Att byta plats

Usch, vad jag ogillar reklampauser! Och ännu värre är när TV4 visar nyheter mitt i en bra film. Ser just nu en lättsam och smårolig film och en tjej och hennes mamma som oavsiktligt byter kroppar. Naturligtvis uppstår det en massa förvecklingar, både roliga och tankeväckande.

Den här filmen får mig att tänka på en krönika jag skrev för nåt år sedan i Tidningen Ångermanland. Så här är den...

En god vän uttryckte en gång lite halvt desperat ”Oh, jag önskar jag kunde klona mig själv!” Vardagssituationen med hus, familj, djur och jobb, jobb, jobb kändes övermäktig och hon önskade kraft någonstans ifrån.

Visst känns situationen igen? När dygnets alla timmar är fullspäckade av krav, både ”riktiga” och självpåtagna måsten, kan livet faktiskt te sig dystert. Min väns önskan om duplicering var skämtsamt yttrad, men en stor portion allvar fanns där bakom.

Vem har inte någon gång funderat över livet och dess mening? När den grå lunken stelnat till själlösa rutiner, när det man egentligen tycker om att göra inte längre förmår att skänka glädje och när till och med fritidsintressena känns stressiga. Då är det lätt att desillusionerat sucka ”Jaha, är livet inte mer än så här?”

Det är klart att tillvaron ska kännas ljus! Min inställning till livet är att jag ska må gott i det och det kan jag bara göra genom att tänka glada, positiva tankar om mig själv och min familj.
Lättare sagt än gjort, kanske någon tänker nu, men jag är helt övertygad om att det man matar sin hjärna med blir självuppfyllande. Intalar jag mig själv att jag är otillräcklig, liten och värdelös blir jag också det. Den verkligheten provade jag som lärare och, tro mig, det är inte kul.

Många av de trista måsten som finns har man själv skapat, vilket följaktligen innebär att ett förändringsarbete till syvende och sist hamnar på den egna listan över åtaganden.

I mitt hem har vi till exempel dragit ned på städningen till ett minimum. Vi håller en ständigt hög nivå på att plocka undan, men dammtorkning och golvskurning tillhör exklusiviteterna. Att dela på hushållssysslorna är en självklarhet, dock inte rakt av i rabiat jämställdhetsanda utan mer av praktiska skäl, intresse och fallenhet.

Men trots positivt tänkande och minskning av trista krav kan jag ibland ändå känna ett frustrerat invärtes skri bubbla upp från magen. Jag vill nåt mer, jag vill nåt annat, jag vill, jag vill jag vill…

För det är när JAG inte får plats i mitt liv som missbelåtenheten infinner sig. Min väns fundering om kloning känns därför faktiskt lite kittlande. Om det fanns fler Ann-Cathrin skulle ju alla möjligheter öppna sig!

Ann-Cathrin2 skulle bara ligga på sängen och läsa bra böcker. Ann-Cathrin3 föredrar att sätta sig under en björk i vitsippsbacken för att studera vårfåglarna och lyssna till humlornas surr. Den sportiga delen av mig skulle få sitt lystmäte stillat genom att Ann-Cathrin4 ständigt befann sig i skidspåret på Vågsfjärden. Naturligtvis skulle solen alltid lysa och himlen vara vackert mörkblå.

Eftersom jag hela mitt liv bott på landet (förutom studieåren i Umeå) känner jag nyfikenhet på stadslivet och dess fördelar. Ann-Cathrin5 bor därför i en läckert inredd vindsvåning i Gamla Stan och är mitt inne i en lovande karriär som… ja, det är en hemlis. Men jag kan säga att Stockholmsjaget är smal, snygg och alltid följer de senaste modetrenderna.

Men å andra sidan finns det en Greenpeaceaktivist i mig också, så Ann-Cathrin6 har kastat pumpsen och iklätt sig fotriktiga kängor samt en bekväm outfit. Miljömedvetenheten är stor och åsikterna om hur samhället ska förändras för att följa den ekologiskt hållbara linjen är många.
Ann-Cathrin7 vore nöjd med om tiden skulle räcka till för att läsa dagstidningen i lugn och ro, kanske börja skriva på den där romanen som finns i huvudet, pussa oftare på maken och spela spel med barnen. Den 8:e upplagan vill lära sig fota manuellt.

Nr. 9 av mitt ego skulle frigöra mer tid till att hälsa på föräldrar och de närmaste släktingarna. Men 10:an tror jag skulle längta efter sitt ursprungliga jag; originalet av Ann-Cathrin.

För i slutänden är det bara att konstatera – jag är rätt nöjd med livet som det är. Och alla de olika Ann-Cathrinarna finns ju faktiskt redan i någon form. Förutom karriäristen i Stockholm då… men man kan jobba bra med Nordingrå som bas också!