Som jag berättat tidigare är jag ensam hemma hela den här veckan. Hittills har jag aldrig varit speciellt mörkrädd utan tvärtemot tyckt att det är skönt med lite egentid.
Min yngste son däremot kan tycka att mörkret är läskigt. Ni vet, barn och deras livliga fantasi. Gustaf har joggat med mig i mörkret några gånger och då har vi haft pannlampa med oss. Där vi bor tar lyktstolparna slut tämligen fort och största delen av löparrundorna sker i kompakt mörker. Nåja, skenet från ett och annat hus syns dock.
När Gustaf har varit änglig har jag lugnat honom med orden:
"Men vem i hela friden tror du lägger sig ute i skogen och lurar för att det EVENTUELLT ska komma någon gående/joggande?". Jag säger eventuellt, eftersom det inte brukar vara speciellt mycket folk ute på kvällarna längs vår väg. Så hans mörkrädsla har faktiskt avtagit.
Vad hände då igår? Vid sextiden på kvällen tar jag på mig löparkläderna och beger mig ut. Allt går bra så länge som jag ser de ovan omtalade huslamporna, men sen... Sen drabbas jag av en kontratanke: Det kan VISST finnas "fula gubbar" ute längs vägarna! Jag tänkte på Carolin som så tragiskt blev mördad uppe i norr.
Min runda blev hastigt och olustigt avkortad, vid det sista huset beslutade jag mig för att vända. På väg tillbaka kommer en bil bakifrån. Det är en stor van, föraren saktar in, kör långsamt förbi. Jag ser att det är en ensam man och han höjer handen för att hälsa. Min fantasi skenar iväg och jag ser i mitt inre hur bilen stannar bakom nästa kurva för att lägga sig i bakhåll för mig.
På darriga ben tar jag mig fram, närmar mig kurvan och med hjärtat bultande löper jag igenom den. DÅ ser jag den stora bilen! Den står parkerad, fortfarande med motorn igång och lyktorna påslagna, nere vid en av sjöbodarna. Jag trodde jag skulle dö!!!
Vad göra? Att vända om och löpa ut mot Rävsön var inte något alternativ, det är långt mellan de bofasta där. Alltså tvingade jag mig själv att springa vidare hemåt, förbi den mystiska bilen. Och det gick ju naturligtvis bra. Mest troligt var det en ortsbo som jag känner (eftersom han hejade), som skulle se till sin sjöbod. Men i mitt uppjagade tillstånd förvandlades verkligheten till rena kriminalromanen. Fast grejen är ju att man i tidningarna nästan varje dag kan läsa om händelser som skulle kunna vara tagna ur en deckare. Inte underligt att man blir rädd!
Just nu känner jag mig förbannad. Förbannad på att människors (läs: mäns) handlingar mot andra begränsar min handlingsfrihet. För jag tror att det kommer att dröja länge innan jag joggar i mörket igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar