Dåligt samvete

Om två veckor ska jag åka med en grupp kvinnliga företagare till Tallin. Det ska bli fantastiskt roligt att både spendera tid med trevliga entreprenörer och få tillfälle att utforska en stad som sägs vara otroligt vacker.

Men det finns ett aber med i spelet. Vi ska flyga. Först från Sundsvall till Stockholm och därefter till Tallin. Total flygtid cirka två timmar. Det går fort och är ett bekvämt sätt att resa på. Fast för mig känns det bara så fel!

Alla känner vi till klimatkrisen. Trots det fortsätter vi att leva i stort sett som om ingenting hänt. Faktum är att flygets utsläpp av växthusgaser har fördubblats på mindre än tjugo år och kurvan pekar stadigt uppåt. Vi förväntar oss hela tiden billigare och billigare flygpriser. Fort ska det gå, vi vill inte sitta på tåget och skumpa. Trots att tåget släpper ut en bråkdel i jämförelse med flyget.

Faktum är att jag gärna skumpar på tåg. I vår familj åker vi kollektivt så mycket vi kan. Min man åker buss varje dag till jobbet i Härnösand och när han åker på tjänsteresa är det alltid tåget som gäller. Och han reser inte bara då och då; nästan en gång i veckan är han borta. Det hedrar honom tycker jag att han lever upp till sina miljöideal. De flesta av hans kollegor låter jobbet betala flygresan, men Stefan vill inte belasta miljön mera än nödvändigt.

Jag hörde i en radiodokumentär en man säga att vi västmänniskor skulle behöva sänka vår levnadsstandard med uppemot 70 procent för att häva den negativa trenden. För visst kan vi väl ärligt säga att vi upplever en förändring i klimatet? Jag menar, det är november och 5-10 grader varmt dagtid. Inte en snöflinga i sikte.

Så vad ska jag då göra? Åka med på resan och ha det trevligt. Det har jag beslutat. Men kanske köper jag några utsläppsrätter eller skänker ett bidrag till naturskyddsföreningen för att stilla lite av det dåliga samvetet. Som tur är använder jag mig av flyget ungefär en gång vart tionde år.