3-årskalas

Ibland får jag nästan panik när jag inser hur fort allting går. Hur livet tutar på i 180 knyck och jag inte hinner med.

Idag kom en sådan där känsla när vi besökte min bror och hans familj i Ö-vik. Orsaken var att brorsans son Oscar fyllt 3 år, vilket naturligtvis var jätteroligt att fira. Paket, tårta och glada skratt är ju liksom aldrig fel.

Men så började jag berätta om när Anton fyllde 3, då var Gustaf nyfödd. Det känns alldeles som igår - och nu är de 12 respektive 9 år! Jag insåg att det minsann inte var igår jag hade småbarn. Det är faktiskt 9 år sedan Anton var lika gammal som sin minsta kusin, nästan ett helt decennium... Burr!

Som ett brev på posten dyker så nästa tanke upp: "De här 9 åren har ju gått så fort, då kommer nästa 9 att gå lika fort". Vips var Anton 21 i mitt huvud. Universitetsstuderande och utflugen för gott från hemmet. Kanske har han sambo. Kanske är jag FARMOR då?

Shit, det är inte bra att tänka så här. Livet försvinner i ett totalt intet liksom. Nä, det är bäst att leva här och nu. Ta tillvara på både barnen, maken och sig själv, njuta av den tid och det liv vi har ihop. För tillsammans, det kommer vi alltid att vara - på ett eller annat sätt. Kärleksbanden kan ingen kapa.

Fast tänk - nästa år fyller Stefan 50 år! Herregud, det är bara 15 år kvar till pensionen! Men då glömmer jag förstås att jag vid senaste födelsedagen blev 40 och har 25 år kvar att jobba...