Plats att sörja

I helgens upplagor av Tidningen Ångermanland och Örnsköldsviks Allehanda har jag en artikel om en kvinna från Spanien som efter 43 år äntligen fått möjlighet att besöka sin älskades grav. När hon var 21 år omkom hennes man i en olycka i Docksta. Han hade anställning på en fraktbåt som skulle hämta virke vid sågen i Docksta. Han höll på att måla utsidan av båten när lasten kom i full gungning och han kastades in i skrovets sida och ned i vattnet.

Hans spanska hustru och den övriga familjen hade inte möjlighet att ta hem kroppen eller närvara vid begravningen. Efter 43 år åkte dock hustrun till Docksta för att besöka graven och på nåt sätt, gissar jag, göra avslut.

En fantastisk historia, tycker jag. Det hela har fått mig att fundera på mitt eget behov av ett ställe att gå till för att sörja. Jag har hittills varit förskonad från dödsfall i familjen, har bara tappat morfar och farfar.

Att besöka deras gravar har hittills inte känts viktigt för mig. Jag kommer ihåg dem i mitt hjärta och vill helst minnas hur de var i sin krafts dagar. Visst kan jag vid de enstaka gravbesök jag gjort känna mig andäktig och jag småpratar lite med dem. Men jag inser också att det är en andäktighet som jag själv skapar i mitt inre, bara för att jag så gärna vill ha kontakt.

Men det finns så många andra tillfällen då jag får en bättre kontakt med mina bortgångna kära. När jag till exempel åker på E4 förbi Ullångersfjärden tänker jag på morfar och hans många fisketurer. Och varje gång jag kommer till farmor och öppnar dörren - då väntar jag bara att få höra farfars röst: "Välkommen till vår lilla kajuta!"

Jag älskar min familj och många av mina medmänniskor. Att ha en grav att gå till är nog viktigt för många, men hittills inte för mig. Kanske blir det annorlunda om verkligt nära, min man och mina barn, går bort.

Hur tänker ni i denna fråga? Mejla anki@ordpilot.se