Var är brudarna?

Läste ni den intressanta artikeln i dagens DN om kvinnoöverskottet i Kina? Det enorma landet har idag 37 miljoner fler män än kvinnor och antalet ungkarlar blir bara fler och fler. Varför är det så här?

På grund av landets ettbarnspolitik har tiotals miljoner kinesiska familjer medvetet valt bort flickorna. När läkaren vid fosterdiagnostiken ser att fostret är av feminint kön gör han tummen ned, vilket får de majoriteten av föräldrarna att välja abort.

Skälet är främst ekonomiska, föräldrarna vill ha en pojke som kan försörja dem på ålderns höst. Ett annat skäl är att släktens namn ska föras vidare.

Tack och lov har vi inte en sådan medveten politik för att hålla nere befolkningssiffrorna. Här är det snarare tvärtom. Min hemkommun Kramfors har alltjämt ett vikande underlag och man välkomnar varje ny individ.

Men en sak slog mig. En fenomen där vi är lika med Kina, men som jag faktiskt aldrig tidigare reflekterat över. Det handlar om att föra släktens namn vidare - varför är det i mångt och mycket förbehållet män? Jag bytte gladeligen Könberg mot Granbäck. Jorå, med det efternamnet var beslutet kanske inte så svårt... men ändå. Visst finns det män som byter till sin frus efternamn, men det handlar ofta om att kvinnan har ett väldigt annorlunda och eget efternamn. Jag känner till exempel en Bo Hansson som blev Bo Arketeg.

Sedan är det ju en del som envisas med att ha dubbelefternamn - för mig skulle det blir Ann-Cathrin Könberg-Granbäck. Nä tack, det är nog svårt att få folk att stava mitt förnamn rätt.

Vart vill jag då komma med detta inlägg? Jo, visst är det konstigt att det än idag är det "normala" att kvinnan tar sin mans efternamn? Att hon går in i hans släkt och för det namnet vidare. Om en man vill ta sin makas efternamn höjer vi nog många gånger på ögonbrynen. "Åhå, ska han det?" Lite weird, så där.