Generationsklyfta?

En av Sveriges bästa manliga sångare är enligt min mening Tommy Körberg. Igår när jag och yngste sonen bakade lussebullar satte jag på hans julskiva. Jag yttrade också vad jag precis skrev. Gustaf reagerade blixtsnabbt:
- Det håller jag inte med om. Möjligen är han Sveriges bästa töntsångare!

Hmmm. Jag skrattade högt! Kanske är det så att mamma inte är så särdeles hipp? Min musiksmak verkar ha blivit något föråldrad...

Det var denna klassiker vi lyssnade till vid replikskiftet. (Tyvärr hittar jag ingen variant med livebilder.)

Dan före 1:a advent

Lussekattsbak, gardinuppsättning, adventsgranshuggning, ljusstaksfixning, julmarknad och eldshow. Kan dan före 1:a advent bli bättre än så?

Up and doing

Jodå, jag är hemma från Tallin. Och nej då, jag är inte sjuk. Efter att ha fått flera frågor och påstötningar om inlägg i bloggen så tar jag mig i kragen och uppdaterar. Det har bara varit fullt upp att arbeta ikapp en del saker först.

Tallin var en helt underbar stad att besöka! Jag rekommenderar staden varmt och kommer definitivt att återvända. Tyvärr blev vår korta vistelse ännu kortare då den decimerades av den snöstorm som rådde över Stockholm-Tallins breddgrader i måndags. Istället för att komma fram 09.40 blev klockan 01.30 dagen därpå innan vi landade på estnisk mark. 15 timmar väntade vi alltså på Arlanda!

Det hade kunnat vara tungt, men blev faktiskt en uthärdlig stund. Vi var ju 14 kvinnor från Kramfors som inte kände varandra. Nu fick vi goda chanser att nätverka och knyta kontakter. Intet ont som inte har något gott med sig...

I Tallin njöt vi sedan av de pittoreska miljöerna och fick insikt i hur företagsklimatet är där. Vid en middag på en mysig restaurang träffade vi representanter från stadens näringsliv. Enterprise Estonia, en statlig myndighet motsvarande Nutek, samt företagsorganisationen BPW Estonia fanns också på kontaktlistan.

Trots att resan blev en dag kortare än beräknat blev den lyckad. Troligen gav den några av mina medresenärer inspiration att gå vidare i sina företag. Ja, mig med, men jag är redan superinspirerad inför mitt arbete. Har ni väl märkt...

Priviligerad x 3

Jag erkänner - mitt liv är förbaskat bra! Skulle inte vilja byta med någon. Det här gläds jag åt just nu:

1 Mitt supernajsa jobb! Har sagt det förut och säger det igen: det är så häftigt att kunna leva på det man älskar mest av allt. Att få uttrycka sig, det vill säga måla med både språket och layout, ger mig en kick utan dess like. Likaså att få inblick i så många olika saker. Jag brukar säga att journalistiken och mitt mediearbete ger mig en allmänbildning som jag aldrig hade kunnat få om jag stannat kvar i skolans värld. Jag har en bred kunskap - om än inte så djup...

I helgen fick jag äran att skriva en artikel åt Missionsförbundets tidning Sändaren. Den 16-23 september anordnade Sveriges Kristna Råd den Globala Veckan. Inom ramen för denna deltog Olivia Kibui Mbugua från National Council of Churches of Kenya vid några möten i Härnösand. Det var mycket intressant att lyssna till hennes budskap om att klimatfrågan hör ihop med fred. Åtminstone hos mig öppnades ögonen för vad som händer när naturresurser som vatten och betesmark reduceras i ett land. Väpnade konflikter hör till vardagen, enligt henne.
En annan sak som Olivia berättade var att en genomsnittssvensk är ansvarig för utsläpp av 5,9 ton koldioxid per år, motsvarande siffra för en kenyan är endast 0,2 ton. Det känns då orättvist att veta att Afrika drabbas mycket mer av utsläppens effekter än vi.
Vid ett riksdagsseminarium mötte Olivia Kibui Mbugua bland andra försvarsminister Sten Tolgfors. Tolgfors underströk visserligen att klimatförändringarna är ett stort hot mot mänsklig säkerhet, men var samtidigt väldigt inriktad på hur Sverige påverkas.

Nämen hoppsan, det här inlägget skulle ju handla om privilegier. Raskt vidare...

2 Idag har vi firat min mormor Eva som fyller 86 år på tisdag. Detta skedde hos min syster och hennes familj på Loön. När jag åkte hem kände jag en sådan djup tacksamhet över min gulliga syrra som ordnade detta firande och gav oss i familjen en chans till en trevlig stund tillsammans.

Till saken hör att min mormor sedan i somras bor på ett korttidsboende i Kramfors. Hon ramlade och bröt olyckligt benet och har sedan dess inte kunna bo hemma. Först kändes det helt galet att mormor som hela sitt liv bott i Ullånger skulle hamna i Kramfors på ålderns höst. Men det har löst sig så bra och mormor stortrivs. Min syster jobbar på den avdelning mormor bor på, vilket har känts tryggt. Nu ska hon flytta till ett serviceboende i Nyland och jag är övertygad om att det kommer att bli bra.

3 Imorgon ska jag åka till Tallin med 14 andra kvinnliga företagare från Kramfors. Det ska bli skönt med en minisemester. Trevligt umgänge, miljöombyte, sätta sig vid dukat bord och strosa runt på Tallins imponerande julmarknad. Vi ska även besöka företag och sätta oss in i Estlands näringsliv. Det enda jag inte längtar till är den tidiga uppgången imorgon. 03.35 kommer taxin för att hämta mig... Brrrr! Jag är morgonpigg javisst, men inte såååå...

Det blir alltså inte några inlägg av mig förrän tidigast torsdag. Ha det riktigt gott, ni alla där ute i cyberrymden!

Datorallergi

Idag blir det ingen vettig uppdatering. Jag känner mig näst intill allergisk mot fyndiga ord och tangenttryckningar nu. Har haft en intensiv arbetsvecka med många intressanta uppdrag, men nu känner jag mig slutkörd. Kanske beror det på att jag vet att helgen är intecknad för jobb också.

Efter en god middag bestående av thailändska kycklingssoppa ska jag nu krypa upp i vår nya vackra soffa med en chokladbit (Har ni provat Lindts mörka med havssalt i? Bara sååååå god!) och Dagens Nyheter.

Ha en riktigt härlig kväll alla!

Så enkelt det kan vara

Jag fick ett mejl idag på morgonen. Det löd:

Hello
Jag har två entrecote skivor..och huset fullt av murare..skulle det passa att jag bjöd dig på kött och du på spishetta idag i ditt hus?
Grannann

Mitt svar blev naturligtvis JA och vips fick dagen en guldkant. Livet behöver inte vara mer än två köttskivor. Och trevligt sällskap!

Alltför mycket stabilitet förhindrar framsteg

I mitt företag Ordpilot har jag samarbete med tre projekt som alla fokuserar på att utveckla Kramfors och Höga Kusten. Det är intressant, spännande och givande att få vara en del i maskineriet. Personligen har jag engagerat mig i Nordingrå Intresseförening, NordingråFöretagarna och är med i hemsidesgruppen kring http://www.nordingra.nu/.

Utveckling är fantastiskt kul! Och jobbigt på samma gång! Jag läste nånstans att "alltför mycket stabilitet förhindrar framsteg" och det stämmer nog. Utveckling handlar om att våga släppa taget och satsa nytt. Fast för att kunna göra det måste man ha mod, kunskap, back up och en rejäl dos jäklar anamma. Dessutom måste man naturligtvis VILJA förändras.

Jag vet inte om invånarna i Kramfors är vidsynta och engagerade nog att vilja förändra sin situation. Men vid Gud, jag hoppas... Jag ser med spänning fram emot fortsättningen i projekten Nästa Kramfors, Leader Höga Kusten och Destination Höga Kusten. Jag är med på tåget!

Även elever växer upp

När Nisse Wärmegård var 12 år gick han i sjuan och jag hade honom i tyska. Det var en härlig grupp och Nisse betydde mycket för den goda stämningen. Idag hittade jag ett klipp på YouTube som fick mig skratta högt. Se bara vad en (nu) vuxen man kan göra på en påle...

Batman vs Batman

Läser i DN om den turkiska staden Batman som tagit upp kampen med skaparna av filmen med samma namn. Borgmästaren Hussein Kalkan tänker stämma det amerikanska filmbolaget Warner Bros och regissören Christopher Nolan för att de använt sig av stadens namn i filmerna.
- De frågade aldrig om lov, säger borgmästaren.

Jaha? Nähä?

Jag tycker att staden och dess borgmästare ska vara själaglada att det finns en världskändis med samma namn som deras hemvist. Det vore en stor hit för Nordingrå om det helt plötsligt dök upp en superhjälte, världsberömd sångare, superskådis, you name it, vid namn Nordingrå.

Tänk.

"Warner Bros proudly presents... Stephen Nordingråååååååå!"

eller

"And the Oscar goes to... Meryl Nordingråååååå!"

Det vore väl nåt? Då skulle det nog bli slut på alla toalettvitsar om tröga magar och stönande "Noooordingrååååå". Fniss!

Fototriss - sopor

Veckans tema i Fototriss är sopor. Med ett nyfallet dunigt snötäcke och strålande sol från blå himmel kan skräp faktiskt vara vackert. Fler fototrissare hittar ni HÄR.


Ett bortglömt vagnshjul kan bli en illusionär bakelse.



Vår rivna ladugård är snart ett minne blott, några högar väntar dock på lågorna.



Höstens glädjeämne har nu gjort sitt.

Kram till hjälpsamma

Röda Korset har just nu sin kramkampanj. Man både säljer kramar på gator och torg (fast jag har tyvärr inte sett några där jag bor) och har en sajt på nätet där man kan skicka kramar via sms till andra. Pengarna går till att göra livet mindre besvärligt för många människor. Ifjol besökte RK över 100 000 människor i sina hem, på sjukhus eller andra institutioner. I och med kramkampanjen uppmanar organisationer oss andra att dela med oss av vår medmänsklighet.

Det vill jag gärna göra. Du med? Här finns kampanjen - http://www.kram.redcross.se.space2u.com/

De första jag vill skicka en kram till är Erik och Miriam Hägerlind som igår hjälpte oss att flytta en massa timmerstockar. Vår gamla ladugård är ju som bekant riven och vi håller på att pö om pö elda upp resterna. Det finns naturligtvis massor av virke som går att göra om till ved, vilket är fallet med timmerstockarna. Med hjälp av traktor, kärra och glatt humör trollade Erik och Miriam iväg de tunga "bestarna" till ett nytt ställe där de inte är i vägen när vi ska elda.

Tack!

Snön kom hastigt i år...

Det sista halmstrået?

Har ni sett? Man upphör aldrig att förvånas...

Fast med tanke på dagens stora nyhet om bukfetma och högre dödlighet så vet jag inte. För mig som är av den äppleformade typen är det kanske läge att övergå till Diet Water. Speciellt med tanke på att jag för ett år sedan vägde 10 kilo mindre än idag. Visserligen hade jag medvetet tappat i vikt, men jag kan ärligt säga att jag nog aldrig mått så bra rent kroppsligt som då. Därför kan jag nu förbanna mig själv för att jag låtit småätandet ta överhanden igen. Sockerberoende är en sjukdom, det är jag övertygad om. Det har jag lidit av ända sedan jag som barn länsade frysen på mammas kakor. Det bästa för mig är att avstå helt, att ta en godisbit eller en kaka bara kittlar läckergommen.

Som tur är har jag inte förfallit helt. Motionerandet finns kvar och jag har idag faktiskt sprungit 12 kilometer; sju på morgonen och fem på kvällen med min yngste son.

Trägen vinner

Himmel och plättar, så trött jag är! Och samtidigt så nöjd med mig själv! Det är en underbar känsla.

För varje gång jag ska designa en ny hemsida stöter jag på nya uppmaningar. Att knäcka dessa nötter tar en massa tid och energi, men när väl frågetecknen är utredda känns det gött! Jag kan bara klappa mig på axeln och utbrista: "Bravo Ann-Cathrin, du är ta mig sjutton jätteduktig!"

Det är underbart att ha ett sådant utvecklande jobb som jag har. Än en gång kan jag bara konstatera att jag är en ytterst priviligerad kvinna. Jag jobbar med det jag tycker är allra roligast. Idag har jag också träffat tre kvinnor från Kramfors kommun och arbetsförmedlingen som påbörjat ett spännande samarbete. Om detta ska jag berätta i nästa nummer av Nästa Kramfors nyhetsbrev. Det är kul att det händer så mycket positiva saker i Kramfors!

Dåligt samvete

Om två veckor ska jag åka med en grupp kvinnliga företagare till Tallin. Det ska bli fantastiskt roligt att både spendera tid med trevliga entreprenörer och få tillfälle att utforska en stad som sägs vara otroligt vacker.

Men det finns ett aber med i spelet. Vi ska flyga. Först från Sundsvall till Stockholm och därefter till Tallin. Total flygtid cirka två timmar. Det går fort och är ett bekvämt sätt att resa på. Fast för mig känns det bara så fel!

Alla känner vi till klimatkrisen. Trots det fortsätter vi att leva i stort sett som om ingenting hänt. Faktum är att flygets utsläpp av växthusgaser har fördubblats på mindre än tjugo år och kurvan pekar stadigt uppåt. Vi förväntar oss hela tiden billigare och billigare flygpriser. Fort ska det gå, vi vill inte sitta på tåget och skumpa. Trots att tåget släpper ut en bråkdel i jämförelse med flyget.

Faktum är att jag gärna skumpar på tåg. I vår familj åker vi kollektivt så mycket vi kan. Min man åker buss varje dag till jobbet i Härnösand och när han åker på tjänsteresa är det alltid tåget som gäller. Och han reser inte bara då och då; nästan en gång i veckan är han borta. Det hedrar honom tycker jag att han lever upp till sina miljöideal. De flesta av hans kollegor låter jobbet betala flygresan, men Stefan vill inte belasta miljön mera än nödvändigt.

Jag hörde i en radiodokumentär en man säga att vi västmänniskor skulle behöva sänka vår levnadsstandard med uppemot 70 procent för att häva den negativa trenden. För visst kan vi väl ärligt säga att vi upplever en förändring i klimatet? Jag menar, det är november och 5-10 grader varmt dagtid. Inte en snöflinga i sikte.

Så vad ska jag då göra? Åka med på resan och ha det trevligt. Det har jag beslutat. Men kanske köper jag några utsläppsrätter eller skänker ett bidrag till naturskyddsföreningen för att stilla lite av det dåliga samvetet. Som tur är använder jag mig av flyget ungefär en gång vart tionde år.

Allting går igen

Hörni alla kids från 70-talet, har ni hört vad som ryktas i modesvängen? Att träplajorna är på gång igen! Ja, det är sant. Snart kan träskor åter vara i var mans hand, förlåt jag menar fot. På.



Bilden ovan är splirrans ny, jag lovar. Kolla bara HÄR!

Det här låter ju nästan för bra för att vara sant (obs ironi), nu kan man äntligen få gå i barndom igen. För träskor det var verkligen nåt som präglade barn- och tidiga ungdomsåren.

Ett tag skulle de vara så nednötta som möjligt, helst skulle man slita av sulan och sedan släpa hälarna så att man fick en fräck bakåtlutning. I mitt fall omöjliggjordes detta av en övernitisk fader som jobbade på skofabrik. När jag precis lyckats få till stuket och började ana lite av träet, så tog han dem till jobbet och satte på en rejäl platta. Alltid svart. Oavsett om träskorna var vita, röda eller blå. Svart eftersom det var den gängse färgen på Graningekängorna som tillverkades i Ullånger.

Efter några år höjdes dock ribban. Eller jag menar sulan. Det blev inne med platåträskor. Fatta. Platåträskor. Lyckan var gjord för mig den dagen jag fick ett par vita. Oj, vad jag kände mig vuxen. Titta på bilden nedan, ser jag vuxen och cool ut? Nä, jag ser ut precis som den 12-åring jag var på skolresa i klass sex. Med de älskade platådojjorna på samt hemstickad tröja och flera varv uppvikta jeans. Precis som det skulle vara alltså.

Kommer jag att köpa träskor om de nu blir inne igen? Jag svarar så här: har jag fallit för trenden med Foppatofflor? Svar: nej.
Blir det då träskor? Skulle inte tro det.

Fototriss: så ser det ut där jag är

Dags för en ny utmaning i Fototriss. Så här ser det ut där jag är. HÄR hittar du fler bidrag.



Morgonen nalkas. Nordingrås bygdeflagga vajar vid knuten.



Solen segar sig över bergskanten och förvandlar verkligheten till guldglimmer.



Fullt dagsljus. Trots att det är höst spelas avkämpas många fotbollsbataljer hos oss.

Åsså var det farsdag...

• Nästan 2,3 miljoner pappor finns i Sverige. De är mellan 16 och 106 år gamla.
• Tillsammans utgör de lite mer än hälften av alla män över 20 år.
• Totalt har de 5,1 miljoner barn.
• Drygt 1 miljon av papporna har hemmaboende barn. De övriga har barn som flyttat hemifrån eller som bara bor med mamman.
• 750 000 män kan både uppvakta och uppvaktas på fars dag.
• Genomsnittspappan heter Lars, är 54 år och har 2,2 barn.
• Nästan 43 000 män kan nu på söndag firas på sin första fars dag.
• Förstagångspappan heter Johan och är 31 år.

De tio vanligaste namnen bland pappor 2007 är:

1. Lars
2. Anders
3. Jan
4. Bengt
5. Per
6. Hans
7. Karl
8. Sven
9. Peter
10. Bo

(Källa: SCB)

Min egen pappa följer inte på något sätt statistiken. Han heter Kent, är 62 år, har tre barn och firades idag för 42:a gången på fars dag. Och nej, någon slips fick han inte heller...

Noga övervägt inköp

Under många år har vi pratat om att köpa en ny soffa. Den vi har nu är en älskad, väl insutten (och för all del inhoppad) brun trotjänare i brun skai. Det är verkligen en superskön soffa, men ack så sliten. Knapparna är ett minne blott och det har nötts små hål här och där. Jag vill inte heller tänka på alla härliga bakterier som gojsar runt. Hos oss är det nämligen tillåtet att äta framför tv:n...

Nu är det dock snart slut med det! Från och med tisdag nästa vecka kommer vårt vardagsrum nämligen att byta skepnad. Då åker trotjänare upp på vinden i väntan på att barnens allrum ska bli färdigt och in kommer en fräsch soffa med divan. Åååååh, så skönt! Jag tror att det ljusare tyget kommer att lyfta hela rummet.

Inga idéer...

För tillfället känner jag mig tom på idéer att fylla den här bloggen med. Tar därför en gammal krönika ur "skattkistan" och hoppas ni inte misstycker. Den här texten är skriven för tre år sedan och en hel del har hänt. Nya kompisar har tillkommit och de gillar också att spela x-box, så ämnet är fortfarande aktuellt.

_________________________________________________

Från det lilla rummet på övervåningen hörs exalterade röster. ”Kom igen nu´rå – ta han!” Atmosfären är laddad av rafflande kamplusta, här gäller det att vara på alerten och inte ge upp. Koncentrationen är total och all fokus lagd på den förelagda uppgiften.

För ett ögonblick blir så allt stilla, det är bara svettdoften och de lätt immiga fönsterrutorna som påminner om strid. Kombattanterna strävar envist vidare, hela tiden i förvissning om att slutet kan vara nära. Och att det kan gå precis hur som helst, vem som helst kan vinna. Eller förlora.
Så kommer det – avgrundsstönet. ”Åh nej, nu dog jag igen! Fasen, måste du lägga en fälla just där! Nu börjar vi om!”

Detta och liknande scenarier utspelar sig regelbundet i mitt hem. Vad det handlar om? Tv-spel, så klart.

Sedan sönerna Anton och Gustaf för egna pengar köpte en X-box har utmaningarna duggat tätt. Ibland spelar de en och en, ibland blir det brödrakamp på tu man hand. Men allra roligast har de när det kommer kompisar och spelar. Som i den ovan beskrivna situationen.
Då är Gustafs minimala rum fyllt av killar i alla möjliga åldrar. Fem-sex stycken får galant plats på sängen och blir det för trångt finns alltid sacosäcken att slänga ned sig i. Att spela tv-spel har helt enkelt blivit en umgängesform.

Nöjsammast är de gånger när kompisar med egna handkontroller kommer. Som max kan de spela fyra samtidigt; tv-skärmen delas då upp i fyra mindre rutor. Stundtals utmanar de varandra man mot man, men ofta delar de upp sig i lag. Häftigt nog är sjuårige Gustaf minst lika bra som den 14-årige kompisen.

Skratten som bullrar ned till oss föräldrar på nedervåningen är upplyftande att höra. Munhuggningarna duggar friskt, då och då ljuder korta sånger som komponerats i stundens upprymdhet och med jämna mellanrum höjs också rösterna ett tonsteg. Ibland med ett triumferande tonfall, ibland med indignation.

Som den gången när Gustaf gav till ett illvrål som borde ha hörts ned till Nordingråvallen. Med oroliga steg närmade jag mig spelhaket för att kolla vad som hänt. Jag hann inte mer än halvvägs förrän sonen med tårar i ögonen, arg som ett bi, uttryckte sin ilska över den äldre brodern, som enligt utsago var ”en idiot”!
– Men kära barn, försökte jag mildra, vad är det då? Har han sagt nåt dumt eller slagit dig?
– Nä, löd svaret, men han dödade mig när jag var på toa!

Hmmm. Vad svarar man på det? Kanske nåt med att ”det var väl inte så farligt, det är ju bara på låtsas”. Fast det funkar ju inte, i stridens hetta är fantasin ytterst levande. Lek och vilja att anta utmaningar är inbyggda element i de flesta människor och den virtuella världen har stor möjlighet att stimulera.

Alla larmrapporter om feta barn som häckar framför bildskärmarna då? Och de som hävdar att man blir aggressiv och känslokall av att spela actionspel där mycket går ut på att döda?
Jo, till viss del tror jag att de har rätt. Fast då handlar det om spelande som går över styr, när barnen får spela hur mycket de vill, vad de vill, helt utan restriktioner. Så är inte reglerna hos oss.

Med jämna mellanrum finns jag som vuxen med i rummet för att kolla lite på spelet. Barnen förklarar ivrigt vad huvuduppdraget går ut på och vi snackar om hur det känns att bli dödad = att förlora.

Det händer tämligen ofta att jag avbryter spelet och uppmanar dem att göra något annat innan ögonen blir alldeles fyrkantiga. Vinterkläderna packas på och ett intensivt snöbollskrig tar vid. Sedan väntar den virtuella världen igen.

Kan jag då förstå fascinationen? Absolut! Mina barns upplevelse är ungefär densamma som när jag var i värsta bokslukaråldern. Det finns inget häftigare än att leva sig in i någon annans värld. Att för en stund förvandlas till någon annan. Och att göra det tillsammans med andra är kanon. För fantasi och drömmar utvecklar!

Kooperativen ökar

De senaste tio åren har antalet föräldra- och personalkooperativ inom förskolan ökat. I dag går fem procent av barnen i Västernorrland i förskolor eller fritids som drivs av annan huvudman än kommunen. Mittnytt var igår och gjorde reportage hos "mitt" föräldrakooperativ Järnstagården i Nordingrå.

Se här http://svt.se/svt/play/video.jsp?a=1303451
(Filmen ligger ute ca 1 vecka, om den inte fungerar när du tittar har SVT tagit bort den.)

Lyssna på radio i efterhand

Jag brukar då och då berätta om bra böcker jag läst. Nu vill jag komma med ett annat tips. Radions P1 är en alldeles förträfflig kanal, som man som arbetande kvinna (eller man) inte så ofta hinner med. Vet ni vad jag gör? Laddar hem programmen i efterhand och lyssnar i Mp3:n. Alldeles lagligt är det dessutom, eftersom SR lägger ut programmen för nedladdning.

I sommar har jag haft många härliga promenader, vinbärsplockningar, vedklyvningar och annat med sommarpratarna i öronen. Nu har jag upptäckt programmet P1 Dokumentär. Igår lyssnade jag till ett tvådelat program om 14-åriga Susanne. Det första avsnittet är inspelat 1976 och vi får möta Susanne och hennes förtvivlade mor. Något är fel i familjen, det är bråk och skrik, Susanne börjar driva på stan och orkar inte med skolan. Till slut hamnar hon på olika fosterhem och andra boenden.

Det andra avsnittet är inspelat 27 år senare. Programmakaren tar kontakt med Susanne, som då är över 40 år och har tre barn, för att ta reda på hur allt blev och hur livssituationen ser ut idag.
Då får vi svaret på Susannes tonårsrevolt...

Historiskt vingslag

Jag vet vad jag skrev häromdagen om svensk medias intresse för det amerikanska valet. Trots det har jag låtit mig ryckas med och gläder mig idag över Barrack Obamas seger. Det känns verkligen som om vi fått vara med om ett historiskt ögonblick. Det som för bara några år sedan var en omöjlighet har idag hänt, USA:s näste president är färgad. Ett stort framsteg för jämlikheten. Förhoppningsvis hjälper detta till att ta död på tanken om människans olika raser - det finns bara en ras och det är människan. Vi är alla lika!

Hektiskt värre

Pust! Min dag har inte haft många döda stunder. När jag tänker efter, faktiskt inga. Så här har den sett ut:

05.30 - väckarklockan, dvs mobilen, ringer.

06.03 - utgång för sju kilometers joggning. Skönt! Det gick bättre än väntat trots förkylning i kroppen.

07.00 - en snabb dusch.

07.45 - frukost bestående av en skål müsli och två mandariner. Fast inte ihop...

09.00 - affärsmöte i Ullånger.

11.15 - mötet avslutas och jag åker i ilfart hem för att kasta i mig lunch.

12.00 - infinner mig på Järnsta för att jobba några timmar.

17.00 - slutar jobba, åker hem.

18.00 - handlar lite på ICA och skjutsar sonen till skidträningen. Han är förkyld och ska inte träna, men måste prova ut en ny överdragsdress.

18.20 - åker vidare till Salsåker för att hämta son nr 2.

18.45 - kommer hem. Ska bjuda på lunch i morgon och ställer mig därför och tillverkar hemgjord glass.

20.00 - börjar på detta inlägg som snart ska ta slut för att övergå i sänggående och en god bok.

Summa summarum - inte många döda punkter. Men jag klagar inte. Affärsmötet hade den positiva effekten att jag åkte dit för att prata om ett uppdrag och for därifrån med två nya jobb. Det ena av dessa är ett större uppdrag och det känns verkligen som en fjäder i hatten att jag lyckades lägga den vinnande offerten på det.

Bonuskyrkobilder

Jag blev så inspirerad av kyrkobilderna att jag inte kan låta bli att visa några fler.

Så här såg det ut när Nordingrå kyrka fick ett nytt kyrktorn för några år sedan.







Blivande andlig fader? Min son provar predikstolen i Norrfällsvikens vackra fiskekapell.

Fototriss - kyrkor

Jag har hittat en trevlig utmaning när det gäller foto. Den heter Fototriss och går ut på att varje vecka visa upp tre bra bilder inom ett visst tema. Den här veckan är temat kyrkor. Läs mer på http://fototriss.blogspot.com/

Här är mina bidrag. De föreställer:

1 MC-mässa i Själevads kyrka
2 Nordingrå kyrka
3 Kyrkoruin i Visby

God morgon!

En synnerligen god morgon önskar jag er, alla trogna läsare! För ni finns där, det kan jag se på besöksräknaren. Men jag önskar att ni vågade kommentera lite oftare...

I Nordingrå är det en härlig måndagsmorgon, någon plusgrad och himlen lovar halvt om halvt att spricka upp. Nu kör vi, va? Trevlig jobbarvecka!

Konstigt fokus

Tycker inte ni som jag att det är lite underligt med all svensk mediafokusering på det amerikanska presidentvalet? Visserligen är USA en stormakt, som i hög grad påverkar resten av världen. Det har vi inte minst sett under den senaste tidens ekonomiska turbulens.

Men det känns lite konstigt att varje dag matas med Obamas och McCains kamp om titeln som det stora västlandets ledare. Jag menar, hur många av oss kan redogöra för vem som är ordförande i EU eller hur den politiska strukturen i unionen ser ut? Valet till EU-parlamentet är inte heller nåt som vi svenskar diskuterar så där jätteflitigt sinsemellan. Ändå är EU så nära oss, vi är ju faktiskt en del av unionen. Undrar varför det är så här. Jag har själv inget svar, jag bara funderar.

Till sist - ordförande för EU är för tillfället Frankrike och Nicholas Sarkozy. Under andra halvan av 2009 är det Sveriges tur att inneha ordförandeskapet. Det här är inget jag kunde bara så där i skallen, utan jag fick faktiskt googla. Skumt...

Åsså önskar jag att Barrack Obama vinner på tisdag. Dels för att jag inte tror på konservativ politik, dels för att det vore en stor framgång med en svart ledare i USA. Nästa gång blir det en kvinna.