En flyktig doft och - wham - är man där igen! Tänk så lätt det är att återuppleva en känsla. Det är likadant med musik. Den amerikanska gruppen Chicago är inget jag idag skulle höja på ögonbrynen för, men i början av 80-talet var det annorlunda.
Jag var 17 år och mitt hjärta hade just krossats av en kille som gjort slut. Kunde man annat än smälta till Peter Ceteras stämma? Jag lyssnade om och om igen, kände det som om varje textrad var skriven just till mig.
Låtarna håller hyfsat än idag. Videorna är väl lite mer passé, sååå mycket 80-tal.
Håll till godo!
<
22 september, 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar