Inga idéer...

För tillfället känner jag mig tom på idéer att fylla den här bloggen med. Tar därför en gammal krönika ur "skattkistan" och hoppas ni inte misstycker. Den här texten är skriven för tre år sedan och en hel del har hänt. Nya kompisar har tillkommit och de gillar också att spela x-box, så ämnet är fortfarande aktuellt.

_________________________________________________

Från det lilla rummet på övervåningen hörs exalterade röster. ”Kom igen nu´rå – ta han!” Atmosfären är laddad av rafflande kamplusta, här gäller det att vara på alerten och inte ge upp. Koncentrationen är total och all fokus lagd på den förelagda uppgiften.

För ett ögonblick blir så allt stilla, det är bara svettdoften och de lätt immiga fönsterrutorna som påminner om strid. Kombattanterna strävar envist vidare, hela tiden i förvissning om att slutet kan vara nära. Och att det kan gå precis hur som helst, vem som helst kan vinna. Eller förlora.
Så kommer det – avgrundsstönet. ”Åh nej, nu dog jag igen! Fasen, måste du lägga en fälla just där! Nu börjar vi om!”

Detta och liknande scenarier utspelar sig regelbundet i mitt hem. Vad det handlar om? Tv-spel, så klart.

Sedan sönerna Anton och Gustaf för egna pengar köpte en X-box har utmaningarna duggat tätt. Ibland spelar de en och en, ibland blir det brödrakamp på tu man hand. Men allra roligast har de när det kommer kompisar och spelar. Som i den ovan beskrivna situationen.
Då är Gustafs minimala rum fyllt av killar i alla möjliga åldrar. Fem-sex stycken får galant plats på sängen och blir det för trångt finns alltid sacosäcken att slänga ned sig i. Att spela tv-spel har helt enkelt blivit en umgängesform.

Nöjsammast är de gånger när kompisar med egna handkontroller kommer. Som max kan de spela fyra samtidigt; tv-skärmen delas då upp i fyra mindre rutor. Stundtals utmanar de varandra man mot man, men ofta delar de upp sig i lag. Häftigt nog är sjuårige Gustaf minst lika bra som den 14-årige kompisen.

Skratten som bullrar ned till oss föräldrar på nedervåningen är upplyftande att höra. Munhuggningarna duggar friskt, då och då ljuder korta sånger som komponerats i stundens upprymdhet och med jämna mellanrum höjs också rösterna ett tonsteg. Ibland med ett triumferande tonfall, ibland med indignation.

Som den gången när Gustaf gav till ett illvrål som borde ha hörts ned till Nordingråvallen. Med oroliga steg närmade jag mig spelhaket för att kolla vad som hänt. Jag hann inte mer än halvvägs förrän sonen med tårar i ögonen, arg som ett bi, uttryckte sin ilska över den äldre brodern, som enligt utsago var ”en idiot”!
– Men kära barn, försökte jag mildra, vad är det då? Har han sagt nåt dumt eller slagit dig?
– Nä, löd svaret, men han dödade mig när jag var på toa!

Hmmm. Vad svarar man på det? Kanske nåt med att ”det var väl inte så farligt, det är ju bara på låtsas”. Fast det funkar ju inte, i stridens hetta är fantasin ytterst levande. Lek och vilja att anta utmaningar är inbyggda element i de flesta människor och den virtuella världen har stor möjlighet att stimulera.

Alla larmrapporter om feta barn som häckar framför bildskärmarna då? Och de som hävdar att man blir aggressiv och känslokall av att spela actionspel där mycket går ut på att döda?
Jo, till viss del tror jag att de har rätt. Fast då handlar det om spelande som går över styr, när barnen får spela hur mycket de vill, vad de vill, helt utan restriktioner. Så är inte reglerna hos oss.

Med jämna mellanrum finns jag som vuxen med i rummet för att kolla lite på spelet. Barnen förklarar ivrigt vad huvuduppdraget går ut på och vi snackar om hur det känns att bli dödad = att förlora.

Det händer tämligen ofta att jag avbryter spelet och uppmanar dem att göra något annat innan ögonen blir alldeles fyrkantiga. Vinterkläderna packas på och ett intensivt snöbollskrig tar vid. Sedan väntar den virtuella världen igen.

Kan jag då förstå fascinationen? Absolut! Mina barns upplevelse är ungefär densamma som när jag var i värsta bokslukaråldern. Det finns inget häftigare än att leva sig in i någon annans värld. Att för en stund förvandlas till någon annan. Och att göra det tillsammans med andra är kanon. För fantasi och drömmar utvecklar!