Ett offer av barndomen?

Häromdagen såg jag en dödsannons i tidningen som berörde mig. Den avlidne var en kvinna som jag umgicks lite grann med i barndomen. Hon bodde granne med min bästa kompis, så det föll sig naturligt att vi ibland spenderade tid ihop. Jag vill inte säga "lekte", eftersom det här var under mellanstadiet; som jag kom ihåg det pratade vi mest om ditt och datt. Mycket om killar så klart.

Karin var en glad och sprallig tjej, som jag inte hade något emot. Men det hade andra... Till hennes nackdel var att hon bar på några kilon för mycket. Hon bodde hos sin mormor och morfar och som jag minns det älskade de sitt barnbarn. Mormodern var dock Ullångers bästa bagerska och det satte sina spår på Karin.

I klassen var hon både utstött och en driftkucku. Hon var nog inte av den kalibern att hon tystnade som mobboffer, tvärtom sade hon emot och hårdnade allt mer av behandlingen. I tonåren hade jag tappat kontakten med henne, men jag såg att skalet och hennes attityd blev allt mer tuff. Hon hade bland annat en moped, vilket killarna utnyttjade till fullo. Minns att hon var jättekär i den snyggaste tuffingen av dem alla. Och han låtsades vara kär i henne med, de bytte till och med amuletter. Alla, utom Karin, förstod att killen bara drev med henne!

Än idag när jag ser denne kille vill jag fråga honom om han förstår vådan av vad han gjorde. Troligen gör han det inte.

Karin dog förra veckan 42 år gammal. Av vad eller hur vet jag inte. Hon verkar inte heller ha haft någon familj som sörjer henne. Karin blev ett offer för mobbningen och jag tror att hon led av detta under resten av sitt liv. Tillsammans med några andra bildade hon bland annat föreningen Utfryst. http://medlem.spray.se/utfryst/index.htm Där kan man också läsa Karins egen berättelse om hur skoltiden var. Helt horribelt och jag blev chockad. Visst förstod jag att hon var mobbad, men att den var av den grova art hon beskriver gör mig bedrövad.

Hoppas att föreningen Utfryst lever vidare och kan föra Karins talan mot kränkande särbehandling.