Livet vänder åter

När jag imorse skrev om det återvändande och livgivande solljuset var det i princip en metafor för hur jag känner det just nu. Jag har haft en mycket tung period arbetsmässigt. Det uppdrag jag håller på att slutföra har varit mycket mer omfattande än jag någonsin kunde tro när jag lade offerten på jobbet. Förutsättningarna var inte så som de brukar vara och jag har slitit som ett djur för att ro projektet i hamn. För att klara andra uppdrag som löpt parallellt har jag använt mig av min stöttepelarkollega Sven, utan honom hade jag inte klarat det.

Nu undrar ni nog alla vad det hela handlar om. Måste väl vara en roman minst... Nej, tyvärr, så högt upp spelar jag inte. Än. Men jag hoppas att någon dag få tid att skriva mera själv. Med själv menar jag ur eget huvud och inte referera något eller relatera till tredje part. Jag känner ett enormt behov av att få uttrycka mig själv, sätta egna tankar och funderingar på pränt. Kanske är det därför den här bloggen finns. Det finns så mycket som jag skulle vilja skriva ur mig, men av hänsyn till andra kan jag inte göra det. Kanske får det bli memoarer på ålderns höst.