Mammarollen viktigare än allt annat

Gårdagen gick i idrottens tecken, eller rättare sagt ishockeyns. Vi tillbringade eftermiddagen i Swedbank magnifika arena i Örnsköldsvik. Orsaken var att MoDo och Brynäs skulle drabba samman. Det var dags för derby inom familjen!

Med två som håller på Modo (jag och yngste sonen) samt två inbitna Brynäsare (familjens fader samt äldste sonen) var det upplagt för nervterror. Jag var faktiskt riktigt nervös inför matchen - det var liksom upplagt för sura miner på hemvägen. Mitt önskeresultat var därför oavgjort.

Matchens första mål gjordes av Modos Fredrig Warg och jublet visste inga gränser. Jag blev också glad, men fylldes i samma stund av en längtan efter kvittering. För Anton är idrott nämligen något väldigt viktigt och jag ville verkligen inte att han skulle bli besviken. Och sur. Eller arg.

Mina modersinstinkter tog därmed överhanden. Varje gång Brynäs närmades sig Krizan önskade jag därför att bortalagets nolla skulle spräckas. Och det gjorde den. Tre gånger om till och med!

Slutresultatet blev 2-3 till gästande Brynäs. Äldste sonen (och maken) var helnöjda när vi gick till bilen. Jag med, eftersom ingen var ledsen och förbannad (jo, kanske Gustaf lite, men för honom är sport mer en lek och det gick snart över).

Så vad för slags supporter är jag då? Jag har alltid hållit på Modo, men ärligt... i läget med "vanliga" seriematcher bryr jag mig inte så mycket - vänta bara till slutspelet. Då är det slut med att smygheja på Brynäs!