Här är Sveriges 15 bästa skolor (fjolårsplaceringen inom parantes):
1. Lund (2)
2. Lomma (1)
3. Tjörn (5)
4. Vindeln (51)
5. Hammarö (9)
6. Pajala (12)
7. Mörbylånga (15)
8. Borgholm (61)
9. Arvidsjaur (54)
10. Ydre (23)
11. Piteå (22)
12. Lysekil (33)
13. Torsby (45)
14. Båstad (3)
15. Skellefteå (41)
Finns Kramfors med på denna topplista? Svar: nej.
I vilken kommun går mina barn i skolan? Svar: i Kramfors.
Bör jag då vara orolig? Kanske. Fast det är jag inte. Inte ett dugg. Jag ser den inneboende kraft som finns hos mina bägge söner och känner mig helt trygg med den.
Anton presterar redan på MVG-nivå på högstadiet. Han går bara i sjuan och lägger inte ned många knop på plugget. Jag ser till att han gör läxorna (det vill säga jag förhör honom, han kan läxan redan när han kommer hem med den), sedan är det en baggis för honom att repetera inför provet. Han har så himla lätt för sig och kan själv dra slutsatser som är få förunnat i den åldern.
Ikväll har jag varit med Gustaf på utvecklingssamtal och även han ligger på topp. Plikttrogen, lite tillbakadragen, men alldeles förbaskat bright. Historia är hans favoritämne och enligt läraren lyser hans stjärna klart. Han kan sådant som ingen annan i klassen kan och när Gustaf talar så lyssnar alla andra. Härligt! Min lille exemplariske 10-åring som fixar allt från egen väckning, frukost och packning av skolväska...
Jag vet inte vad jag gjort för att förtjäna sådana fina grabbar, men nåt bra är det! Jag är väl helt enkelt den perfekta morsan för grabbarna Granbäck. Och jag är så stolt över dem!
Så för mig gör det inget att Kramfors inte finns med i toppen av skolor. För vad är väl en rankinglista annat än en mätning bland alla andra. Och ni vet - som man frågar får man svar. Ändra lite på parametrarna och spörsmålen, så ligger Kramfors i topp. För att nästa gång vara i botten. Som ni förstår ger jag inte ett vitten för alla dessa rankinglistor.
15 oktober, 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Skatta dig lycklig med "självgående barn". Själv är jag som du vet mamma till en son som går i ÅK 9 som är dyslektiker. Vi har under hela högstadietiden kämpat tillsammans för att klara godkändnivån på alla prov. Trots diagnosen har han inte fått något som helst stöd. Denna vecka har vi haft tre prov den är veckan samt en IG-varning hängande över oss. Jag skriver VI och OSS därför han har aldrig fått lära sig någon studieteknik som passar just honom.
Han är väldigt praktiskt lagd och vill verkligen komma in på gymnasiets elprogram. Men den stora frågan är om man kommer in på den linjen bara genom att vara godkänd.
Tyvärr hamnade vi tydligen i fel högstadieskola i Kramfors Kommun. Hade vi hamnat i Ytterlännäs hade situationen varit helt annorlunda. Där finns tydligen mer resurser och intresse för elever med läs och skrivsvårigheter.
Kanske vore ett tips för reportage - att jämföra olika skolor?
För något år sedan kom sonen hem och tackade mig för att jag var hans mamma. Då gick jag ner i pannrummet och grät en skvätt.
Jo, jag är mycket medveten om att jag (och Stefan så klart) är lyckligt lottad. Det flyter så bra att jag faktiskt tänker att det någon gång kommer ett bakslag. Så här perfekt kan det inte vara...
Det låter himla tråkigt att Herrskogsskolan inte är mer på tå när det gäller dyslektiker och deras situation. Det gör mig förvånad, eftersom jag själv jobbat där och känner lärarna. Men jag blev ärligt talat också förvånad och upprörd över den situation som Ullångerstjejen Ida hamnade i. Hon gick inte i skolan på 2,5 år!!!! Hur är det möjligt? Det är kanske så att skolan gjorde sitt yttersta för att hjälpa henne, men på föräldrarna lät det inte som så.
Skicka en kommentar