Så sitter jag här då... Klockan är över elva, det är fredagkväll och jag väntar på att ett sms ska pipa till i mobilen. Ett meddelande om att det är dags att hämta äldste sonen.
Tänka sig så fort tiden går. Han var ju nyss ett litet knyte. Nu är han ute på helgerna och nattsuddar. Det är dock inte så farligt som det låter. Man anordnar varje fredag en slags ungdomsgård på Efs på Nordingråvallen och det är där min son och en massa andra ungdomar hänger.
Sämre ställen finns väl? Jag tillhörde själv ett ungdomsgäng kopplat till Efs när jag var yngre och vi hade huuur kul som helst. Det var ett skönt sätt att bli vuxen på, inga fyllor som "måste" gås igenom. Bara extremt trevliga kompisar och, inte minst viktigt, massor av snygga killar!
Anton är i början av sin ungdomstid och jag har ingen aning i vilken riktning han kommer att gå. Eller jo, lite aning (eller förhoppning) har jag att han kommer att vara lika snäll, go och mysig som han är nu. Som han alltid varit.
Fast ni vet vad de säger. Barn som aldrig haft någon trotsåldersperiod, blir ruskigt jobbiga i tonåren. Borde jag bäva? Nä. Eller orka, som Anton skulle säga. Jag tror jag och min man lagt (och fortfarande lägger) grunden för en riktigt fin kommande vuxen. En svärmorsdröm...
16 januari, 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Ååh, då man skulle ha samma tilltro till det egna föräldraskapet och arvingarna. Har en period nu då man känner sig helt inkompetent som förälder... men trotsåldrar har vi gott om så kanske det finns hopp ännu;-)
Hej Jessica!
Det finns många saker som jag kan tvivla på, men faktiskt aldrig min roll som mamma. För jag tror inte att det är en slump att just jag och Stefan fått två så fantastiskt fina pojkar. Nåt rätt måste vi väl ha gjort då?
När Gustaf var 5-6-åldern hade han en period då det bara vibrerade av ilska under ytan. Den visade sig dock bara hemma, aldrig på dagis eller hos kompisar.
Att trotsa föräldrarna är naturligt, tycker jag. Det är en del i frigörelsen. Naturligtvis är det viktigt hur man som förälder bemöter detta trots, men jag tror inte man behöver känna sig missmodig i första taget. Det vore värre om trotset visade sig mot människor utanför familjen.
Och ärligt, Jessica, dina tjejer var helt ljuvliga när ni besökte oss i somras. Frimodiga och charmiga som få!
Skicka en kommentar