borgmästaren Hussein Kalkan tänker stämma det amerikanska filmbolaget Warner Bros och regissören Christopher Nolan för att de använt sig av stadens namn i filmerna.
- De frågade aldrig om lov, säger borgmästaren.

Jaha? Nähä?

Jag tycker att staden och dess borgmästare ska vara själaglada att det finns en världskändis med samma namn som deras hemvist. Det vore en stor hit för Nordingrå om det helt plötsligt dök upp en superhjälte, världsberömd sångare, superskådis, you name it, vid namn Nordingrå.

Tänk.

"Warner Bros proudly presents... Stephen Nordingråååååååå!"

eller

"And the Oscar goes to... Meryl Nordingråååååå!"

Det vore väl nåt? Då skulle det nog bli slut på alla toalettvitsar om tröga magar och stönande "Noooordingrååååå". Fniss!

Fototriss - sopor

Veckans tema i Fototriss är sopor. Med ett nyfallet dunigt snötäcke och strålande sol från blå himmel kan skräp faktiskt vara vackert. Fler fototrissare hittar ni HÄR.


Ett bortglömt vagnshjul kan bli en illusionär bakelse.



Vår rivna ladugård är snart ett minne blott, några högar väntar dock på lågorna.



Höstens glädjeämne har nu gjort sitt.

Kram till hjälpsamma

Röda Korset har just nu sin kramkampanj. Man både säljer kramar på gator och torg (fast jag har tyvärr inte sett några där jag bor) och har en sajt på nätet där man kan skicka kramar via sms till andra. Pengarna går till att göra livet mindre besvärligt för många människor. Ifjol besökte RK över 100 000 människor i sina hem, på sjukhus eller andra institutioner. I och med kramkampanjen uppmanar organisationer oss andra att dela med oss av vår medmänsklighet.

Det vill jag gärna göra. Du med? Här finns kampanjen - http://www.kram.redcross.se.space2u.com/

De första jag vill skicka en kram till är Erik och Miriam Hägerlind som igår hjälpte oss att flytta en massa timmerstockar. Vår gamla ladugård är ju som bekant riven och vi håller på att pö om pö elda upp resterna. Det finns naturligtvis massor av virke som går att göra om till ved, vilket är fallet med timmerstockarna. Med hjälp av traktor, kärra och glatt humör trollade Erik och Miriam iväg de tunga "bestarna" till ett nytt ställe där de inte är i vägen när vi ska elda.

Tack!

Snön kom hastigt i år...

Det sista halmstrået?

Har ni sett? Man upphör aldrig att förvånas...

Fast med tanke på dagens stora nyhet om bukfetma och högre dödlighet så vet jag inte. För mig som är av den äppleformade typen är det kanske läge att övergå till Diet Water. Speciellt med tanke på att jag för ett år sedan vägde 10 kilo mindre än idag. Visserligen hade jag medvetet tappat i vikt, men jag kan ärligt säga att jag nog aldrig mått så bra rent kroppsligt som då. Därför kan jag nu förbanna mig själv för att jag låtit småätandet ta överhanden igen. Sockerberoende är en sjukdom, det är jag övertygad om. Det har jag lidit av ända sedan jag som barn länsade frysen på mammas kakor. Det bästa för mig är att avstå helt, att ta en godisbit eller en kaka bara kittlar läckergommen.

Som tur är har jag inte förfallit helt. Motionerandet finns kvar och jag har idag faktiskt sprungit 12 kilometer; sju på morgonen och fem på kvällen med min yngste son.

Trägen vinner

Himmel och plättar, så trött jag är! Och samtidigt så nöjd med mig själv! Det är en underbar känsla.

För varje gång jag ska designa en ny hemsida stöter jag på nya uppmaningar. Att knäcka dessa nötter tar en massa tid och energi, men när väl frågetecknen är utredda känns det gött! Jag kan bara klappa mig på axeln och utbrista: "Bravo Ann-Cathrin, du är ta mig sjutton jätteduktig!"

Det är underbart att ha ett sådant utvecklande jobb som jag har. Än en gång kan jag bara konstatera att jag är en ytterst priviligerad kvinna. Jag jobbar med det jag tycker är allra roligast. Idag har jag också träffat tre kvinnor från Kramfors kommun och arbetsförmedlingen som påbörjat ett spännande samarbete. Om detta ska jag berätta i nästa nummer av Nästa Kramfors nyhetsbrev. Det är kul att det händer så mycket positiva saker i Kramfors!

Dåligt samvete

Om två veckor ska jag åka med en grupp kvinnliga företagare till Tallin. Det ska bli fantastiskt roligt att både spendera tid med trevliga entreprenörer och få tillfälle att utforska en stad som sägs vara otroligt vacker.

Men det finns ett aber med i spelet. Vi ska flyga. Först från Sundsvall till Stockholm och därefter till Tallin. Total flygtid cirka två timmar. Det går fort och är ett bekvämt sätt att resa på. Fast för mig känns det bara så fel!

Alla känner vi till klimatkrisen. Trots det fortsätter vi att leva i stort sett som om ingenting hänt. Faktum är att flygets utsläpp av växthusgaser har fördubblats på mindre än tjugo år och kurvan pekar stadigt uppåt. Vi förväntar oss hela tiden billigare och billigare flygpriser. Fort ska det gå, vi vill inte sitta på tåget och skumpa. Trots att tåget släpper ut en bråkdel i jämförelse med flyget.

Faktum är att jag gärna skumpar på tåg. I vår familj åker vi kollektivt så mycket vi kan. Min man åker buss varje dag till jobbet i Härnösand och när han åker på tjänsteresa är det alltid tåget som gäller. Och han reser inte bara då och då; nästan en gång i veckan är han borta. Det hedrar honom tycker jag att han lever upp till sina miljöideal. De flesta av hans kollegor låter jobbet betala flygresan, men Stefan vill inte belasta miljön mera än nödvändigt.

Jag hörde i en radiodokumentär en man säga att vi västmänniskor skulle behöva sänka vår levnadsstandard med uppemot 70 procent för att häva den negativa trenden. För visst kan vi väl ärligt säga att vi upplever en förändring i klimatet? Jag menar, det är november och 5-10 grader varmt dagtid. Inte en snöflinga i sikte.

Så vad ska jag då göra? Åka med på resan och ha det trevligt. Det har jag beslutat. Men kanske köper jag några utsläppsrätter eller skänker ett bidrag till naturskyddsföreningen för att stilla lite av det dåliga samvetet. Som tur är använder jag mig av flyget ungefär en gång vart tionde år.

Allting går igen

Hörni alla kids från 70-talet, har ni hört vad som ryktas i modesvängen? Att träplajorna är på gång igen! Ja, det är sant. Snart kan träskor åter vara i var mans hand, förlåt jag menar fot. På.



Bilden ovan är splirrans ny, jag lovar. Kolla bara HÄR!

Det här låter ju nästan för bra för att vara sant (obs ironi), nu kan man äntligen få gå i barndom igen. För träskor det var verkligen nåt som präglade barn- och tidiga ungdomsåren.

Ett tag skulle de vara så nednötta som möjligt, helst skulle man slita av sulan och sedan släpa hälarna så att man fick en fräck bakåtlutning. I mitt fall omöjliggjordes detta av en övernitisk fader som jobbade på skofabrik. När jag precis lyckats få till stuket och började ana lite av träet, så tog han dem till jobbet och satte på en rejäl platta. Alltid svart. Oavsett om träskorna var vita, röda eller blå. Svart eftersom det var den gängse färgen på Graningekängorna som tillverkades i Ullånger.

Efter några år höjdes dock ribban. Eller jag menar sulan. Det blev inne med platåträskor. Fatta. Platåträskor. Lyckan var gjord för mig den dagen jag fick ett par vita. Oj, vad jag kände mig vuxen. Titta på bilden nedan, ser jag vuxen och cool ut? Nä, jag ser ut precis som den 12-åring jag var på skolresa i klass sex. Med de älskade platådojjorna på samt hemstickad tröja och flera varv uppvikta jeans. Precis som det skulle vara alltså.

Kommer jag att köpa träskor om de nu blir inne igen? Jag svarar så här: har jag fallit för trenden med Foppatofflor? Svar: nej.
Blir det då träskor? Skulle inte tro det.

Fototriss: så ser det ut där jag är

Dags för en ny utmaning i Fototriss. Så här ser det ut där jag är. HÄR hittar du fler bidrag.



Morgonen nalkas. Nordingrås bygdeflagga vajar vid knuten.



Solen segar sig över bergskanten och förvandlar verkligheten till guldglimmer.



Fullt dagsljus. Trots att det är höst spelas avkämpas många fotbollsbataljer hos oss.

Åsså var det farsdag...

• Nästan 2,3 miljoner pappor finns i Sverige. De är mellan 16 och 106 år gamla.
• Tillsammans utgör de lite mer än hälften av alla män över 20 år.
• Totalt har de 5,1 miljoner barn.
• Drygt 1 miljon av papporna har hemmaboende barn. De övriga har barn som flyttat hemifrån eller som bara bor med mamman.
• 750 000 män kan både uppvakta och uppvaktas på fars dag.
• Genomsnittspappan heter Lars, är 54 år och har 2,2 barn.
• Nästan 43 000 män kan nu på söndag firas på sin första fars dag.
• Förstagångspappan heter Johan och är 31 år.

De tio vanligaste namnen bland pappor 2007 är:

1. Lars
2. Anders
3. Jan
4. Bengt
5. Per
6. Hans
7. Karl
8. Sven
9. Peter
10. Bo

(Källa: SCB)

Min egen pappa följer inte på något sätt statistiken. Han heter Kent, är 62 år, har tre barn och firades idag för 42:a gången på fars dag. Och nej, någon slips fick han inte heller...

Noga övervägt inköp

Under många år har vi pratat om att köpa en ny soffa. Den vi har nu är en älskad, väl insutten (och för all del inhoppad) brun trotjänare i brun skai. Det är verkligen en superskön soffa, men ack så sliten. Knapparna är ett minne blott och det har nötts små hål här och där. Jag vill inte heller tänka på alla härliga bakterier som gojsar runt. Hos oss är det nämligen tillåtet att äta framför tv:n...

Nu är det dock snart slut med det! Från och med tisdag nästa vecka kommer vårt vardagsrum nämligen att byta skepnad. Då åker trotjänare upp på vinden i väntan på att barnens allrum ska bli färdigt och in kommer en fräsch soffa med divan. Åååååh, så skönt! Jag tror att det ljusare tyget kommer att lyfta hela rummet.

Inga idéer...

För tillfället känner jag mig tom på idéer att fylla den här bloggen med. Tar därför en gammal krönika ur "skattkistan" och hoppas ni inte misstycker. Den här texten är skriven för tre år sedan och en hel del har hänt. Nya kompisar har tillkommit och de gillar också att spela x-box, så ämnet är fortfarande aktuellt.

_________________________________________________

Från det lilla rummet på övervåningen hörs exalterade röster. ”Kom igen nu´rå – ta han!” Atmosfären är laddad av rafflande kamplusta, här gäller det att vara på alerten och inte ge upp. Koncentrationen är total och all fokus lagd på den förelagda uppgiften.

För ett ögonblick blir så allt stilla, det är bara svettdoften och de lätt immiga fönsterrutorna som påminner om strid. Kombattanterna strävar envist vidare, hela tiden i förvissning om att slutet kan vara nära. Och att det kan gå precis hur som helst, vem som helst kan vinna. Eller förlora.
Så kommer det – avgrundsstönet. ”Åh nej, nu dog jag igen! Fasen, måste du lägga en fälla just där! Nu börjar vi om!”

Detta och liknande scenarier utspelar sig regelbundet i mitt hem. Vad det handlar om? Tv-spel, så klart.

Sedan sönerna Anton och Gustaf för egna pengar köpte en X-box har utmaningarna duggat tätt. Ibland spelar de en och en, ibland blir det brödrakamp på tu man hand. Men allra roligast har de när det kommer kompisar och spelar. Som i den ovan beskrivna situationen.
Då är Gustafs minimala rum fyllt av killar i alla möjliga åldrar. Fem-sex stycken får galant plats på sängen och blir det för trångt finns alltid sacosäcken att slänga ned sig i. Att spela tv-spel har helt enkelt blivit en umgängesform.

Nöjsammast är de gånger när kompisar med egna handkontroller kommer. Som max kan de spela fyra samtidigt; tv-skärmen delas då upp i fyra mindre rutor. Stundtals utmanar de varandra man mot man, men ofta delar de upp sig i lag. Häftigt nog är sjuårige Gustaf minst lika bra som den 14-årige kompisen.

Skratten som bullrar ned till oss föräldrar på nedervåningen är upplyftande att höra. Munhuggningarna duggar friskt, då och då ljuder korta sånger som komponerats i stundens upprymdhet och med jämna mellanrum höjs också rösterna ett tonsteg. Ibland med ett triumferande tonfall, ibland med indignation.

Som den gången när Gustaf gav till ett illvrål som borde ha hörts ned till Nordingråvallen. Med oroliga steg närmade jag mig spelhaket för att kolla vad som hänt. Jag hann inte mer än halvvägs förrän sonen med tårar i ögonen, arg som ett bi, uttryckte sin ilska över den äldre brodern, som enligt utsago var ”en idiot”!
– Men kära barn, försökte jag mildra, vad är det då? Har han sagt nåt dumt eller slagit dig?
– Nä, löd svaret, men han dödade mig när jag var på toa!

Hmmm. Vad svarar man på det? Kanske nåt med att ”det var väl inte så farligt, det är ju bara på låtsas”. Fast det funkar ju inte, i stridens hetta är fantasin ytterst levande. Lek och vilja att anta utmaningar är inbyggda element i de flesta människor och den virtuella världen har stor möjlighet att stimulera.

Alla larmrapporter om feta barn som häckar framför bildskärmarna då? Och de som hävdar att man blir aggressiv och känslokall av att spela actionspel där mycket går ut på att döda?
Jo, till viss del tror jag att de har rätt. Fast då handlar det om spelande som går över styr, när barnen får spela hur mycket de vill, vad de vill, helt utan restriktioner. Så är inte reglerna hos oss.

Med jämna mellanrum finns jag som vuxen med i rummet för att kolla lite på spelet. Barnen förklarar ivrigt vad huvuduppdraget går ut på och vi snackar om hur det känns att bli dödad = att förlora.

Det händer tämligen ofta att jag avbryter spelet och uppmanar dem att göra något annat innan ögonen blir alldeles fyrkantiga. Vinterkläderna packas på och ett intensivt snöbollskrig tar vid. Sedan väntar den virtuella världen igen.

Kan jag då förstå fascinationen? Absolut! Mina barns upplevelse är ungefär densamma som när jag var i värsta bokslukaråldern. Det finns inget häftigare än att leva sig in i någon annans värld. Att för en stund förvandlas till någon annan. Och att göra det tillsammans med andra är kanon. För fantasi och drömmar utvecklar!

Kooperativen ökar

De senaste tio åren har antalet föräldra- och personalkooperativ inom förskolan ökat. I dag går fem procent av barnen i Västernorrland i förskolor eller fritids som drivs av annan huvudman än kommunen. Mittnytt var igår och gjorde reportage hos "mitt" föräldrakooperativ Järnstagården i Nordingrå.

Se här http://svt.se/svt/play/video.jsp?a=1303451
(Filmen ligger ute ca 1 vecka, om den inte fungerar när du tittar har SVT tagit bort den.)

Lyssna på radio i efterhand

Jag brukar då och då berätta om bra böcker jag läst. Nu vill jag komma med ett annat tips. Radions P1 är en alldeles förträfflig kanal, som man som arbetande kvinna (eller man) inte så ofta hinner med. Vet ni vad jag gör? Laddar hem programmen i efterhand och lyssnar i Mp3:n. Alldeles lagligt är det dessutom, eftersom SR lägger ut programmen för nedladdning.

I sommar har jag haft många härliga promenader, vinbärsplockningar, vedklyvningar och annat med sommarpratarna i öronen. Nu har jag upptäckt programmet P1 Dokumentär. Igår lyssnade jag till ett tvådelat program om 14-åriga Susanne. Det första avsnittet är inspelat 1976 och vi får möta Susanne och hennes förtvivlade mor. Något är fel i familjen, det är bråk och skrik, Susanne börjar driva på stan och orkar inte med skolan. Till slut hamnar hon på olika fosterhem och andra boenden.

Det andra avsnittet är inspelat 27 år senare. Programmakaren tar kontakt med Susanne, som då är över 40 år och har tre barn, för att ta reda på hur allt blev och hur livssituationen ser ut idag.
Då får vi svaret på Susannes tonårsrevolt...

Historiskt vingslag

Jag vet vad jag skrev häromdagen om svensk medias intresse för det amerikanska valet. Trots det har jag låtit mig ryckas med och gläder mig idag över Barrack Obamas seger. Det känns verkligen som om vi fått vara med om ett historiskt ögonblick. Det som för bara några år sedan var en omöjlighet har idag hänt, USA:s näste president är färgad. Ett stort framsteg för jämlikheten. Förhoppningsvis hjälper detta till att ta död på tanken om människans olika raser - det finns bara en ras och det är människan. Vi är alla lika!

Hektiskt värre

Pust! Min dag har inte haft många döda stunder. När jag tänker efter, faktiskt inga. Så här har den sett ut:

05.30 - väckarklockan, dvs mobilen, ringer.

06.03 - utgång för sju kilometers joggning. Skönt! Det gick bättre än väntat trots förkylning i kroppen.

07.00 - en snabb dusch.

07.45 - frukost bestående av en skål müsli och två mandariner. Fast inte ihop...

09.00 - affärsmöte i Ullånger.

11.15 - mötet avslutas och jag åker i ilfart hem för att kasta i mig lunch.

12.00 - infinner mig på Järnsta för att jobba några timmar.

17.00 - slutar jobba, åker hem.

18.00 - handlar lite på ICA och skjutsar sonen till skidträningen. Han är förkyld och ska inte träna, men måste prova ut en ny överdragsdress.

18.20 - åker vidare till Salsåker för att hämta son nr 2.

18.45 - kommer hem. Ska bjuda på lunch i morgon och ställer mig därför och tillverkar hemgjord glass.

20.00 - börjar på detta inlägg som snart ska ta slut för att övergå i sänggående och en god bok.

Summa summarum - inte många döda punkter. Men jag klagar inte. Affärsmötet hade den positiva effekten att jag åkte dit för att prata om ett uppdrag och for därifrån med två nya jobb. Det ena av dessa är ett större uppdrag och det känns verkligen som en fjäder i hatten att jag lyckades lägga den vinnande offerten på det.

Bonuskyrkobilder

Jag blev så inspirerad av kyrkobilderna att jag inte kan låta bli att visa några fler.

Så här såg det ut när Nordingrå kyrka fick ett nytt kyrktorn för några år sedan.







Blivande andlig fader? Min son provar predikstolen i Norrfällsvikens vackra fiskekapell.

Fototriss - kyrkor

Jag har hittat en trevlig utmaning när det gäller foto. Den heter Fototriss och går ut på att varje vecka visa upp tre bra bilder inom ett visst tema. Den här veckan är temat kyrkor. Läs mer på http://fototriss.blogspot.com/

Här är mina bidrag. De föreställer:

1 MC-mässa i Själevads kyrka
2 Nordingrå kyrka
3 Kyrkoruin i Visby

God morgon!

En synnerligen god morgon önskar jag er, alla trogna läsare! För ni finns där, det kan jag se på besöksräknaren. Men jag önskar att ni vågade kommentera lite oftare...

I Nordingrå är det en härlig måndagsmorgon, någon plusgrad och himlen lovar halvt om halvt att spricka upp. Nu kör vi, va? Trevlig jobbarvecka!

Konstigt fokus

Tycker inte ni som jag att det är lite underligt med all svensk mediafokusering på det amerikanska presidentvalet? Visserligen är USA en stormakt, som i hög grad påverkar resten av världen. Det har vi inte minst sett under den senaste tidens ekonomiska turbulens.

Men det känns lite konstigt att varje dag matas med Obamas och McCains kamp om titeln som det stora västlandets ledare. Jag menar, hur många av oss kan redogöra för vem som är ordförande i EU eller hur den politiska strukturen i unionen ser ut? Valet till EU-parlamentet är inte heller nåt som vi svenskar diskuterar så där jätteflitigt sinsemellan. Ändå är EU så nära oss, vi är ju faktiskt en del av unionen. Undrar varför det är så här. Jag har själv inget svar, jag bara funderar.

Till sist - ordförande för EU är för tillfället Frankrike och Nicholas Sarkozy. Under andra halvan av 2009 är det Sveriges tur att inneha ordförandeskapet. Det här är inget jag kunde bara så där i skallen, utan jag fick faktiskt googla. Skumt...

Åsså önskar jag att Barrack Obama vinner på tisdag. Dels för att jag inte tror på konservativ politik, dels för att det vore en stor framgång med en svart ledare i USA. Nästa gång blir det en kvinna.

Våga vägra cupcakes!

Jag gillar att baka.
Jag gillar godsaker.
Jag älskar muffins.

Just det - muffins. Dock inte cupcakes!

Missförstå mig inte. Jag känner till den engelska skillnaden mellan en muffin och en cupcake. Den första har ingen glasyr, den andra har glasyr, frosting, strössel, rubbet.

Men varför i hela fridens namn ska vi i det svenska språket plötsligt prata om att "baka cupcakes"? Det känns bara helt fel. Undrar vad SAOL säger om det, kanske kommer ordet in i ordboken om några år.

Men till dess - vägra baka cupcakes! Muffins med gottigott-på-toppen däremot, det slinker alltid ned. Muffin(s) är också ett låneord, som vid det här laget accepterats helt och hållet. Språkpurist som jag är, tycker jag dock vi borde hitta en svensk benämning på cupcake.
Att ta in låneord i sitt språk är dock inget nytt, vi har haft många olika eror av utländskt inflytande på vårt modersmål. Frågan är bara om vågen varit större än nu. Engelskan bara sköljer över oss och jag anser att vi borde värja oss mer. Inte bara anamma allt med hull och hår. Kanske kan Island vara en bra förebild.

En sak till: en muffin, flera muffins. Fast det känns ärligt konstigt att säga "Skicka mig en muffin." "Skicka mig en muffins" - mmm, jag har några av choklad i frysen, ska nog plocka fram en. Muffin.