Kanske snart vuxen?

Det finns tillfällen när jag känner att "jo fasen, visst har jag utvecklats - jag är nog snart vuxen..."

Idag var en sån dag. Min yngste son har varit på en halvdags dansläger i Kramfors. Från Nordingrå där vi bor är det fyra mil enkel väg. Alltså ingen sträcka man bara skvimpar in på en kafferast för att glad i hågen köra hem igen och återvända efter några timmar för att hämta.

Jag packade bilen med min gullklimp samt två andra barn. Tillbringade eftermiddagen arbetandes på biblioteket och hann faktiskt med en hel del. Hann också köpa ett par dubbade löparskor för 1300 kronor, men det är en annan historia.

Anyway. Klockan 17 var det så dags för dansens avslutning. Föräldrarna skulle hämta och vi skulle också bli bjudna på en grande final, dvs dansuppvisning.

Vem möter jag då om inte en blek, glosögd 9-åring som genast tog på sig jackan, mössan och skorna och sa:
- Nu far vi hem!

- Vadå hem? Ni ska ju ha dansuppvisning? Pappa har ju tagit bussen från Härnösand bara för att titta på dig! (Behöver jag säga att jag var irriterad?)

Min son är dock inte så lätt att tvinga till saker och ting, jag ville inte heller göra det. Så minsta medlemmen av familjen Granbäck satt hela uppvisningen och surade bakom ryggen på sina föräldrar. Och jag sa ingenting!

Fatta! Hade det varit för några år sedan hade jag tvingat fram honom. Av princip. Men nu kände jag att jag måste respektera Gustaf och hans känslor. Även om han inte kunde sätta ord på varför han inte ville dansa så räckte hans ovilja för mig.

I bilen gav jag honom en stor godisburk från Dollarstore istället för en skopa ovett. Nu ligger han helt däckad på soffan och sover, så jag vet att jag gjorde rätt. Fast det kändes ärligt lite snopet...