Åh, det gör mig så ont! Så ont om hans stackars föräldrar och övrig familj. Hur kan man någonsin komma igenom att tappa ett barn/syskon? Jag gråter och känner panik bara jag tänker på det.
Jag gråter också därför att jag hade en personlig relation med den omkomne. När han gick i 7:an hade jag honom i tyska och lärde känna honom som en honom som en glad, intelligent och mycket sympatisk kille. Under åren har jag ju stött på honom då och då, bland annat när jag skrev artikeln inför hans studier utomlands, och jag konstaterade då att han var sig lik. Lätt att tycka om. Jag tror att han var en trygg kille, som levde livet fullt ut. Han gjorde det han ville och jag tror han fick ut maximalt av livet. Det är dock oerhört tråkigt att hans liv tog slut så abrupt.
Mina sympatier för de efterlevande är oändliga.
Nisse, vila i frid!

2 kommentarer:
Ja det är verkligen tragiskt det som hänt!!
KRAMAR Sus
Har suttit och pratat liv och död, glädje och sorg med en granne. Hon sa att man måste uppleva sorg för att kunna känna glädje. Men när det är barn och ungdomar som dör känns det bara hemskt. Det finns bara ett ord: "VARFÖR?"
Skicka en kommentar