Mamma Mia, vad bra! Eller?

Under lång tid har jag värjt mig mot att se filmen Mamma Mia. Under uppväxten var ABBA mina absoluta favoriter och jag när än idag en slags vördnad mot dem rent musikaliskt. Jag tycker fortfarande att mycket av deras låtar håller och många av dem är rena klassiker.

Allt som görs i "efterhand" kan enligt mitt tycke aldrig mäta sig med originalet. Dessutom känns det som om man tar död på magin när man till varje pris försöker mjölka ut nya kronor ur ett redan vinstgivande koncept.

Mamma Mia som musikal har därför aldrig varit aktuell för mig, mycket på grund av avståndet till Stockholm. Filmen beslutade jag dock att ge en chans, alla resencerande tidningar var lyriska och jag blev nyfiken. Dessutom känner jag folk (läs kvinnor i 40-45-årsåldern) som sett filmen både två och tre gånger.

Igår var det alltså dags. Min vän Åsa och jag samt Åsas båda döttrar begav oss till Härnösand för en mysig stund tillsammans. Och jorå, filmen var klart sevärd. Lite hysterisk kanske och med en handling som måste något av det mest banala jag sett. Skådespelarinsatserna och musiken höjde dock filmen från kalkon till trevlig. Faktiskt rördes jag vid ett tillfälle också till tårar - det är när Meryl Streep i sin roll som mamma funderar över att dottern ska gifta sig och snart kommer att försvinna ur hennes absoluta närhet. Tankarna gick naturligtvis till mina egna söner och hur fort livet går.

Streep gjorde en alldeles förträfflig sånginsats, men jag föredrar originalet. Så här kommer min stora idol Agnetha i Slipping through my fingers: