Idag skulle min morfar Manne ha fyllt 100 år. Förhållandet mellan oss var lite speciellt, eftersom jag har samma födelsedag som han. Jag vet inte om det var detta faktum som gjorde att jag kände ett sådant band med Manne. Som barn upplevde jag nog honom som lite vrång, han tyckte vi barn "stimmade" och tog gärna sin tillflykt till lon när det blev för stojigt.
I takt med att jag växte upp stärktes kontakten och vi hade många och roliga diskussioner. Vi var inte alltid överens, men det gjorde saken så mycket roligare. Vi pratade om allt mellan himmel och jord, mycket om hur det var förr i världen men även om fenomen i dagens samhälle. Jag bodde också hos mormor och morfar en hel sommar när jag precis slutat gymnasiet och det var lite struligt i vår familj. Därefter flyttade jag faktiskt aldrig "hem" igen, utan valde att stå på egna ben.
I våra dagar talas det mycket om självuppfyllelse och att bejaka sin identitet. Hur mycket av den varan fick Manne uppleva? I hans värld fanns det inte många alternativ – det var nog ganska klart att han skulle överta gården. Oavsett om han egentligen ville något annat.
Nu vet jag faktiskt inte om Manne hade några hemliga drömmar. Han kanske önskade att bli polis, lärare eller handlare, vad vet jag? Men det tvivlar jag på. Morfar gav ett förnöjt intryck. Jag tror det var bonde som gällde från start och på hobbynivå hägrade upplevelser kopplade till jakt och fiske.
Morfar gick bort år 2000, några dagar innan han skulle ha fyllt 92 år. Jag saknar honom än!
Morfar Manne på 90-årsdagen.
2 kommentarer:
Gratiiskramar på födelsedagen från andra sidan Kvarken...
Tusen tack, Jessica! På tal om Kvarken. Kommer du ihåg en av de första gångerna jag åkte med Stefan över till er och var dum nog att erkänna att jag aldrig tidigare hört talas om Kvarken? Trots att du bara var 13-14 år vågade du yppa att det tyckte du var väldigt konstigt. Det stod dåligt till med min finlandssvenska allmänbildning på den tiden.
Kram tebax! Hälsa Boa och gulltjejerna.
Ann-Cathrin
Skicka en kommentar