Livsfunderingar

Är livet en kamp eller ett stort äventyr? Eller kanske något mitt emellan?

Svaret finns hos var och en av oss. Vi har alla relativt stora möjligheter att forma tillvaron så att den blir som vi vill och önskar. Det handlar om att ta kommandot i livet och kasta offerrollen dit pepparn växer.

Det är så lätt att tänka, fundera och grotta in sig i onödig oro. I stället för att bara vara, analyserar vi och tolkar. I stället för att känna tilltro till den egna personen tillåter vi negativa tankar att begränsa handlingskraften.

När jag var liten var min mamma hemma med mig och mina syskon. Hon var hemmafru. En jäkligt stolt och självklar sådan. Hon tyckte mycket om att finnas till hands när vi kom hem från skolan, hon skötte hushållet och var den som tog ansvar för mat, tvätt och liknande. Vid ett tillfälle frågade jag mamma om hennes liv då inte kändes litet och om hon inte längtade efter nåt mer.

Svaret blev nej. Visst kunde det kännas ensamt ibland, men det löste man genom att bjuda hem någon annan hemmafru i grannskapet. Och termerna utbrändhet eller självuppfyllelse existerade inte. Numera har mamma mer än 20 års erfarenhet i yrkeslivet att jämföra med och jag tror, har inte frågat rakt ut, att vissa saker var mer fördelaktiga med hemmafrurollen.

Skulle jag då bara vilja vara hemma och baka bullar åt barnen? Lägga min största ära i att ha ett fläckfritt hem? Nope, aldrig i livet.

Jag trivs med att jobba, drivs framåt av det och vill inte avstå från min fria vardag som egen företagare i frilansjournalistbranschen. Trots att jag ena sekunden förgås av stress för att i nästa oroas över om uppdragen kommer att fortsätta strömma in.

Det jag strävar efter är att förbättra förmågan att oftare höja blicken mot skyn och se något högre än mig själv. Våga lita på stjärnorna; våga tro att allt ordnar sig av den enkla anledningen att jag är bäst på att vara jag.