Var det bättre förr?

Det bästa med mitt jobb är att jag har så många olika och skiftande uppdrag. En stunden fnular jag med en hemsida, nästa layoutar jag ett nyhetsbrev och sekunden efter ringer telefonen med ett erbjudande om att översätta en text till engelska. Det blir många möten med människor, vilket är det absolut bästa med mina uppdrag som Ordpilot.

Häromdagen var jag med om ett möte som kommer att sitta kvar länge. Jag ska skriva en artikel åt Tidningen Ångermanland om en kvinna som snart fyller 99 år och som i 30 år bott på ett äldreboende. Hennes levnadshistoria berörde mig djupt.

Hon föddes i en familj med 19 barn. Av naturliga skäl hade familjen det mycket knapert och kvinnan fick som så många andra på den här tiden gå ut och tjäna som piga efter genomgången skoltid. Hon var då cirka 12 år. Hos bonden inträffade en händelse som totalt förändrade flickans mentala status och därmed resterande liv.

På den tiden kylde man mjölkvaror utomhus i speciellt grävda brunnar. Flickan råkade vid ett tillfälle tappa ut en kanna mjölk så att den blandade sig med vattnet. Straffet blev att hon stängdes in i ”svalen”. Efter det blev hon aldrig mer sig själv, det snurrade runt helt enkelt.

Vid det förra sekelskiftet fanns fortfarande systemet att auktionera bort mindre bemedlade barn. Vann gjorde de vuxna som bjöd lägst, alltså accepterade den lägsta penningen från staten för att inackordera barnet. Detta skedde med föremålet för min artikel i början av 1920-talet. Så fruktansvärt hemskt - tänka sig att auktionera ut människor!

Men det är inte slut än. Flickan hamnade i flera olika familjer och togs även i på "mentalsjukhus". Till slut blev hon lobotomerad, eller som det står i en dokumentation genomgick hon en "stor hjärnoperation".

Flickans räddning var att hon i 16-årsåldern hamnade hos en godhjärtad familj som hon bodde med från 1925 till 1978. Flickan blev en åldrig kvinna och hamnade till slut på ett äldreboende, där hon på onsdag ska fira sin 99-årsdag. Eller hon kanske inte kommer att fira, till det tror jag att hon är för borta. Men hennes "fosterfamilj" kommer att ställa till med stort kalas.

Var allt bättre förr? Nej, skulle jag vilja hävda. Tänk sådana grymheter som begåtts mot de som varit annorlunda (eller eljest som vi säger här i Höga Kusten). Tvångsteriliseringar, lobotomi, fastbindingar, undangömningar...
Men jag vill också lyfta fram den medmänsklighet och kärlek som fick familjen att under 50 år ta hand om flickan/kvinnan. Hon gick så att säga i arv, när den äldre generationen inte orkade med tog den yngre över ansvaret. De lät den "tokiga kvinnan" få vara precis som hon var, hon älskade till exempel dockor (skulle säkert ha gjort allt för att få ett eget barn) och sågs ofta ute längs vägarna med sin dockvagn. Helt underbart!