Nyfiken i en strut

Jag har en ovana. Min man kan absolut inte förstå den, men själv hänger jag mig ofta åt den.

Nej, det har inget med godisätande (har faktiskt avlagt godislöfte fram till jul) eller andra frosserier att göra. Även om jag mer än gärna att erkänner att jag har en faiblesse för sötsaker. Har haft sedan barnsben när jag ofta länsade frysen på småkakor. Till mammas stora irritation...

Den ovana jag nu talar om härrör sig faktiskt också från barndomen. Det handlar om bokläsande. Jag är en bokmal, älskar att läsa. Det finns inget bättre än att dyka in i en bok och därmed en helt annan värld. Problemet är bara att jag är så himla NYFIKEN! Jag vill läsa fort, fort, så att jag snabbt får veta hur det går.

Tyvärr tar nyfikenheten ofta överhanden och jag KAN inte bärga mig. Jag bara MÅSTE få veta hur det går. NU!

Så vad gör jag? Läser lite i slutet så klart!!! Min man menar att jag tar död på boken genom att göra det, men för mig handlar det nästan om överlevnad. Haha...

Just nu läser jag Försvunnen av Joy Fielding. Det är inte någon större litterär prestation, utan en historia som berättas rakt upp och ned om en mor vars 20-åriga dotter helt plötsligt försvinner. Jag bärgade mig till ungefär hälften av boken innan nyfikenheten tog överhanden. Vad har hänt med dottern? Är hon död? Kanske sexmördad?

Nä, så kittlande var det inte. Har "tjyvläst" lite och ser att hon lever på slutet av romanen. Men var hon har varit eller varför hon hållit sig undan, det har jag inte tagit reda på. Man vill väl inte ta död på spänningen helt heller...